Hur berikat ert liv?

[Mabuse]

Sv: Hur berikat ert liv?

För mig är det väldigt viktigt att inte längta bort, och det är väldigt viktigt för mig att det viktiga och riktiga livet är nu, inte sedan i en framtid. Att planera för att det ska bli bättre sedan, upplever jag som destruktivt. Jag vill att vi gör så att det är bra nu.

För mig är det nog snarare så att det känns extremt destruktivt att tänka sig att mitt liv i all evighet ska fortsätta som det gör idag, jag vill känna att det finns en långsiktig utveckling, och att jag sakta men säkert tar mig dit, annars känns livet för mig meningslöst och deprimerande - om jag inte är på väg nånstans, och redan vid 36 års ålder skulle ha stagnerat och kommit så långt jag kan komma på alla plan - nej hu, vilken deprimerande tanke! Jag tänker mig självklart att livet ska bli bättre och bättre (lite optimistiskt kanske, iofs), hittills har det varit så, och jag tänker mig att det fortsätter på den vägen.

Det innebär inte att livet idag inte är viktigt och riktigt, det är det också. Exempelvis boendet - jag är jättenöjd med det boendet vi har idag (hyfsat central lägenhet), och skulle inte vilja flytta. Men jag skulle också någon gång i livet vilja ha en trädgård, och det går ju inte ihop med lägenheten. Och då tänker jag mig att jag kan få trädgården senare istället. Likadant med häst - jag vill verkligen inte ha en häst just nu, men jag tänker mig att när jag inte har småbarn längre, då ska jag ha häst. Just nu är det roligt att ha småbarn, och sen blir det roligt att ha häst, bra både nu och sen, liksom.

Jag upplever nog att det mesta planerandet är relativt individuellt, inte gemensamt. Tex yrkesplaner - vi pratar ju om det, men vi har helt olika yrken, och rätt olika relation till jobbet, och det är ju inte gemensamma planer. Samma sak med min häst - det var ju min plan att köpa häst när vissa villkor var uppfyllda (barnen någorlunda stora etc), det är inte vår häst, planen var inte vår.

Fast såna saker som yrkesliv och fritidsambitioner tycker jag ofta tar så pass stor plats i livet, att de påverkar partnern också. Om min man t ex har som ambition att jobba utomlands, så påverkar det såklart mig också. Eller om jag köper häst, då kommer det ju påverka min man också eftersom jag kommer vara hemma betydligt mindre. Det senaste året har jag t ex behövt satsa väldigt mycket på jobbet, och då har min man sett till att inte han också gör det samtidigt, eftersom nån alltid måste sköta markservice och barn. Så det är ju många sätt som de egna valen påverkar den andre när man lever tillsammans.

Sådant som att vi inte ville ha fler barn, vill bo i stan, hyfsat centralt, absolut inte i villa och inte på landet, är snarast förutsättningar för förhållandet än planer. Vi har inga mål med någon bostadskarriär utan är nöjda med den lägenhet han hade från början, inga mål med ekonomin. Jag har inte ens tänkt att man kan ha mål med ekonomin - förutom min strävan att hålla mig kvar i ett mycket konkurrensutsatt yrke.

Det beror kanske lite på vart man är i livet, du är väl äldre än jag? Våra ekonomiska mål är typ att kunna ge barnet en handpenning till sin första lägenhet, och att kunna vara av med bulken av bostadslånet när vi går i pension (eftersom jag kommer få en minimal pension, och behöver kunna leva billigt då). Om barnet redan fått sin lägenhet och man bor i hyresrätt, så har man ju inte samma behov. Jag vill använda mitt yrkesliv till att bygga upp en stabil ekonomi, helt enkelt, med låga fasta kostnader och en ordentlig buffert på banken. Så att jag som pensionär inte behöver oroa mig för ekonomin, utan kan gå runt på pensionen, utan att behöva bo i en etta och leva på gröt.

 

[Petruska]

Sv: Hur berikat ert liv?

Säger t ex den ena i förbifarten att "jag kan absolut inte tänka mig få barn" och den andra inte kan tänka sig ett liv utan barn, kan man ju anta att man tar upp diskussionen. Det tycker i alla fall jag är hyfsat normalt beteende.

Men eftersom vi har skaffat barn så har vi också slagit fast att vår plan är att leva resten av våra liv ihop. Vi vet var vi har varandra helt enkelt.

Om man vill ha barn eller inte är för mig saker som man med fördel tar upp senast på tredje daten. Sedan kan det ju ändra sig, men då får man ju ta upp det igen.

Just när det gäller att leva resten av livet ihop så känner jag inte att en plan för det påverkar saken. En plan skulle inte påverka mig positivt, möjligen skulle det påverka mig negativt att behöva planera för något som ändå inte låter sig planeras.

Att leva i nuet är nog en av de viktigaste sakerna man behöver lära sig som människa, nuet är det enda vi har.

Jag som planerar i så liten omfattning "lever väl i nuet", då. Jag tycker inte att den där sortens klyschor riktigt säger något.

Att "leva som om varje dag vore den sista" är undergångsromantik för mig. Plus all miljöförstörings ursprung.

Jag tänker mig självklart att livet ska bli bättre och bättre (lite optimistiskt kanske, iofs), hittills har det varit så, och jag tänker mig att det fortsätter på den vägen.

Fast mitt liv har också blivit konstant bättre (nåja, ingen spikrak kurva, kanske) hela tiden. Utan det jag uppfattar som planerande!

Fast jag planerade faktiskt framtiden lite ihop med mina föräldrar häromsistens, inser jag just nu, då vi talade om arv och sådant (de är över 70). Vi har enats om att försöka behålla de två i princip helt gratis fritidsbostäder som finns i familjen så länge som möjligt, för min och min systers skull. I de diskussionerna var dock inte min och min systers resp man inkluderade, så det var inte framtidsplanering i förhållandet, direkt.

Sen har väl det hela med ålder att göra också - jag är ca tio år äldre än du och har utflugna barn. Men jag har aldrig någonsin stått i en sådan där "nu har vi bildat familj och ska renovera hus tillsammans och leva lyckliga i alla våra dagar-situation", och jag har verkligen inte heller saknat det.

Jag har liksom inte drömt om bostad och familj, utan mer tänkt mig att det kommer ändå. Och det gjorde det ju.

 

[Lena Furberg]

Sv: Hur berikat ert liv?

För mig är det väldigt viktigt att inte längta bort, och det är väldigt viktigt för mig att det viktiga och riktiga livet är nu, inte sedan

Sak samma, skulle jag säga. Klyscha eller ej

 

[Mabuse]

Sv: Hur berikat ert liv?

Jag har liksom inte drömt om bostad och familj, utan mer tänkt mig att det kommer ändå. Och det gjorde det ju.

Rätta mig om jag har fel, men fick inte du bostad och familj ganska tidigt?

Det kan ju också påverka, jag har t ex inte gått och drömt om att utbilda mig, eftersom jag gick raka vägen från gymnasiet till högskolan. Inget glapp mellan att vilja göra det och att göra det, som kunde fyllas med drömmar.

Däremot fick jag min första egna bostad när jag var 28, och mitt första barn med 34, så där fanns det gott om tid att, kanske inte drömma, men däremot ha som uttalat mål att en dag ska jag ha en egen lägenhet, och en dag ska jag ha barn. Jag kommer inte för evigt att bo ensam i ett studentrum (även om det inte innebar att jag hade velat haft barn och lägenhet som student, absolut inte. Men jag ville ha det senare).

Sen vet jag inte riktigt om jag är med på skillnaden mellan drömma och tänka "det kommer ändå". Är inte det ungefär samma sak? "Det där vill/kommer jag ha sen", helt enkelt. Just familj t ex är ju svårt att styra över, man kan ju inte bestämma att andra människor ska vilja ha barn tillsammans med en, men man kan ju ha tanken att man gärna skulle vilja ha familj en dag. Oavsett om man kallar den tanken dröm eller inte.

"Nu har vi bildat familj och ska leva lyckliga i alla dagar" har inte jag heller varit med om, för det skulle ju implicera att man var färdig, hade allt på plats och inte skulle nånstans längre. Det känns ju inte så upplyftande. Utan snarare ett steg i taget: nu har vi träffats, ska vi vara tillsammans på riktigt? Nu är vi tillsammans, ska vi förlova oss? Nu är vi förlovade, ska vi gifta oss? Ok, nu verkar ju faktiskt relationen vara rimligt stabil, ska vi påbörja det här med barn? Ok, nu har vi ett barn, ska vi ha ett till? osv. Men även om själva utvecklingen varit stegvis, så har ju det ungefärliga målet varit klart från början - båda ville ha barn, båda ville ha en stabil relation där man bor tillsammans, och så vidare.

 

[Petruska]

Sv: Hur berikat ert liv?

Rätta mig om jag har fel, men fick inte du bostad och familj ganska tidigt?

Det kan ju också påverka, jag har t ex inte gått och drömt om att utbilda mig, eftersom jag gick raka vägen från gymnasiet till högskolan. Inget glapp mellan att vilja göra det och att göra det, som kunde fyllas med drömmar.

Däremot fick jag min första egna bostad när jag var 28, och mitt första barn med 34, så där fanns det gott om tid att, kanske inte drömma, men däremot ha som uttalat mål att en dag ska jag ha en egen lägenhet, och en dag ska jag ha barn.

Sen vet jag inte riktigt om jag är med på skillnaden mellan drömma och tänka "det kommer ändå". Är inte det ungefär samma sak?

Jo, framförallt barn fick jag ju förr än vad någon, inklusive jag själv, hade kunnat tro. Jag var inte hysteriskt ung, men ganska exakt tio år yngre än vad som hade varit en rimlig gissning på förhand (och jag har varit tio år yngre än de yngsta på vartenda föräldramöte, och jämnåriga kollegor vabbar just nu som bäst medan jag funderar på plastbarnbarnet).

Bostad, ja, jo, om vi räknar hyreslägenhet i trapphuskollektiv i förorten dit, så fick jag min första bostad vid 20 eller 21, efter några års provisoriska lösningar. En etta på 31 kvadrat, som jag älskade hett.

Fast jag drömde inte om att utbilda mig, jag visste att jag skulle göra det, men inte riktigt till vad, och sedan gjorde jag det länge och väl. (Öht är detta med att inte veta vad man vill bli när man blir stor ett tema i mitt och mina kusiners liv, av någon okänd anledning. I extremt hög grad - vi har alla "bra" jobb, och alla är vi ambivalenta i sammanhanget ändå, det doktoreras, omskolas, tas friår, hoppas av karriärer etc i det oändliga bland oss.) Men det är ju möjligt att någon annan skulle ha kallat samma tanke för dröm, mål eller plan. Jag uppfattade det nog som lite för lättuppnåeligt för att kvala in som dröm. Det var ju bara att anmäla sig till universitetet och sedan börja. Den akademiska traditionen i min (mammas) släkt går flera hundra år tillbaka i tiden, så det var inget nytt så sett.

Men det där att man inte vill bo ensam för evigt i ett studentrum (vilket jag har all förståelse för), skulle jag nog ha betraktat som något som inte heller kommer att ske. Med eller utan plan, med eller utan drömmar, så kommer livet rimligtvis att utvecklas på ett sådant vis att studentrummet blir ett minne blott. Det är helt enkelt det mest troliga utfallet av tidens gång, inte minst eftersom studentrum brukar sammahänga med studier. Det betyder ju inte att man otrivs med studentrummet medan man har det, jag älskade i alla fall min lilla förortsetta i kollektivhuset. Jag tänkte inte så mycket på nästa bostad då, men trodde nog inte på allvar att kärleken till ettan skulle bli livslång. Även om den ännu har ett romantiskt skimmer över sig.

 

[Mabuse]

Sv: Hur berikat ert liv?

Men det där att man inte vill bo ensam för evigt i ett studentrum (vilket jag har all förståelse för), skulle jag nog ha betraktat som något som inte heller kommer att ske. Med eller utan plan, med eller utan drömmar, så kommer livet rimligtvis att utvecklas på ett sådant vis att studentrummet blir ett minne blott. Det är helt enkelt det mest troliga utfallet av tidens gång, inte minst eftersom studentrum brukar sammahänga med studier. Det betyder ju inte att man otrivs med studentrummet medan man har det, jag älskade i alla fall min lilla förortsetta i kollektivhuset. Jag tänkte inte så mycket på nästa bostad då, men trodde nog inte på allvar att kärleken till ettan skulle bli livslång. Även om den ännu har ett romantiskt skimmer över sig.

Ja, precis, det är ju den sortens drömmar/mål som är de bästa: de som högst troligt kommer gå i uppfyllelse! Om man som jag inte är en vän av att sikta på stjärnorna för att hamna i trädtopparna, så är det väldigt trevligt att ha mycket uppnåeliga mål och drömmar, som man kommer kunna förverkliga om man vill.

Egen hyresetta räknas absolut som eget boende - åtminstone sista året i studentrummet, när jag hade pluggat klart men inte hade den fasta inkomst som behövs för att man ska våga sig på ett bostadslån, så längtade jag hett efter en egen lägenheten med eget kök man kan stänga dörren om. Att det var väldigt troligt att jag i något skede skulle få en egen lägenhet, innebar inte att jag inte kunde ha det som mål - det var bara ett mål som var väldigt nära och uppnåeligt (och därför desto mer lockande).

Självklart hade jag kunnat leva för stunden och inte fundera på att flytta förrän jag kastades ut från studentrummet också, men jag visste ju att jag inte ville bo där för evigt, och hur jag skulle vilja bo istället: i en egen lägenhet. Alltså hade jag ett mål. Och en plan: sålänge jag pluggar är det praktiskt och bra med studentrum, men sen när jag är klar, då ska jag köpa mig en egen lägenhet istället, för då har jag ekonomi till det.