Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????
Hur vill du bli behandlad när du provocerar folk? Om du t ex provocerar mig, hur tycker du jag ska agera då, för att snabbast få dig att skärpa till dig?
Jag förstår resonemanget att man ska behandla barn som man skulle behandla vuxna. Och i viss mån håller jag med om det. Med förbehållet: Så långt det är möjligt.
Nu är ju en vuxen människa en "färdig produkt" eller hur man ska säga (f-n vad dåligt val av uttryck, men hittade inget bättre).
Ett barn mellan t ex 1-2 år är snabba ben och ingen hjärna.
Sen kommer trotsåldrarna och en massa gränsöverträdelser, för att kolla var gränserna är.
Det är väl egentligen det som olika teorier om uppfostran går ut på; att lära barnet var gränserna är. Vad som är socialt accepterat och passande. Vad som är farligt. Vad som är lagligt. Så att de ska ha en god chans att bli accepterade samhällsmedborgare utan alltför mycket kamp.
Jag känner vuxna människor som inte inser t ex att alla individer har personliga gränser. Det är väldigt jobbigt när en vuxen ständigt kränker andras privata zon på olika sätt. Då går det inte längre att jobba bort, det har blivit en personlighetsstörning. Och visst, man kan kanske anse att en sådan människa har rätt att vara som hän vill. Ja. Så länge det inte drabbar andra. Men grejen är ju att just gränsöverträdelser kränker andra.
Så kontentan är väl följande. Om vi ska lära barnet en gräns, och barnet inte lyssnar till pedagogiskt prat. Vad är då nästa steg?
Och på detta finns inget standardsvar, utan bara en mängd teorier och olika praktiska tillämpningar.
Ibland anser jag att man måste höja rösten, om barnet annars kan vara i fara, eller om barnet inte lyssnar. Hjälper det inte att höja rösten kan man inte fortsätta gapa, utan måste ta till andra hjälpmedel, såsom att lyfta bort barnet från situationen eller t ex konfiskera nån kär leksak. Så att beteendet får en konsekvens.
Det är vår skyldighet som föräldrar att hjälpa barnet på det sättet, anser jag.
Sen har man också som förälder rätt att ha sämre dagar emellan, när toleranströskeln är lägre, och man ryter till om tre barn ständigt kräver service. Det är mänskligt. Det har inget att göra med nedvärderande eller maktutspel. Men som jag tidigare sa, jag tror att det varierar mycket från familj till familj vad som anses vara lagom tonläge. När jag tycker att jag bara skärper till rösten lite, kan någon säkert uppfatta det som att jag ropar, om den människan har dåliga erfarenheter i bagaget.
Jag tror att vi "triggas" av höjda röster om någon tidigare i våra liv har gjort oss illa (nedvärderat, kränkt) med att säga fula saker med hög röst. Det handlar också om VAD man säger.
