HUR arg får man bli på sitt barn????

[dressyrtant]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Ett barn som fortsättet tjata och tjata skulle jag nog försöka att ignorera istället för att gorma på. Då märker barnet att tjatet inte biter på mig.

Nu är det ju så, att det att ignorera någon är det värsta man kan göra. Det är första klassens känslomässiga krigsföring. Så det är klart att det "funkar". Man kanske slipper tjatet. Men man kan istället få ett barn som blir mer utagerande, bara för att få uppmärksahet/reaktion.
Då tycker jag att det är bättre att säga till på skarpen när barnet går över en gräns, och i övrigt försöka ha en så öppen kommunikation som möjligt.
Att "tiga ihjäl nåt" brukar bara skuffa problemet framåt, är min erfarenhet. Vill man lösa något måste man vara aktiv, inte passiv.

 

[TomasN]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Nu är det ju så, att det att ignorera någon är det värsta man kan göra. Det är första klassens känslomässiga krigsföring. Så det är klart att det "funkar". Man kanske slipper tjatet. Men man kan istället få ett barn som blir mer utagerande, bara för att få uppmärksahet/reaktion.
Då tycker jag att det är bättre att säga till på skarpen när barnet går över en gräns, och i övrigt försöka ha en så öppen kommunikation som möjligt.
Att "tiga ihjäl nåt" brukar bara skuffa problemet framåt, är min erfarenhet. Vill man lösa något måste man vara aktiv, inte passiv.

Det beror på situationen. Vad jag menar med tjat är att barnet försöker driva igenom sin vilja med att tjat och kanske skrika. I det läget är det inte säkert att det gå att ha en konstruktiv dialog med barnet över huvudtaget. Låt barnet skrika och tjata tills det ger upp. Sedan kanske man kan ha en diskussion.

Det beror nog på hur barnen är som personer. Jag försöker inte ha en diskussion med ett barn som inte är mottaglig för diskussion. Då blir det bara mer osämja och en förälder som riskerar att bara tjata tillbaka.

Det här beror ju på barnets ålder också. Vår son är bara 2 så några djupare diskussioner blir det inte.

Ett litet exempel på en situation: Om sonen vill cykla till dagis och inte vill sätta sig i bilen så diskuterar jag inte det med honom. jag talar lugnt om för honom att vi skall åka bil och sedan sätter jag honom i bilen. Om han blir arg så får han bli det, diskussionen är över och övergår inte i någon slags förhandling. jag kör iväg med bilen även om han är arg och på så sätt så ignorerar jag ju hans tjat om att vilja cykla.

 

[dressyrtant]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Ah... jo men då förstår jag hur du menar.
Med ignorera menar jag att man låtsas som om någon inte finns. Men om du pratar med barnet och tar det i famnen osv är ju det inte fallet. Vi talade om helt olika saker då, tror jag.
Jag vet att min pappa någon gång när jag var bråkig tonåring behandlade mig som luft. Lade sig ner på soffan och låtsades sova, typ. Det var inte direkt problemlösning, anser jag. Vi hade ju fortfarande samma strid framför oss då s a s.

 

[No1]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Har inga barn men har relationer till vuxna människor.

Gap och skrik fungerar inte på vuxna så jag undrar, kan det göra det på barn?

Jag har noterat att det jag vill ha sagt går lättare fram om jag ser till att jag:
1. har uppmärksamheten
2. väljer mina ord
3. väljer HUR jag säger det jag vill ha sagt dvs tonläge och betoning på väl valda ord.
4. ögonkontakt

 

[dressyrtant]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Jag har noterat att det jag vill ha sagt går lättare fram om jag ser till att jag:
1. har uppmärksamheten
2. väljer mina ord
3. väljer HUR jag säger det jag vill ha sagt dvs tonläge och betoning på väl valda ord.
4. ögonkontakt

De vuxna som detta funkar på, så funkar så därför att deras föräldrar tog stötarna när de var barn, och skapade gränser och ett beteende som stämmer med sociala normer.

Och då får man lov att höja rösten ibland. Om inte annat så för att få uppmärksamheten om det är flera barn och de gör något som gör att de kan skada sig själva eller varandra.

Om tre barn skriker i munnen på varandra hjälper det inte att prata med dem. Man får hitta på nåt annat.

Om ett barn slår ett annat barn höjer jag rösten. För så gör man INTE och det ser jag till att göra klart. Sen är det dags att trösta båda två.

Barn fungerar annorlunda än vuxna av många olika orsaker. De har outvecklad impulskontroll, deras hjärna är inte "färdig" förrän vid vuxen ålder, de har inte lärt sig alla sociala koder osv osv.

För att de ska bli fungerande vuxna behöver de trygghet omkring sig och de behöver få världen förklarad för sig på ett sätt som de förstår, utan att det blir för invecklat. Då tror jag det känns bra om de kan vara alldeles säkra på att nej är nej och ja är ja. Och veta att de får hjälp i situationer som de inte förstår. Ibland behöver man höja rösten, ibland inte.

 

[cirkus]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Vad jag tycker att du är klok !
Jobbar du med barn ? Det borde du :-)

Jag blev så eftertänksam när jag läste vad du skrivit - särskilt att när man varit sträng med en som slagit så är det dags att trösta två...

Min son var rätt bråkig och framför allt oempatisk när han var yngre och jag inser nu att han fått världen förklarad för sig så han förstår - men också blivit tröstad när han behövt (men kanske inte förtjänat). Så nu är han en empatisk och väldigt eftertänksam person som ofta försker att förstå andra människor och dessutom gärna ställer sig på den svages sida. Han har mött "dressyrtanter" tack för att ni finns.

 

[Atoxa]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Även som förälder har man rätt till sina kännslor... Vi skall vell vara förebilder och visa hur man handskas med sånt..

Men man är inte mer än människa och det är svårt att tänka igenom allt man gör och säger hemma, vara pedagogisk..

Ja inte orkar jag då springa runt hemma och vara pedagog i vardagen, jag kan inte vara någon annan en vad jag är..

 

[cirkus]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Självklart har man rätt till sina känslor.

Men det är jävligt skönt med andra vuxna som kan se liiiite längre än bara dit näsan räcker tycker jag.

Det är så lätt att ett barn som är lättprovocerat (som min unge var) och lätt trycker till andra barn får enbart skäll och ingen som pratar med dem.

 

[Atoxa]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Självklart är det så att vi skall agera som vuxna! Och att kunna förklara för barn varför man blir arg, är tycker jag en självklarhet!l

Annars är det ju ingen mening att bli arg, och man är inte heller nån god förebild!
Och jag håller med om mycket av innehållet i tidigare inlägg.. l

Men sen är man där i vardagen efter en dags arbete, huvudvärk, och lille Kalle slår Lisa i huvudet med en spade, Lisa skriker och drar Kalle i håret så hårtoserna flyger.. Potatisen kokar över, telefonen ringer.... väntar viktigt samtal.

Idialet är vell strunta i telefonen. Låt dig inte stressas, ta av pot. Ta tiden med ungar, strunta i huvudvärken bli arg på rätt sätt och allt det där..

Men så skulle inte jag göra... Jag är inte person nog att hantera sådan situvationer alltid.. Att tänka på ögonkontakt, lyssnar ungarna? Välja mina ord... Hur gärna jag än vill.. För jag är inte mer än männsika....

 

[AC-36]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

att ryta till kan behövas ibland o sedan prata/förklara i normal ton det e väl ok...men att skrika o gapa löser väl inget i alla fall?

 

[cirkus]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Jag vet exakt hur du menar ! Been there done that - nu har jag stora barn tack-och-lov.

Men jag tänkte inte på bara föräldrar utan andra vuxna.

Vi föräldrar älskar ju våra ungar helt utan hämningar även när man är söndertrasad av stress och inte orkar vara pedagogisk. För vi har stunder när vi är pedagogiska iallafall och ungarna är älskade och trygga (förhoppningsvis då..). Men de vuxna som proffesionellt hanterar våra barn, det var dem jag tänkte på.

 

[dressyrtant]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Vad jag tycker att du är klok !
Jobbar du med barn ? Det borde du :-)

Jag blev så eftertänksam när jag läste vad du skrivit - särskilt att när man varit sträng med en som slagit så är det dags att trösta två...

Min son var rätt bråkig och framför allt oempatisk när han var yngre och jag inser nu att han fått världen förklarad för sig så han förstår - men också blivit tröstad när han behövt (men kanske inte förtjänat). Så nu är han en empatisk och väldigt eftertänksam person som ofta försker att förstå andra människor och dessutom gärna ställer sig på den svages sida. Han har mött "dressyrtanter" tack för att ni finns.

Tack, cirkus! Det värmer!

Jag har av nöden fått lära mig dehär sakerna den hårda vägen.

Är ensam mamma med tre barn (8, 6 och 3) varav den äldsta har haft reflexstörningar, läs- och skriv- och koncentrationssvårigheter, fin- och grovmotoriska svårigheter samt att han är väldigt känslig och ängslig. Dethär har gjort honom oerhört stökig periodvis. Sexåringen har varit "explosiv" och haft problem med social samvaro, visat autistiska symtom som yngre, slår ofta andra barn och har totalt obefintlig provokationströskel osv. Treåringen trotsar allt vad han orkar som bäst. Hans äldre syskon är numera lite mer balanserade och då "ryms" hans trots just nu, så han tar för sig allt vad han orkar.

De har dessutom varit med om saker som man önskar att inga barn någonsin hade behövt vara med om. Men nu, när vi har fått vara själva i över ett år, har situationen blivit oerhört mycket bättre. Det går att vara konsekvent och systematisk. Det går att skapa en trygghet som de behöver.
Nöden är uppfinningens moder, brukar man säga. Men nöden kan också vara erfarenheternas och kunskapens moder.

Vardagen är inte lätt hos oss, men jag ser hela tiden förbättring i barnen och lär mig hela tiden massor av dem, samt att jag får oerhört bra, kompetent hjälp från skola och dagis samt barnens terapeuter.
Så jag väljer att se det som att vi nog är den lyckligaste familjen i världen!

 

[mino]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Tur du inte är lärare då!

Jag tycker att det är en *stor* skillnad mellan hur man bör agera som professionell och hur man bör agera i sin familj. I familjen har man en intimitet som bör ge utrymme för alla sorters känslor medan man som lärare gör direkt fel om man har samma sorts intimitet med eleverna i sin klass, man är inte där i egenskap av privatperson. Likaså blir det konstigt om man ska köra nån sorts pedagogiskt professionellt förhållningssätt gentemot sina barn. Man måste vara människa med sina barn, och kunna be om ursäkt om det blir fel. Råkar det vara så att ens ilska kommer spontant i form av att man gormar så är det inte hela världen anser jag. Särskilt om man diskuterar det som hände i efterhand.

 

[trav]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Viktigt är att för det första, tänka på att sätta rimliga gränser för barnen. naturligtvis får ribban sättas efter hur gamla barnen är. Sedan tycker jag allt att barnen lär sig om man "nonchalerar dem" när det gäller tjat som går ut på att de vill ha saker eller så. Att de då förstår att tjat inte lönar sig. Det gäller då att stå på sig och vara stark.

De lär sig då att det inte lönar sig.
Det kan ta några gånger men barn är smarta och lär sig fort. Har en 11 åring som är en skänk från ovan, samt en stor pojk som har mkt egna ideér. Har flyttat hemifrån för ett år sedan, (20 år i år), vägrade att leva efter våra självklara regler här hemma.

Har alltid sagt att -När du bor hemma så rättar du dig efter våra regler. Och när du har ett eget boende så får andra rätta sig efter dina regler som du har hos dig.

Eller vad säger ni andra?

 

[scarlettlady]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Tur du inte är lärare då!

Nog höjer man rösten som lärare, men man väljer sina tillfällen på ett annat sätt. skäll har en tendens att rasa i effektivitet i en större grupp och definitivt om det används ofta....:smirk: