HUR arg får man bli på sitt barn????

[Poethina]

Insåg idag efter att ha haft ett riktigt tokspel på dottern som är sju år att.... HUR arg FÅR man bli på sina barn??? Jag snackar inte om att slå dem eller något ditåt, snarare riva i ordentligt.... Vissa säger ju att man får absolut inte skrika åt sina barn utan man ska PRATA pedagogiskt med dem, men när man pratat pedagogiskt i en timme och ungskrället fortfarande tjatar.....:smirk:

Hur arg blir du?? Och vad tycker du är Ok??

 

[Kamomilla]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Prata pedagogiskt en timme med ett barn som tjatar?

No way!!

Här tjatas det INTE, fortsätter de efter att jag sagt att det räcker så blir det rummet

Frågar de en sak och jag säger nej, ibland bara på rutin tyvärr, men man är inte mer än människa, så kan jag lyssna på ETT argument till att de ska få, om det är ett tveksamt fall. Men är det fortfarande nej så tolereras inte tjat. Vilket de vet, tjat här får motsatt verkan.

Här tjatas det inte, ej heller får man slåss eller använda fula ord eller svordomar.

Men kramar finns det gott om!!

 

[Gry]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Insåg idag efter att ha haft ett riktigt tokspel på dottern som är sju år att.... HUR arg FÅR man bli på sina barn??? Jag snackar inte om att slå dem eller något ditåt, snarare riva i ordentligt.... Vissa säger ju att man får absolut inte skrika åt sina barn utan man ska PRATA pedagogiskt med dem, men när man pratat pedagogiskt i en timme och ungskrället fortfarande tjatar.....:smirk:

Hur arg blir du?? Och vad tycker du är Ok??

Jag kan bli riktigt raketarg ibland. Gorma och skrika och ta i ordentligt med rösten. Känns inte särskilt bra, det ska jag erkänna och jag tänker ibland när jag ser föräldrar som sitter ner och pratar pedagogiskt med sina barn - att sådär gör jag med!!! Bara inte så ofta.

Jag tror att det kan bli väldigt onaturligt för barn om man sätter sig ner och pratar pedagogiskt med antingen återhållsamt arg röst eller neutral ton. Det är inte naturligt alls. Däremot är det naturligt att bli arg när man blir tjatad på timme ut och timme in.

Det jag däremot tror på och som jag faktiskt efterlever, hur äckelpräktig jag nu låter, är att när min son (min dotter tjatar inte än) tjatar talar jag om för honom att typ; "När du ber mig många gånger om samma sak och jag säger NEJ, blir jag arg, riktigt arg, när du fortsätter att fråga. När jag säger Nej då är det nej. Om du fortsätter blir jag arg. Det är du som väljer."

Då har man förklarat varför man blir arg och då förstår barnen bättre. Om man inte förklarar varför man blir arg är det inte så lätt. Jag tar för givet at min son förstår varför men ibland gör han faktiskt inte det! Inte ens på de självklara saker för han är så inne i sitt att han inte, som vi vuxna, funderar på hur det han säger tolkas av andra.

 

[Girasol]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Oj, ja det händer att man vrålar på dem. Jag tror inte det är farligt att bli heligt förbannad och skälla och gorma SÅLÄNGE du alltid kan prata efteråt och även säga förlåt osv. Alla är vi människor och där vi är som tryggast visar vi också vår sämsta sida.
Viktigt är också att få höra att man är älskad. tex. Jag älskar dig, men just nu är jag jättearg och tycker inte om hur du beter dig etc.

 

[Roheryn]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Så länge man inte slår, eller bara gapar okvädningsord, förstås, så tycker jag att man egentligen får bli så arg man känner att man måste.....

Har man blivit sådär riktigt arg, så är det förstås viktigt att man kan prata med barnet efteråt, och tala om varför man blev så arg, men jag tycker också det är viktigt att barnen faktiskt får se att man BLIR både arg och ledsen om barnet beter sig dumt.

 

[Poethina]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

mmmm... det är så jag känner också.... att om jag inte kan bli arg, hur ska då den älskade ungskrutten veta att man är glad, ledsen... Om man bara går runt i ett rohypnol-liknande tillstånd och är alldeles jämn i humöret... Hur ska man då som barn veta vad som är ok att känna som vuxen... ? eller är jag ute och cyklar nu igen????

 

[Roheryn]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Håller med dig helt - barnen måste ju också så att säga uppfostras till att andra människor än de själva OCKSÅ har känslor och kan bli arga, besvikna och ledsna lika väl som glada och lyckliga. Och hur skall de veta att dessa känslor finns om man aldrig visar dem för barnen....?

 

[aysha]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Nu har ju inte jag några barn själv, men jag har varit barn, och min mamma, som för övrigt är förskollärare, har inte varit rädd för att ta i med rösten till mig och min syster när vi var små.. Men när vi hade lugnat ner oss pratade vi alltid igenom varför vi hade bråkat och sen kramades vi och var sams igen och kunde va glada och skratta.

Tror inte barn mår dåligt av det. Självklart behöver man ju inte höja rösten direkt, men lyssnar de inte så måste man man ju ryta till. Barn behöver ju gränser.

Jag har jobbat en del på förskola, tillsammans med min mamma, som fö utan att skryta är väldigt omtyckt, både bland barn och föräldrar, och jag har ju då "lärt" av henne . Har vikarierat en hel del runt på olika förskolor och av alla de avdelningar jag har varit på är det mammas som är mest harmonisk, lugnast, och barnen är snälla emot varandra. Och det hade jag inte sagt om det inte var så. Och det hon skäller på ungarna ger hon igen dubbelt med beröm när de e duktiga, kramar osv.

 

[havreflinga]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Om man bara går runt i ett rohypnol-liknande tillstånd och är alldeles jämn i humöret... Hur ska man då som barn veta vad som är ok att känna som vuxen... ? eller är jag ute och cyklar nu igen????

Jag tycker du cyklar.
Man måste väl inte skratta hysteriskt för att man är glad, eller gorma högt för att man är arg?
Allt man känner är okej att känna! Men det är inte okej att göra vad som helst bara för att det känns så inuti.
Så om man vill lära barnet vad som är okej att känna, då berättar man att ALLT är okej att känna, och sedan uppmuntrar man barnet till att berätta hur det känner.

 

[Mustasukka]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Jag håller med. Det är bättre att kunna tala om hur det känns, än att skrika ut det.

Jag kan bli lite gapig ibland, min 5-åring är bra på att driva mig till vansinne när han är på det humöret.
Han får alltid många chanser att sluta med ett dumt beteende innan jag blir riktigt arg.
Det är mest när det är nåt farligt han håller på med som jag blir arg fort om han inte slutar efter första tillsägelsen.
Ibland brottas han med lillebror, och det får han inte, det vet han. Men han tycker ju att det är så kul så han gör det ändå, och lillebror skrattar, tills han blir för hårdhänt. När jag ser att han börjar med brottningen kan jag bli arg om han inte slutar direkt när jag säger till.
Om jag skriker på honom förklarar jag alltid efteråt varför jag blev så arg och ber om förlåtelse för att jag skrek.
Brukar komma överens om att han ska lyssna på mig när jag pratar, och jag ska inte skrika.

Men visst ska man visa att man är arg, ledsen, glad, besviken mm.
Man får bli precis så arg som man blir. Bara man får ut ilskan på ett bra sätt.
Jag brukar be sonen gå in på sitt rum och stänga dörren om han behöver skrika, för jag får ont i öronen.
Oftast slutar han hellre skrika.
Han vill alltid kramas om vi blivit lite osams.
Och så frågar han, ska vi vara snälla nu?

 

[dressyrtant]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Så om man vill lära barnet vad som är okej att känna, då berättar man att ALLT är okej att känna, och sedan uppmuntrar man barnet till att berätta hur det känner.

Hmmm... nu finns det ju något som heter impulskontroll, som små barn inte är så bra på, vilket är naturligt. Då tycker jag inte att man kan skuldbelägga dem för en dåligt fungerande impulskontroll, de övar sig ju!
Själva idén att allt är okej att känna håller jag med om. Men jag tycker också att man ska få utrymme att uttrycka det man känner på olika sätt, inte bara genom pedagogiskt prat.
Jag tror att ljudnivån skiljer sig mycket inom olika familjer, och att man helt enkelt är van med olika saker.
Sen är det ju också stor skillnad på om man har ett barn eller flera. Om tre barn ryker ihop och bankar och slår och den minsta ligger underst, så har iaf jag märkt att det inte hjälper om man sätter sig på huk och tar ett pedagogiskt snack.
Man måste först på nåt sätt få dem åtskilda och situationen nerlugnad. SEN kan man ta snacket. Med flera barn blir det ofta situationer där iaf jag anser det motiverat att höja rösten. Inte genast, men om de inte genast lyssnar. Ibland är man ju faktiskt helt upptagen med ett barn medan två barn sliter ögonen ur huvet på varandra. Man KAN inte alltid bara lyfta bort dem från situationen och prata. Då kan det behövas att man tillfälligt höjer rösten. Det är tyvärr ibland det enda som funkar. Är det mörkt ute kan man iofs få samma effekt genom att slå av huvudströmbrytaren.

 

[dressyrtant]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Tänkte några minuter till på dethär. Det har nog väldigt sällan hänt att jag skulle ha höjt rösten när något barn bara har varit själv med mig. Visst, det kan ha hänt. Men de gånger jag ryter till är nog när det är flera barn inblandade och jag sitter fast med något och inte genast kan ingripa i situationen. Eller sådana gånger som jag snabbt behöver få deras uppmärksamhet, för att det annars finns risk för att det händer något farligt. Så jag tror att en och en är det lättare att vara pedagogisk. Då kan man ju rikta hela sin uppmärksamhet till det ena barnet. Men om en klättrar på en vinglig hyllla, tvååringen precis har hittat en stor, intressant, vass sax och den tredje plågar livet ur en katt...

 

[Koli]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Men om en klättrar på en vinglig hyllla, tvååringen precis har hittat en stor, intressant, vass sax och den tredje plågar livet ur en katt...

Visst är det underbart?
Det är vid de tillfällena man förstår varför man har barn: För att förstå att simultankapacitet inte handlar om att kunna göra flera saker samtidigt(för det kan ingen) Utan att välja med omsorg vad man gör först och på vilket sätt.

 

[Girasol]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

precis... Än sålänge har jag bara 3 som ryker ihop , väntar på den dagen då minsting ger sig in i det hela :smirk:


/Jennie ,

 

[havreflinga]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Med flera barn blir det ofta situationer där iaf jag anser det motiverat att höja rösten.

Tur du inte är lärare då!

 

[Litenvit]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Jag har ganska kort stubin och blir ARG och då hörs det nog att jag är arg. (Lärare och allt :smirk: ).
Med åren har jag däremot blivit bättre på att välja de tillfällen då jag släpper ut ilskan ganska ocensurerad och när jag inser att det inte är någon idé att elda upp mig så mycket. Vid de tillfällena blir jag nog bara väldigt, väldigt eftertrycklig i mitt tal + att den som jag blivit arg på nog inte missar att det är den jag är arg på.

Jag tror på det som någon skrev här ovan, att man får bli arg och visa det tydligt, men att det är bra att berätta vad det är som utlöst ilskan. Detta vare sig man blir arg på barn eller vuxna.

Jag vet inte om jag ska skylla på medfött sydländskt temperament men jag kan bli lite fnittrig av folk som fortsätter att tala tyst och lugnt trots att man inser att de måste vara explotionsförbannade egentligen.

 

[cirkus]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Men du menar att det är bättre att tala om för barnet "Att nu är jag arg" eller "Nu är jag glad" med vanlig neutral röst ??????? Är jag glad så MÄRKS det, är jag ledsen som märks det, är jag arg så märks det. inte fan kan jag vara neutral och bara TALA om hur det känns.

Blir jag riktigt arg på mina barn (både nu när de är stora och när de var små) så nog fasen river jag i - talar om vad som gör mig så förbannat arg och vad som förväntas av dem. Sen när alla har lugnat sig så tar man en vanlig diskussion - när de var mindre så var det mer åt det hållet som Mustasukka beskrev sin stora son - nu är vi snälla....

 

[Zeli]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

delvis knapplånn..

Nja.. jag tycker nog så här.
Att arg, det kan man bli... och höja rösten det kan man göra.
Sen är det skillnad på att höja rösten och säga ett skarpt NEJ, och att stå och gallskrika som en fiskmånglarkärring i tio minuter på barnet.

Om barnet tex leker på järnvägen (eller gör något annat som gör en rädd och som ÄR väldigt farligt) så tycker jag att det är befogat att visa väldigt stor ilska (så länge man så klart pratar lugn o sansat med barnet och förklarar VARFÖR man blev så arg).

Så det finns som jag ser det olika situationer som befogar olika strak reaktion.

Att bli jätterag och och skrika i flera minuter pga en "vardagssituation" känns ju inte riktigt rätt... att höja rösten och säga ett skapt nej tex är väl inget problem.

Att visa sina känslor är inte fel.. så länge det inte "går över styr" så att säga...

 

[Poethina]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Men du menar att det är bättre att tala om för barnet "Att nu är jag arg" eller "Nu är jag glad" med vanlig neutral röst ??????? Är jag glad så MÄRKS det, är jag ledsen som märks det, är jag arg så märks det. inte fan kan jag vara neutral och bara TALA om hur det känns.

Blir jag riktigt arg på mina barn (både nu när de är stora och när de var små) så nog fasen river jag i - talar om vad som gör mig så förbannat arg och vad som förväntas av dem. Sen när alla har lugnat sig så tar man en vanlig diskussion - när de var mindre så var det mer åt det hållet som Mustasukka beskrev sin stora son - nu är vi snälla....

Det är ju litegrann så här som jag också gör..... Det märks vilket humör jag är på...

Jag antar eftersom dina barn förmodligen vuxit upp till trygga individer så är det inte helt fel att VÅGA tala om... (självklart inom rimliga gränser...) ...att man är arg, glad, ledsen...osv..

 

[cirkus]

Sv: HUR arg får man bli på sitt barn????

Det beror på hur gamla barnen är !

Småbarn kan det räcka med ett skarpt Nej. Men det är inte säkert, jag tycker att när de har varit i krångelmode så har det krävts mycket mer än så för att de skall ge sig. Tyvärr. Det känns inte alltid kul att göra dem till små våta pölar för att de skall fatta vart gränsen går. men så har det varit hos oss, kanske opedagogiskt, men det har funkat iallafall.

De äldre barnen (tonåringarna) är mer som vuxna.