Hur är det att få första barnet?

[Skogstrollet]

Sv: Hur är det att få första barnet?

*kl*
Min första förlossning var långdragen och rätt tung och när bebis väl var ute ville jag mest bara få vara i fred en kort stund för att hämta andan. Ni vet, lite som när man blivit dängd i backen och tappat luften - rör mig inte förrän jag kan andas igen! Ungefär. Jag hade ett ögonblick av dödsångest när bebis togs ut med sugklocka. Bebis pappa fick hålla honom tills jag var redo att ta emot honom. Känslorna växte fram med tiden men oron kom direkt. "Hjärtat på utsidan", mycket bra formulerat!

Första tiden var tuff, jag var rätt tilltygad och bebis tappade mycket i vikt så jag tror vi var in i till sjukhuset varje dag den första veckan. Det var ett helvete att skumpa runt på ett bilsäte med sydd snippa dagligen... Personalen missade att mitt hb katastrofsjönk (järnanemi) så jag var hur svag som helst första tiden, vågade inte lyfta bebis för armarna var så svaga att jag var rädd för att tappa honom. Tillbringade första två veckorna i sängen, sambon fick passa upp. Blev sakta starkare.

Fysiskt önskar jag att jag haft en sittring hemma... Toabesöken var en mardröm, stygnen läkte långsamt och det sved järnet varje gång. Jag var så nervös så jag svettades första gången jag skulle bajsa. Det tog ca 2v innan det blev "ok" och jag kunde sluta fasa inför toabesöken.

Jag åkte på förlossningsdepression med psykotiska inslag och social fobi. Jag isolerade mig hemma, vågade mig inte utanför dörren, släppte knappt ifrån mig barnet. I duschen formulerade jag flyktplaner utifall att några kidnappare bröt sig in och skulle knycka barnet för att sälja på nån underjordisk slavmarknad... Det var riktigt jävla apjobbigt.... Jag var seriöst rädd för att utomjordingar skulle komma och ta bebis!!

Men de fina stunderna... Att titta på hur han spretade med fingrarna när han sov. Hur han suckade nöjt när han somnat på min axel. Värmen och tyngden i den lilla lilla kroppen.

Nu har vi även en dotter, 6mån gammal. Den andra förlossningen och tiden efter var raka motsatsen. Snacka om revansch... Den andra förlossningen botade mig från skit som fanns kvar från den förra. Och nu när jag har två barn fattar jag inte hur jag kunde tycka det var jobbigt med ett! Å andra sidan var återhämtningen oerhört mycket snabbare denna gång, går inte alls att jämföra.

 

[LadyCovergirl]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Helt ärligt så kan jag inte påstå att det var särskilt känslomässigt överhuvudtaget. Jag visste ju att jag var gravid och jag insåg ju att det var ett barn därinne. Dessutom är jag en rationell individ som inte brukar agera med känslostormar, åt något håll.
Dottern föddes, vi var kvar på sjukhuset en dag och när vi kom hem så var livet som vanligt förutom att det fanns en bebis där också. Hon har alltid sovit bra så någon sömnbrist har jag aldrig lidit av. Dessutom gick jag tillbaka till skolan direkt så pappan tog den klart största delen av föräldraledigheten.

Och nej, jag grät varken under förlossningen eller efteråt. Och nej, jag har inte varit hysteriskt orolig för något under graviditet, förlossning eller dotterns första tre år. Inga andningslarm eller något sådant har använts.

 

[krus]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Jag var lättad över att graviditeten var över helt enkelt! Enligt min åsikt ska barn vara på utsidan och inte på insidan. Jag hade en lätt förlossning, var visserligen rent ut sagt fascinerad över att det gjorde så in åt h-vete ont men det gick snabbt och jag hade verkligen noll problem efteråt (gjorde tom nr 2 utan problem efter några timmar ). Jag var mest nöjd med att få tillbaka min kropp. Vad gäller dottern så var det varken rosa moln eller tvärtom utan snarare bara självklart på något sätt. Okej, jag kände mig förvisso kriminell när vi åkte hem från sjukhuset, enligt konceptet "får man verkligen ta med en sådan här hem när man inte vet hur de fungerar?", men vi stressade inte upp oss utan tänkte att det nog liksom skulle lösa sig..

Men... Det här med att vara föräldraledig med en bäbis är inte min grej! Jag älskar båda mina döttrar över allt, men alltså, bäbisar som är närmare noll än ett år tycker jag är tråkiga, tyvärr. Amningen fungerade rent tekniskt toppen men jag gillar inte att amma och upplever en känsla av att vara inlåst i min kropp. Jag har dock bitit ihop och ammat båda, liksom lite för säkerhets skull eftersom det ska vara bra enligt alla.. Vis av lärdom så har vi dock gjort lite annorlunda med föräldraledigheten med dotter nr två så att min man också får vara hemma med en bäbis och jag med ett barn.

 

[dressyrteamet]

Sv: Hur är det att få första barnet?

ja om det vore så lätt, fick leva på microlax i 3 veckor, 4:e veckan började jag få lite känsel tillbaka, men det är fortfarande inte helt ok. Eftersom ingen nämt detta så trodde jag ju att det var ngt fel på mig...fick googla som en dåre för att inse att fler hade samma problem.

och för att inte tala om amningsbiten. Den var man iof förberedd på att den kunde bli jobbig, men att det skulle innebära ständig smärta, det trodde jag inte heller. Men ändock mysigt, när man ser hur nöjd bebis är av det

Rent allmänt skulle jag önskat att man blev bättre upplyst av vad som kan ske då barnet är ute. Man är så himla förberedd vad man ska förvänta sig som gravid och vad det ec finns för smärtlindring under förlossning, men sällan det pratas om vad som sker direkt efter förlossning och kommande veckor efter det.

 

[Fibusen]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Det var/är det absolut jobbigaste och underbaraste jag någonsin upplevt. Jag var såååå slut efter att haft värkar i över 3 dygn, och varken ätit eller sovit,så när allt var klart så var det bara sååå skönt! Genast fick jag en känsla av så mycket kärlek,och en massa massa "jag ska skydda dig från allt ont i världen",även ett stycke panik över insikten att veta att "han klarar sig inte om inte vi sköter om honom". Det var ganska skräckinjagande första timmarna faktist,man vågade knappt ta i han för han var så liten,man var så rädd för att göra fel,för som sagt så visste man att han klarar sig inte det minsta själv,försvinner vi så dör han. Jättekonstiga tankar,men dom gick runt i huvudet hela tiden dom första timmarna. Kände också en stolthet över att han var så perfekt,att vi har lyckats skapa nån som är så jäkla perfekt,som är världens sötaste lilla bebis!

På väg hem från BB var också lite skräck,att "får vi verkligen ta med oss han hem,utan att nån kommer ha ett vakande öga på oss?" Var endå en trygghet att vara på BB med kunnig personal och läkare (Våran som kom lite för tidigt) Sen har jag aldrig mått så psykiskt dåligt någonsin som den första tiden när vi försökte amma. Fick aldrig igång mjölken,och bvc tjatade att jag skulle amma på så kommer det igång,kämpade över en månads tid,och på slutet så började jag nästan grina när han vaknade från sömnen för jag visste att det var dags för amning då. Han skrek,jag grinade,han skrek ännu mer,jag grinade ännu mer. Jag var så säker på att jag skulle amma,fanns liksom inget annat för mig,inte för att jag såg ner på andra som gav ersättning,så kände jag mig som världens sämsta mamma som fick lov att fylla ut med det efter varje amning,jag trodde han skulle bli jättesjuk och skadas för livet,för vem kan leva och växa upp på pulver från en kartong?

Dagen jag bestämde mig för att sluta amma var en av dom lyckligaste i mitt liv,allt vände då,allt vart sådär rosenrött då som man trodde det skulle vara från början,jag längtade efter att han skulle vakna från sömnen,istället för att ha ångest över det,han var nöjd,jag var nöjd,och alla slappnade av och bara njöt!

Rädslan som hela tiden funnits för PSD,paniken som inföll när jag vaknade på morgonen,inser att jag inte gått upp på hela natten,kastar ett öga på kl och den är 9!!! (Annars så hade vi matning vid 02-03,sen steg vi upp senast 07) Mitt hjärta stannade totalt,jag var säker på att han var död,jag vågade knappt kolla,men endå så kastade jag mig fram för att se,då ligger han där och sover och ler i sömnen! Efter det så har vi fortsatt med sovmorgon fram tills för nån vecka sen,då började vi kliva upp senast kl 07 igen.

Sömnen har varit katastrofdålig,det är ett under att man klarar sig på så lite sömn som man gör,en icke-förälder hade nog brytit ihop direkt. Här var det max en timmes sammanhängande sömn första 4 månaderna,han vaknade varannan timme,sen gick vi till var tredje,sen var fjärde,nu sover han 12 timmar på raken ca,och det är såååå skönt!

Tog iaf säkert 4 månader innan vi fick in rutiner,innan dess så var det ett smärre kaos hur allt skulle skötas/göras,vad dom olika skriken innebar osv. Nu funkar det jättebra allting,han är som en klocka nästan!

Det viktigaste är iallafall att hur jävligt det än varit vissa nätter,amning som strulat,kolik,nerspydda och nerbajsade kläder,så är det endå värt det tusen ggr om,jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan honom i dag,och jag fattar inte vad vi gjorde innan vi fick honom,vad tråkigt vi måste ha haft det! Hna är våran solstråle som förgyller våra dagar,och han är det viktigaste på denna jord för oss!

 

[Tora]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Kl

Första barnet förlöstes med kejsarsnitt pga säte. Det upptäcktes sent i graviditeten och var lite chockartat. Jag var jätterädd under kejsarsnittet. Grät och ville bara därifrån. Men så fort jag fick upp honom på magen så försvann allt annat. Inget annat spelade någon roll och jag märkte inte ens att de sydde ihop mig. Plötsligt var allt bara färdigt.

Här var det verkligen kärlek från första ögonkastet.

När vi kom hem så fick jag en massa hjälp från mamma. Hon var nog ännu gladare över bebisen än jag.

Tyckte det var jätteskönt att ha någon att fråga om saker och ting. Dessutom hjälpte mamma mig mycket med det praktiska som mat, disk, städ mm. Jag vill gärna ha ordning och reda runt omkring mig så det var skönt att få hjälp med det.

Min man tog hand om hästarna och hundarna.

Hade inga kroppsliga besvär annat än att jag gjort ett kejsarsnitt men det läkte bra. Även om det var lite jobbigt i början. Visste inte att man använde magmusklerna till så mycket.

Det som strulade den första veckan var amningen. Han gick inte upp i vikt som han skulle. Så BVC-tanten var på mig om att jag skulle ge ersättning vilket jag gjorde. Det höll på att sabba amningen totalt. Det bara fungerade sämre och sämre och jag var jätteledsen och stressad över det. Och stress och amning hör INTE ihop.

Bebisen var nöjd och glad även innan ersättningen så egentligen var det helt onödigt.

Till slut så struntade jag i BVC-tantens "råd". Skippade ersättningen och fick med hjälp av mammas råd och råd på internet igång amningen på bara några dagar.

Med dom andra barnen så har jag vetat hur jag skall göra så då har amningen fungerat utan problem.

Skaffade även en ytterst bekväm amningsfåtölj och en stoooor amningskudde. Har sovit många timmar i den fåtöljen.

Så här i efterhand så önskar jag att jag lånat ut eller sålt hästarna. Nu tog dom mycket tid och var ett stressmoment. Det märktes sedan när min man började jobba. Istället för att sitta och halvsova med bebis i knät framför tvn så stressade jag ner i stallet för att hinna mocka innan bebis vakna.

Visst hade min man kunnat fixa hästarna när han kom hem men då ville jag att vi tre skulle ha tid för varandra.

Mitt barn gillade inte barnvagnen så några fikamöten med andra mammor var inte att tänka på. Han var ingen enkel bebis men när jag slutade försöka styra rutinerna och bara följde med i dom han ville ha så gick det bättre.

Sovit har han ibland gjort bra och ibland sämre. Men när amningen fungerade som den skulle och jag lärde mig amma liggandes så gick det mycket bättre. Framför allt lossade det mycket när jag lät honom sova tätt bredvid mig. Då plötsligt fick vi alla sova så mycket bättre.

Så det var mycket experimenterande i början och inte alltid helt enkelt men det var klart värt det

 

[Brandgul]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Att få ut avföring är ju inte det lättaste när man är nyförlöst. Det är ju så uttöjt att det är lätt att få ett lindrigt tillfälligt framfall. Men det är bara att ta en binda och trycka mot slidöppningen och bakåt så tarmen rätar upp sig lite. Sen kanske det är bra att ha någon form av microlax hemma eller nåt som gör det lättare att få ut avföringen efteråt.

Och så kan man upptäcka att man visst inte har så bra knipmuskler när man under första galoppturen helt plötsligt börjar kissa i farten. Bra att ha binda i början när man rider.

Jag har ätit... Ja vad sjutton heter det nu? Fiber och bulkpulver från Apoteket. Då blir man nödig som vanligt men behöver inte ta i för att det ska komma ut. Ej laxerande så det blir inget obehagligt magknip heller. Fungerade även fin fint när jag åt två järntabletter om dagen.

 

[Lithonit]

Sv: Hur är det att få första barnet?

När första barnet kom upplevde jag det där som en del får förmånen till; kalasförlossning som gick som en dans, jag mådde kanon efteråt- ja öm såklart och kroppen i lite olag men bra.
hem samma dag som FL med en NÖJD och söt baby som ammade, sov, bajsade och log. Vi skojade om att hon var en bra nybörjarbaby...

Sen är man ju lite blåst i det läget och tror att andra som inte har det så gör nåt fel. det gör de inte för sen kom nr 2 och då lärde vi oss ett och annat.

 

[rubytoo]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Jag läser som en dåre om graviditet och amning och allt vad det är, men det är mycket mindre att läsa om hur man som nybliven mamma uppfattar hur det är att faktiskt bli mamma.

Man följer folk under graviditeten och sedan pratas det om magknip, blöjor, amning osv. men inget om hur ens upplevelser rent känslomässigt är. Någon som vill dela med sig?

För mig det bästa som hänt men också enormt mycket större förändringar än vad jag förväntade mig eller trodde.

Mycket mer ansvar i livet och mycket större känsloyttringar. Nu blev mitt lilla barn sjukt när han var liten och det var en extrem berg och dal bana mentalt.

Har aldrig tidigare blivit så rädd i hela mitt liv och aldrig tidigare varit så lycklig i mitt liv som efter jag fick barn.

Ibland är det extremt krävande ibland enormt lätt.

I det stora hela så är det det bästa som hänt mig och jag har faktiskt aldrig känt sådana känslor någonsin tidigare i livet som jag gör till mitt barn.

 

[oxo]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Kl

Jag gjorde ett planerat snitt pga av säte. Var ganska lugn men klart lite nervös men tänkte att det löser sig säkert. Kändes iofs lite sådär när det tog lite längre tid eftersom det blev lite komplikationer när moderkakan skulle tas ut för den satt fast och det tog en bra stund för dom att fixa det.

Det jag tycker och fortfarande tycker är jobbigast är att jag inte får sova ordentligt. I början pga av att han hade lågt blodsocker och var tvungen att matas med ersättning i början för mjölken hade inte runnit till. Nu får jag inte sova för jag har en pigg bebis

Jag slapp den där tredjedags gråten som många får men jag har blivit mer känslosam efter jag fick barn

 

[Skogstrollet]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Jag slapp den där tredjedags gråten som många får men jag har blivit mer känslosam efter jag fick barn

Ja fy, jag med... Äldsta är 2,5 år och jag klarar fortfarande inte av att se eller höra nyheterna. Hade en toppendag och på väg hem med ett leende gjorde jag misstaget att lyssna på nyheterna i bilen och började direkt undra vilken sjuk värld jag skaffat barn i...
Alla reklamsnuttar på tvn från UNCHR, Sos barnbyar osv får mig fortfarande att må dåligt.

 

[Ravishing]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Till alla: Tack för att ni delar med er! Det är så nyttigt att läsa om hur omtumlande det är och att det är okej att må som man gör, oavsett hur det är!

 

[Fibusen]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Det är så nyttigt att läsa om hur omtumlande det är och att det är okej att må som man gör, oavsett hur det är!

Amen!!!!!

På något sätt är det förbjudet att prata om hur otroligt jobbigt det kan vara,att man ibland bara vill lägga ner den skrikande ungen i sängen och lämna hem och hus,men man skulle ju ALDRIG göra det,men det är förbjudet att inte alltid vara 100% lycklig och att allt inte är 100% rosenrött,för då är man en dålig förälder.

Jag skulle aldrig någonsin skada,misströsta,eller skita i mitt barn,hur trött jag än vore,MEN,allt är inte 100% lycka hela tiden!

Jag hade en jättebra graviditet,inga direkta krämpor,kunde jobba tills jag skulle gå hem (fick gå hem 2 mån innan med grav.peng pga mitt jobb),och även om förlossningen tog tid så var jag snabbt uppe på benen igen,och hade inte nämnvärt ont,även fast man såklart var öm och svälld,konstigt annars liksom!

Men chocken att han kom en hel månad förtidigt,i samband med det att vi fick lov att mata han varannan timme,dygnet runt,och hur lätt är det att somna om på stört när man varit upp och krånglat med flaskor och pulver,eftersom amningen inte funkade,det innebar ju att om han väcktes vid 01,så var han färdigmatad vid 01.30,förhoppningsvis så sov han 02.00,och där någonstans så var jag tillräckligt avslappnad igen,så hade jag tur kunde jag somna strax efter två,men sen vid tre så var det ju dags igen.... Han hade dåliga sugreflexer,och magmunnen slöt inte riktigt tätt,så därför fick vi lov att mata han ofta.

Man kände sig rätt så krockad ett tag där,men självklart så älskade (ÄLSKAR) vi vårat pyre för det! Men att allt var rosenrött hela tiden är en lögn,och tyvär så är det lite tabu att prata om det. Jag hade redan blivit "varnad" av en av mina bästa vänner,och fått det tillsagt att det är helt ok att inte alltid känna sig 100, minns att en annan av mina vänner vars barn är några månader äldre än min, frågade mig hur det gick med allt,sa att det var lite tugnt för tillfället,men att det blir nog bra. Hon vart helt tyst,sen ÖSTE hon ur sig allt det jobbiga som hon hade upplevt,sen tackade hon mig för att jag vågade vara ärlig,för det gav henne chansen att få "spy ur sig" lite som legat och pyrt i månader,för hon kände så att det måste vara något fel på henne eftersom alla andra mammor var så lyckliga HELA tiden.

Självklart är det värt det tusen gånger om,för kärleken man känner för sitt barn är ju helt obeskrivlig,jag skulle göra allt för honom,men vissa dagar har klart varit tyngre än andra. Nu när han är äldre (14 månader) och vi har alla rutiner på plats så är det ofta så där rosenrött,nu kan vi leka och busa,jag vet när han är hungrig,törstig,trött osv, det underlättar en hel del bara det,innan var det ju så mycket osäkerhet.

 

[Yrja]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Jag tror att det är väldigt olika. För det första har man olika förväntningar på livet som förälder, man får olika barn och har olika relationer och livssituation. Och en del drabbas ju dessutom av svårigheter, depressioner och ensamhet medan andra får nya vänner, kommer närmre sin partner och njuter av livet som aldrig förr.

Mitt första barn var inte planerat vid den tidpunkt hon blev till, däremot var det inga problem för oss att planera om vårt liv när hon blivit till, vi hade en stabil, långvarig relation och livssituation.

Jag kände aldrig någon osäkerhet kring mitt föräldraskap utan för mig kom allt naturligt från första stund. Jag visste hur jag ville ha det när dottern var född och ammade direkt innan de ens klippt navelsträngen. Jag har aldrig varit en barnmänniska, men jag har väldigt bra förebilder i mina föräldrar och syskon så det fanns ingen tvekan vad gäller min kapacitet som mamma. I mitt huvud fanns ingen mer lämpad för ändamålet än just jag själv - och min man då. Jag kände mig aldrig osäker, och hade jag frågor om något ringde jag min mamma.

Jag kände mig aldrig omtumlad eller förvirrad faktiskt. Aldrig. Däremot hade jag en långdragen förlossning och krystarbete, varpå jag efter förlossningen, väl uppe på bb, somnade pladask i sängen medan gubben bytte dotterns första blöja. Helt slut var jag. Dottern sov på min mans bröst den natten, men vi vaknade båda två många gånger för att kontrollera att hon andades.

Jag kanske är ett undantag, men jag hade en fullständigt stabil första tid med mitt första barn, utan ångest, oro, stress eller förvirring. Inte ens sömnbrist led jag av för hon sov bra och i min säng så jag ammade henne utan att behöva kliva upp på nätterna. Däremot kunde hon i perioder vara grinig men jag hade förväntat mig mer sömnbrist och mer vaknätter. Sen hade jag också en underbar man som tog minst lika mycket av arbetsbördan som jag när han var hemma.

 

[Yrja]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Håller med om att man blir mer känslosam när man får barn - faktiskt redan under graviditeten blev jag det. Jag blev också paranoid direkt efter. Kunde ligga vaken sena kvällar och lyssna efter onda människor utanför fönstret som kunde vara ett hot för mitt barn. Samma sak med andra barnet sen. Det gick över efter några månader med båda.

Jag är också mer rädd. När jag rider är jag mer rädd för att skada mig allvarligt eller till och med dö från mina barn. Inte så att det skapar problem men helt klart är det en tanke som slår mig väldigt ofta när jag ska lämna dom hemma för att åka ut och rida.

Rent fysiskt kände jag mig väldigt sladdrig i kroppen första veckan, och därnere kändes det som att inte en muskel fanns kvar, så fort jag reste mig var det som ett vakum som drog allt ur mig. Men det gjorde inte ont. Så jag var lite fysiskt handikappad, kände mig i alla fall, första dagarna. Det hade jag inte förväntat mig. Jag hade ett väldigt långdraget krystarbete med första barnet. Andra barnet kom ut på 3 krystningar, och efter den förlossningen kunde jag i princip ha haft sex direkt. Kände mig fullständigt normal därnere och i övriga kroppen, stabil och stark. Så det beror ju på hur förlossningen har gått.

 

[DarkInNight]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Angående amning, tyckte också jag fick dålig hjälp av Bvc. Fick sår som varade, det gjorde så fruktansvärt ont vid varje amning så jag bara grät. Ej härdade bröst och så ett barn som ville äta varannan timme.
Men enl bm var det bara att stå ut och så det klassiska 'smörj med mjölk' bla bla. . Jag var på väg att avbryta amningen men läste till slut på nätet och började smörja med något så simpelt som purelan-salva. Det började gå åt rätt håll och till slut försvann såren.

Det pratades hela tiden inför förlossningen om hur viktigt det är att anknyta till sitt barn och vikten av amning men sen misslyckas det att ge stödet och råden när bebis väl är ute.


Likaså vid förlossningen. När vi flyttades från förlossningen till BB blev vi bortglömda. Blev anvisade en säng men ingen mer info. Sen plötsligt fick inte sambon vara kvar och jag lämnades själv med ett knyte jag inte visste vart jag skulle göra av. Dödsslut efter nästan två dygn utan sömn och ville bara få vila i trygghet med min sambo.
Fick
Inte sova något den natten heller eftersom en stackars bebis i rummet bara skrek. Så vi övertalade läkarna dagen efter att vi måste få åka hem Så jag får vila så åker vi tillbaka varje dag istället för att hålla koll på dottern som var i gränslandet till gulsot.

Nu har de byggt om så varje par får ett eget rum på patienthotellet istället

 

[Yrja]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Jag upplevde att det var skönt att slippa att bvc-personal och andra la sig i mitt föräldraskap. Jag ville söka råd hos personer jag lita på, tex min egen mamma, och inte bli påtvingad sätt och saker som jag inte bett om.

Så det kan vara väldigt olika även hur man upplever råd och stöd från vården.

 

[Passion]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Jag hade längtat efter barn i så himla många år innan jag blev mamma. Men det blev inte som jag hade föreställt mig.
En hemsk graviditet, hade andnöd, foglossning, ryggont, svullna värkande ben och fötter och sov som en kratta i sex månader. Kunde inte gå längre än några meter och knappt klara.mig själv om jag var.ensam hemma. Det var som utdragen tortyr och jag vill sterilisera mig bara jag tänker på det.
Jag blev grovt förlossningsrädd under graviditeten och valde tillsist kejsarsnitt. Otroligt läskigt och jag hade panik nästan hela tiden, hade dock världens finaste sköterska som höll mig.i handen och var så lugn medan mannen gick iväg med vårt barn.

Efter var jag så slut, både av operationen och graviditeten. Ville mest sova och bara grät när beben "störde"... Första månaderna är som ett grumligt töcken. Jag bröt ihop och bet ihop mest hela tiden. Folk sa- Men det är väl värt det!
Det tyckte jag inte alls... Först nu när han är 8-9 månader börjar jag på riktigt känna att jag är glad att vi skaffade barn.
Såhär illa går det sällan som tur är men såhär var det för mig.

 

[Kilauea]

Sv: Hur är det att få första barnet?

KL

Vilken otroligt bra tråd och att folk är så ärliga med hur det upplevt saker och ting med graviditet och förlossning och tiden efter.
Jag längtar så efter att få barn och fler kollegor har sagt att de gärna har barn men helst skulle slippa graviditet och förlossning Detta utan att ångra något med att de skaffat barn.

 

[Ravishing]

Sv: Hur är det att få första barnet?

Ja eller hur! Jag är jätteglad att såpass många valt att dela med sig av sina erfarenheter! För mig känns det viktigt att få ta del av både positivt och negativt, med risk för att om jag bara föreställer mig en plättlätt graviditet och värdens lyckligaste rosenskimrande tillvaro så kan man komma att må rent utsagt skit om det inte alls blir som man har tänkt sig. För mig är det lättare att tänka på att det kommer bli jobbigt och tungt och om det sedan inte blir det är det en glad överraskning!