@Red_Chili Tråkigt att Aysu haft ont, men skönt att det är på gång att fixas till! Du är en fantastisk matte! Tänk så många som fullständigt hade missat att något var fel...
Tack! Och jo.. många hade nog missat det. Just för att hon inte visar så mycket... Lite komiskt när hon egentligen är så extremt tydlig i sin kommunikation, men just när det gör ont så visar hon så lite som möjligt.
Kan hända att jag har missat det, men hur såg Aysus knä ut?
Så himla skönt att ni fick en vettig veterinär! Hoppas Aysu blir snabbt bra.
Hon splittrade knäskålen för 1 1/2 år sedan, veterinären sa att det såg ut "som en explosion i knät" ungefär. Vet inte hur många bitar knäskålen faktiskt var i, och veterinären fick kämpa för att få ihop allt på ett bra sätt... Först trodde han inte att det skulle gå och de var helt övertygade om att hon inte skulle klara av att använda benet fullt ut igen och pratade även om avlivning. Som tur var så hade de fel (mycket tack vare vår fantastiska veterinär, fast tyvärr förstod veterinärerna aldrig någonting av hur vi behandlade, för vi gjorde inte som deras fysioterapeuter).
Såhär såg hon ut när hon kom hem från veterinären:
Det där bandaget fick hon gå med i nästan två veckor, sedan skulle hon få ett annat bandage, men det satt så uselt att hon fick enorma problem av det och vi tvingades åka in akut till djursjukhuset typ 4 gånger på en vecka för att få ordning på allt... Det blev antibiotika, dropp och fan allt vad det var. Bandaget har också gett permanenta ärr på två, tre ställen på tass/ben.
Såhär tillbringade vi stora delar av förra sommaren. Hon fick ju inte gå mycket alls på väldigt länge, så vi tog bilen ut till så skogsnära parkeringar som möjligt, gick några minuter, vilade i bilen en timme, gick några minuter till, vilade en timme, gick igen och åkte hem... Allt för att hon skulle få gå så mycket som möjligt i natur och nosa där istället för att bara gå på gatan hemma. Som tur var så brydde hon sig aldrig om bandaget, så hon hade aldrig tratt eller så, inte ens när hon var ensam.
Här hade hon precis blivit av med bandaget och vi började direkt med rehaben. Elektroterapin fick igång allt i benet igen, gjorde så att hon åter igen kunde "få igång" tassen tex. I början så märkte jag tydligt hur benet bara låg, även när hon drömde osv. Redan efter första behandlingen med elektroterapin så såg jag hur det ryckte i tassen när hon drömde, just för att den började fungera igen. Även svullnaden runt knät gick ner och tja, allt blev väldigt mycket bättre. Jag älskar elektroterapi.
En av de första lite mer "ordentliga" promenaderna i skog igen.
Här backtränade vi. Snett uppför backe för att bygga upp musklerna igen i det skadade benet och för att hon skulle börja ta ut steget ordentligt igen.
4 månader efter skadan, de allra första galoppsprången! Jag släppte henne ensam i en liten tråkig rastgård, rädd att hon skulle springa sönder sig igen, men hon tyckte också att rastgården var tråkig och ville knappt röra sig, mest gå runt och nosa
En vecka senare. Helvete vad rädd jag blev där, för jösses så snabbt hon sprang när hon äntligen fick springa på ett fält igen. Runt, runt, full fart och snäva svängar och allt vad det var. Men hon höll.
Och tja, nu är hon som vanligt igen. I så god kondition att hon tröttar ut allt och alla (även 4 år yngre Ebrah), svänger snävare än någon annan, springer snabbast av alla och är allmänt galen. Jag är verkligen otroligt tacksam över att hon klarade den där skadan, men hoppas minst lika mycket att aldrig någonsin behöva uppleva något liknande igen och att ingen annan heller ska behöva göra det. Jag har fortfarande inte repat mig mentalt efter det där, märker jag lite då och då...
