Zvante, min älskade Zvante
, fick somna in i tisdags morse. Han hade ju några beundrare här så känner att jag får skriva ett inlägg här och berätta. Han blev 11 år och 11 månader. Han fattas mig något oerhört, känns helt overkligt att han inte är här längre och aldrig kommer vara det. Jag har aldrig varit vuxen utan honom och jag förstår inte hur livet bara ska fortsätta nu...
Han ville plötsligt inte hoppa upp i soffan en dag förra veckan och sen började han gå sämre och sämre. I helgen bar jag runt honom överallt och han gick väldigt vingligt de få metrarna han gick, trots smärtstillande. När vi kom till veterinären hade jag redan bestämt mig för att låta honom somna in och veterinären gjorde bara en kort undersökning på honom och hon trodde att han fått ett diskbråck. Hade han varit kärnfrisk i övrigt hade jag kanske övervägt en operation osv, men han hade en massa sjukdomar så det räckte nu. Att han ens blev över 10 år är helt fantastiskt med tanke på allt han gick igenom i livet. För två veckor sen skuttade han glatt i skogen och det känns fint att ha den tanken med mig, det blev inget utdraget avslut för hans del.
Han somnade in lugnt och stilla på den bästa veterinärkliniken jag känner till. Det var bara vi och en annan patient på kliniken, inget spring/ljud/osv utifrån och veterinären var jättebra i den jobbiga situationen. När jag får hem hans aska ska han få sin sista vila på ett speciellt ställe.
Det sista jag viskade i hans öra var; Tack för allt, jag kommer älska dig för evigt