bananabambi
Trådstartare
Jag har en boxertik på snart två år, och en son på snart ett år.
Jag behöver lite tips på hur jag ska göra tillvaron mellan mina skyddslingar så bra som möjligt.
Nu har min son börjat förstå det roliga i att dra i hunden, även om han inte kan förfölja henne ännu. Han älskar hennes mjuka öron, och kittliga morrhår. Han kittlar henne mellan hennes tår, och han har t.o.m. slitit i hennes bröstvårtor och hon bara suckar
det sistnämna gjorde han under en obevakad sekund och det får han inte göra, men det andra låter jag honom hållas med.
Hon lägger sig så ofta hon kan tätt intill min son. Enda gången hon inte får göra det är när hon fått godis. Jag tror inte att hon skulle bita honom i försvar, men jag är rädd att han kan få in fingrar i hennes mun när hon tuggar.
Jag har resonerat så att så länge Sonya (hunden) uppsöker min son (Elis) så får hon stå ut med det han gör med henne (inom rimliga gränser förstås. Jag är fortfarande med hela tiden när de två är tillsammans, så jag ser till att han inte gör henne illa, eller att hon inte kliver på honom. Men hon får stå ut med att han pillar med hennes öron och morrhår.) Vill hon inte vara med, då får hon gå därifrån, till de platserna där hon vet att hon får vara ifred. Elis kommer givetvis aldrig att få gå till Sonya när hon ligger i sin bädd vid sängen t.ex, eftersom hon alltid vill vara ifred där.
Än så länge är ju Elis för liten för att förstå att det kan straffa sig att göra hunden illa, men det jag undrar över är om man ens ska resonera så? Ska man tillåta hunden säga ifrån till sitt barn, och isåfall, hur mycket?
Hon har aldrig morrat åt honom, däremot har hon nafsat ett par gånger när Elis dragit henne i läpparna, eller kommit emot ögonen. Jag kan tycka att det är okey att hon säger ifrån, hon har öppnat munnen åt hans hand, som för att nafsa, men aldrig gjort något. Vid de tillfällena (två eller tre gånger) har jag sagt "nej" och "gå bort" vilket innebär att hon lommar iväg en sväng, men kommer ändå tillbaka eftersom hon är så sällskapssjuk. Jag är rädd för att jag med mitt "nej, gå bort" inte förstår vad jag menar? Jag vill ju inte att hon ska sluta säga ifrån, hellre det än att hon pinas och sedan hugger. (Vilket jag absolut inte tror om henne). Men jag vill få henne att förstå att tycker hon det är nog så ska hon gå därifrån.
Gör jag rätt, eller hur anser ni att jag ska göra för att det ska bli lättare för min hund att förstå? Jag hade redan innan Elis kom bestämt vad jag skulle tillåta och inte, från henne, men det finns så många gråzoner
Hon är väldigt lyhörd, lyssnar och lyder minsta lilla. Hon får aldrig ta något ifrån Elis, vilket innebär att han kan stoppa in små ostbitar eller kex i munnen på henne och hon tar det inte. Det är absolut förbjudet, och där finns det inga gråzoner. Nästan samma sak med hennes leksaker, han hon lagt sin leksak hos honom får hon bara ta den om han inte håller i den, men hon uppsöker alltid ögonkontakt innan för att få mitt godkännande. Dessa saker fungera utmärkt, och det är så skönt att veta att hon inte tar något ifrån honom.
Hur gör ni andra som har hundar och små barn?
Jag behöver lite tips på hur jag ska göra tillvaron mellan mina skyddslingar så bra som möjligt.
Nu har min son börjat förstå det roliga i att dra i hunden, även om han inte kan förfölja henne ännu. Han älskar hennes mjuka öron, och kittliga morrhår. Han kittlar henne mellan hennes tår, och han har t.o.m. slitit i hennes bröstvårtor och hon bara suckar
Hon lägger sig så ofta hon kan tätt intill min son. Enda gången hon inte får göra det är när hon fått godis. Jag tror inte att hon skulle bita honom i försvar, men jag är rädd att han kan få in fingrar i hennes mun när hon tuggar.
Jag har resonerat så att så länge Sonya (hunden) uppsöker min son (Elis) så får hon stå ut med det han gör med henne (inom rimliga gränser förstås. Jag är fortfarande med hela tiden när de två är tillsammans, så jag ser till att han inte gör henne illa, eller att hon inte kliver på honom. Men hon får stå ut med att han pillar med hennes öron och morrhår.) Vill hon inte vara med, då får hon gå därifrån, till de platserna där hon vet att hon får vara ifred. Elis kommer givetvis aldrig att få gå till Sonya när hon ligger i sin bädd vid sängen t.ex, eftersom hon alltid vill vara ifred där.
Än så länge är ju Elis för liten för att förstå att det kan straffa sig att göra hunden illa, men det jag undrar över är om man ens ska resonera så? Ska man tillåta hunden säga ifrån till sitt barn, och isåfall, hur mycket?
Hon har aldrig morrat åt honom, däremot har hon nafsat ett par gånger när Elis dragit henne i läpparna, eller kommit emot ögonen. Jag kan tycka att det är okey att hon säger ifrån, hon har öppnat munnen åt hans hand, som för att nafsa, men aldrig gjort något. Vid de tillfällena (två eller tre gånger) har jag sagt "nej" och "gå bort" vilket innebär att hon lommar iväg en sväng, men kommer ändå tillbaka eftersom hon är så sällskapssjuk. Jag är rädd för att jag med mitt "nej, gå bort" inte förstår vad jag menar? Jag vill ju inte att hon ska sluta säga ifrån, hellre det än att hon pinas och sedan hugger. (Vilket jag absolut inte tror om henne). Men jag vill få henne att förstå att tycker hon det är nog så ska hon gå därifrån.
Gör jag rätt, eller hur anser ni att jag ska göra för att det ska bli lättare för min hund att förstå? Jag hade redan innan Elis kom bestämt vad jag skulle tillåta och inte, från henne, men det finns så många gråzoner
Hon är väldigt lyhörd, lyssnar och lyder minsta lilla. Hon får aldrig ta något ifrån Elis, vilket innebär att han kan stoppa in små ostbitar eller kex i munnen på henne och hon tar det inte. Det är absolut förbjudet, och där finns det inga gråzoner. Nästan samma sak med hennes leksaker, han hon lagt sin leksak hos honom får hon bara ta den om han inte håller i den, men hon uppsöker alltid ögonkontakt innan för att få mitt godkännande. Dessa saker fungera utmärkt, och det är så skönt att veta att hon inte tar något ifrån honom.
Hur gör ni andra som har hundar och små barn?