Hon vill inte längre, ibland.

[Fruentimber]

Rent statistiskt så är de flesta heterorelationer icke-jämställda, så jag tycker inte det är så konstigt att be TS ta en hård och ärlig koll på sin egen relation.

Det kan man ju fråga på flera olika sätt dock, utan att samtidigt insinuera att TS skulle vara en mansgris.

 

[Nahar]

Nej, det är jag fullt medveten om (och det är en anledning till varför jag är kroniskt singel) - men det blir ju samtidigt märkligt att förutsätta att det är mannens fel bara för det. Det kommer ju inte leda till något bra i längden heller. Att man frågar om relationen och personens roll i den är ju inga problem - det är att man insinuerar saker som är problemet.
Jag är rätt less på att man verkar tippa över i att kvinnor inte har någon egen agens istället.

Jag tänker inte att det är "mannens fel" - det är ju inget medvetet i de allra flesta fallen. Däremot är det kanske bra med självransakan om relationen är skakig? Att se vad en kan göra bättre? Det verkar ju som att TS vill vara kvar i relationen, och då är det enda en kan förändra sig själv.

 

[Nahar]

Det kan man ju fråga på flera olika sätt dock, utan att samtidigt insinuera att TS skulle vara en mansgris.

Jag har nog skummat de inläggen i sådana fall för det har jag inte läst

 

[Wingates]

Jag tänker inte att det är "mannens fel" - det är ju inget medvetet i de allra flesta fallen. Däremot är det kanske bra med självransakan om relationen är skakig? Att se vad en kan göra bättre? Det verkar ju som att TS vill vara kvar i relationen, och då är det enda en kan förändra sig själv.

Återigen - det är ju att folk insinuerar att han är ett svin som är problemet.

 

[Nahar]

Återigen - det är ju att folk insinuerar att han är ett svin som är problemet.

Jag har nog skummat de inläggen i sådana fall för det har jag inte läst

 

[Bulldoozer]

Hej, jag är helt ny på forumet som jag hittade av en slump. Verkar vara en trevlig stämning med ärliga människor.

I försök om att hålla mig kort så började tanken om att ge upp förhållandet för ca 4-5. Vi har varit gifta i 10+ år med tre underbara barn 4-8år och lever till synes det perfekta familjelivet med hus, stabil ekonomi, bra sex osv. För en period sedan så nämner min fru att hon inte vill längre efter en diskussion om jag minns inte vad, hon svartnade i blicken, säger att hon inte orkar mer och packade väskan. ”Ni har det bättre utan mig”, jag blev kallsvettig och förstod ingenting och lyckades ändå få henne att vända sina tankar till att stanna. Jag blev såklart väldigt ledsen. dagarna gick och vi kom tillbaka till ett lugn som att inget hade hänt. Försök att få henne att förklara sig ledde ingenstans, idé om att hon skulle prata med någon annan avfärdades också och tillslut gav jag upp och försökte njuta av dagen. När liknande sak händer ett par månader senare, och sedan igen, så sätter det sina spår och framför allt rädsla. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har kommit till ett läge där jag är rädd att det ska smälla till, speciellt vid minsta bråk och tassar nästan på tårna ibland. Nästa gång är jag rädd att jag saknar orken att håll ihop oss. Jag vill inte ge upp allt vi har, jag älskar henne och tänker så mycket på barnen, och försöker ständigt påminna oss om hur bra vi har det och haft det. Men tanken om att ”ni har det bättre utan mig” börjar fastna. Det är såklart omöjligt att ge ett svar på jag ska göra då alla livsparametrar inte ryms i ett inlägg. Men eftersom jag inte har någon annan att fråga och kanske bara behövde skriva av mig så gör jag det här. Om någon har ett fantastiskt livstips blir jag väldigt glad.

Tack för du tog dig tid!

Jag är lite oroad över att du inte ens minns en avgörande diskussion som får din partner att packa väskan och vilja lämna. För denne var ju tydligen detta nåt såpass viktigt/upprörande att denne är beredd att lämna på studs om än i affekt. Kärnan här ligger ju i att du ser din partners handling som problemet när det är själva upptackten som lett till handlingen och är det som är själva kärnan. Vad sades innan? Vad var det som fick denne att reagera så starkt?
Detta är på intet sätt nåt konkret råd mer ett tips om att hitta en ledtråd till vad som hände och analysera för dig själv.

Man ska inte tassa på tå i sitt eget hem, man ska inte försöka hålla partern "lugn" då är det nåt grundläggande fel i relationen. Kan man inte lyfta saker och diskutera igenom när känslorna lagt sig, ja då har ni stora problem i kommunikationen och då är förhållandet inte särskilt hälsosamt eller givande för nån av er.
Du kan inte tvinga din partner till samtalshjälp men du kan själv kontakta dem och gå dit och få prata med nån utomstående som kanske kan hjälpa dig för i den situationen du är i kan du behöva prata med nån för att få se lösningar.

Rent generellt så är det ingen här som kan hjälpa dig då texten är knapphändig och lätt att tolka hur som efter sitt eget känslomässiga bagage därav skulle råd från en terapeut vara bättre lämpade som du kan prata med öga mot öga.

Om jag ska tolka texten så lever du i ett ohälsosamt förhållande, du har dessutom efter 10+ år inte nån aning om vad som händer mellan er då det verkar komma som blixt från klar himmel att hon vill lämna. Ur min erfarenhet är det sällan kvinnan bara en dag kommer på att "det här funkar inte längre, nu sticker jag" utan oftast är det en process som pågått en längre tid och oftast har hon försökt kommunicera detta till sin partner också ett antal gånger utan att partnern uppfattat allvaret i situationen. Därför är det många gånger män står helt handfallna när kvinnan är "klar" med förhållandet. OBS! Detta är grova generaliseringar utifrån de förhållanden jag sett där folk gått skilda vägar så hurvida det är applicerbart i ert fall är osäkert men kanske behöver du gå långt tillbaka i tiden och fundera över vad som lett till vart ni står idag om du ska lyckas få grepp om vad som händer nu?

Iallafall, även om småbarns åren är slitiga så ska en relation bestå av vissa grundläggande byggstenar (iallafall enligt mig):

Ett förhållande ska vara ömsesidigt
Ett förhållande ska ge utrymme för varann att vara sig själv
I ett förhållande stöttar man och pushar varann framåt (det ska inte vara kvävande)
Man ska kunna prata med varandra och våga anförtro sig åt sin partner
Ett förhållande ska vara givande och roligt för bägge parter iallafall till allra största del

Du kan inte ändra på någon annan, du kan bara ändra på dig själv. Vill din partner inte längre så spelar det ingen roll hur mycket du än vill, man måste vara två i ett förhållande. Du kan inte tvinga din partner till att ta terapi men du kan gå dit själv för att reda ut dina egna tankar och få verktyg för att komma framåt och ut ur vad som verkar vara ett ohälsosamt förhållande. Oavsett om ni kommer fortsätta ihop eller ej så kan det inte fortsätta på det sätt du beskrivit det. Det inte hälsosamt vare sig för dig, din partner eller era barn att ni ska tassa på tå kring varann eller vara oroliga för att den ena tar väskan och bara lämnar när som helst. Du kan inte reda ut din partners tankar eller få denne att jobba på ert förhållande om denne inte vill, du kan bara försöka sortera ut ditt eget bagage och dina egna känslor.

 

[Fruentimber]

Alltså, jag tycker ändå att jag ganska fort kan tjata om pAtRiArKaLa StRuKtUrEr men här håller jag med @Voeux m.fl. om en onödigt hård ton och snabba växlar. Hade för övrigt inte accepterat att någon slänger porslin i golvet heller eller att någon skriker på barn. Män kan också bli utsatta, framför allt vad gäller psykisk misshandel. Kan vara bra att ha i bakhuvudet innan man går fullständigt bärsärk på TS för att denne identifierar sig som man och den andra i relationen som kvinna.

 

[Fruentimber]

Jag har nog skummat de inläggen i sådana fall för det har jag inte läst

Ja, då har du nog gjort det.

 

[Voeux]

Rent statistiskt så är de flesta heterorelationer icke-jämställda, så jag tycker inte det är så konstigt att be TS ta en hård och ärlig koll på sin egen relation.

Så är det, men det går ju att göra på olika sätt och med en mer eller mindre anklagande ton. Sedan tycker jag, i detta fall, att det osar någonting annat eftersom hon uttrycker att både han och barnen skulle ha det bättre utan henne. Visst kan man vara fullkomligt slutkörd och då säga alla möjliga saker. Men jag får en känsla av att det inte är där skon klämmer främst eftersom ordvalen återkommer. Sen tycker jag att alla män aktivt bör reflektera kring och arbeta för en jämställd relation. Det är relevant att diskussionen dykt upp i tråden. Men ibland tycker jag att Buke är lite snabba på att jump to conclusions och risken är ju då både att man får ett ganska anklagande diskussionsklimat och dessutom kanske missar det egentliga problemet.

Sedan tycker jag att vi är duktiga på att hålla män till svars för sitt beteende och jag förväntar mig inte mindre när det kommer till oss kvinnor. Hon kanske är helt slutkörd, men det fråntar inte hennes ansvar i den här situationen och den aspekten har jag saknat lite i tråden. Jag sökte stöd på Buke när mitt ex som var svårt sjuk i en rad diagnoser var utåtagerande och fick fint stöd, trots hans situation. Om hans sjukdomar inte var en ursäkt till hans beteenden så kan jag inte se att dra ett tungt lass i hemmet kan vara det. Ingen frågade mig vilken del jag hade i hans mående eller utbrott.

 

[Wingates]

Jag är lite oroad över att du inte ens minns en avgörande diskussion som får din partner att packa väskan och vilja lämna. För denne var ju tydligen detta nåt såpass viktigt/upprörande att denne är beredd att lämna på studs om än i affekt. Kärnan här ligger ju i att du ser din partners handling som problemet när det är själva upptackten som lett till handlingen och är det som är själva kärnan. Vad sades innan? Vad var det som fick denne att reagera så starkt?
Detta är på intet sätt nåt konkret råd mer ett tips om att hitta en ledtråd till vad som hände och analysera för dig själv.

Tänker dock att det ju faktiskt inte behöver ha varit en stor grej som utlöste det?
OM det är psykisk ohälsa inblandat så kan ju en småsak (för en frisk person) utlösa en rejäl reaktion och då är det ju kanske inte alls märkligt att man inte minns vad som startade det hela.

 

[Lingon]

Alltså, jag tycker ändå att jag ganska fort kan tjata om pAtRiArKaLa StRuKtUrEr men här håller jag med @Voeux m.fl. om en onödigt hård ton och snabba växlar. Hade för övrigt inte accepterat att någon slänger porslin i golvet heller eller att någon skriker på barn. Män kan också bli utsatta, framför allt vad gäller psykisk misshandel. Kan vara bra att ha i bakhuvudet innan man går fullständigt bärsärk på TS för att denne identifierar sig som man och den andra i relationen som kvinna.

Ja, rent krasst (utan att säga att det är så i det här fallet) så kan kvinnor också vara svin och extremt manipulativa. Bara för att en man oftast är fysiskt starkare så betyder det inte han därför också är mentalt starkare.

 

[monster1]

Alltså, jag tycker ändå att jag ganska fort kan tjata om pAtRiArKaLa StRuKtUrEr men här håller jag med @Voeux m.fl. om en onödigt hård ton och snabba växlar. Hade för övrigt inte accepterat att någon slänger porslin i golvet heller eller att någon skriker på barn. Män kan också bli utsatta, framför allt vad gäller psykisk misshandel. Kan vara bra att ha i bakhuvudet innan man går fullständigt bärsärk på TS för att denne identifierar sig som man och den andra i relationen som kvinna.

Jag kan väll ioförsig reagera på att @plex inlägg osar en del "jag är rationell - hon är irrationell". Partner beskrivs ju som väldigt dramatisk och lynnig, ut ur det blå plötsligt drar hon stora växlar och han har trots att de levt 10 år tillsammans ingen som helst aning om varför eller vad som är fel. Det är för mig väldigt märkligt.

 

[Nahar]

Så är det, men det går ju att göra på olika sätt och med en mer eller mindre anklagande ton. Sedan tycker jag, i detta fall, att det osar någonting annat eftersom hon uttrycker att både han och barnen skulle ha det bättre utan henne. Visst kan man vara fullkomligt slutkörd och då säga alla möjliga saker. Men jag får en känsla av att det inte är där skon klämmer främst eftersom ordvalen återkommer. Sen tycker jag att alla män aktivt bör reflektera kring och arbeta för en jämställd relation. Det är relevant att diskussionen dykt upp i tråden. Men ibland tycker jag att Buke är lite snabba på att jump to conclusions och risken är ju då både att man får ett ganska anklagande diskussionsklimat och dessutom kanske missar det egentliga problemet.

Sedan tycker jag att vi är duktiga på att hålla män till svars för sitt beteende och jag förväntar mig inte mindre när det kommer till oss kvinnor. Hon kanske är helt slutkörd, men det fråntar inte hennes ansvar i den här situationen och den aspekten har jag saknat lite i tråden. Jag sökte stöd på Buke när mitt ex som var svårt sjuk i en rad diagnoser var utåtagerande och fick fint stöd, trots hans situation. Om hans sjukdomar inte var en ursäkt till hans beteenden så kan jag inte se att dra ett tungt lass i hemmet kan vara det. Ingen frågade mig vilken del jag hade i hans mående eller utbrott.

Nu blir det lite OT och jag diskuterar inte TS i följande utan mer allmänt, men eftersom kvinnor generellt tar mer emotionellt ansvar än män i relationer och tenderar att skylla på sig själva när saker går fel, medan män gärna skyller på omständigheter/annat och tar mindre emotionellt ansvar, så tycker jag att det är berättigat att ta olika retorik. Jag gör det definitivt med mina vänner, där mina manliga vänner behöver lite hårdare påminnelse om självrannsakan än kvinnorna, som ofta redan är inne på att oroa sig för vad de gör fel. Observera, detta är mer allmänt och jag har som sagt skummat inlägg i tråden och om det anklagats om att vara mansgris så är det absolut fel - men generellt så tycker jag inte att det blir jämställd bara av att behandla kvinnor och män lika i en sådan här situation, när kvinnor och män ofta har olika utgångspunkter i det. Men, det är ju svårt att reglera nyanser i det till en främling på ett forum, så mer försiktighet är bra, det håller jag med om.

 

[Nahar]

Jag kan väll ioförsig reagera på att @plex inlägg osar en del "jag är rationell - hon är irrationell". Partner beskrivs ju som väldigt dramatisk och lynnig, ut ur det blå plötsligt drar hon stora växlar och han har trots att de levt 10 år tillsammans ingen som helst aning om varför eller vad som är fel. Det är för mig väldigt märkligt.

Det reagerar jag också på. Fokus är inte tillräckligt på vad TS själv kan göra.

 

[Sirap]

Har bara skummat igenom tråden, men blir helt paff av alla som verkar förutsätta att TS är ett litet as p g a hans kön?? Absolut måste man rannsaka sig själv i ett förhållande o s v men nä, här gick antagandena alldeles för fort och för långt, tycker jag.

 

[Voeux]

Nu blir det lite OT och jag diskuterar inte TS i följande utan mer allmänt, men eftersom kvinnor generellt tar mer emotionellt ansvar än män i relationer och tenderar att skylla på sig själva när saker går fel, medan män gärna skyller på omständigheter/annat och tar mindre emotionellt ansvar, så tycker jag att det är berättigat att ta olika retorik. Jag gör det definitivt med mina vänner, där mina manliga vänner behöver lite hårdare påminnelse om självrannsakan än kvinnorna, som ofta redan är inne på att oroa sig för vad de gör fel. Observera, detta är mer allmänt och jag har som sagt skummat inlägg i tråden och om det anklagats om att vara mansgris så är det absolut fel - men generellt så tycker jag inte att det blir jämställd bara av att behandla kvinnor och män lika i en sådan här situation, när kvinnor och män ofta har olika utgångspunkter i det. Men, det är ju svårt att reglera nyanser i det till en främling på ett forum, så mer försiktighet är bra, det håller jag med om.

Jag håller med dig men det ökar ju också stigmat kring män som blir utsatta av sina partners om utgångspunkten, och bemötandet, är att det är han som ska göra självrannsakan. Men jag tror vi förstår varandra som grund.

 

[Lingon]

Nu blir det lite OT och jag diskuterar inte TS i följande utan mer allmänt, men eftersom kvinnor generellt tar mer emotionellt ansvar än män i relationer och tenderar att skylla på sig själva när saker går fel, medan män gärna skyller på omständigheter/annat och tar mindre emotionellt ansvar, så tycker jag att det är berättigat att ta olika retorik. Jag gör det definitivt med mina vänner, där mina manliga vänner behöver lite hårdare påminnelse om självrannsakan än kvinnorna, som ofta redan är inne på att oroa sig för vad de gör fel. Observera, detta är mer allmänt och jag har som sagt skummat inlägg i tråden och om det anklagats om att vara mansgris så är det absolut fel - men generellt så tycker jag inte att det blir jämställd bara av att behandla kvinnor och män lika i en sådan här situation, när kvinnor och män ofta har olika utgångspunkter i det. Men, det är ju svårt att reglera nyanser i det till en främling på ett forum, så mer försiktighet är bra, det håller jag med om.

Min erfarenhet är inte som din. Kanske har jag stött på ovanliga män och kvinnor. Jag vet inte. Men jag tycker att du generaliserar på ett sätt som är olyckligt. Sen kan män och kvinnor kommunicera på olika sätt t.ex. när det gäller känslor.

 

[Bulldoozer]

Tänker dock att det ju faktiskt inte behöver ha varit en stor grej som utlöste det?
OM det är psykisk ohälsa inblandat så kan ju en småsak (för en frisk person) utlösa en rejäl reaktion och då är det ju kanske inte alls märkligt att man inte minns vad som startade det hela.

Absolut, jag tycker dock att infon är för knapphändig för att jag ska vilja spekulerar om ts partner öht. Tänker att om ts själv tar samtalshjälp så kommer terapeuten absolut kunna råda honom i den frågan än att vi på ett forum ska gissa. Ingenstans har jag heller kunnat utläsa att ts har minsta oro själv för sin partners psykiska välmående.

Till ts: är läget akut eller om du är osäker alls på din partners mentala välmående så ring och diskutera med fackman. Det finns i regel journummer till vuxenpsykiatrin lokalt annars vänd dig till 1177 så kan de lotsa dig vidare!

 

[tuaphua]

tack, jag missade det här.
Vi har gjort mer saker tillsammans och det har hjälpt oss. Laddat batteriet med mera. Om jag tillför positiv energi? Det hoppas jag verkligen. Jag peppar dagligen och ibland kanske jag går till överdrift så det förminskar henne?, kan det göra det? Vi tar olika ansvar men stort sett känns vi överens. Svårt med vänner. Min Familj bor långt bort och den vägen har jag funderat att börja ta.

Det är helt omöjligt att svara på hur du gör det och hur hon tar det.
Eftersom hon jobbar halvtid: Gör hon det pga att hon inte "orkar" jobba heltid?

Det är så klart inte ok att skrika på barnen eller kasta och ha sönder saker! Har hon agerat så innan barnen kom med?

Det kan ju vara tecken på antingen att hon är helt slut/stressad/inte känt sig hörd under längre tid.
Jag förstår ändå på sätt och vis att du försöker prata med henne när hon vill skiljas iom att du upplever att hon ändrar sig. Mycket för att det är väldigt talande att hon säger att ni får det bättre utan henne.
Där upplever jag att hon på något vis känner att hon gör allt sämre för er andra. Vilket brukar hänga ihop med psykisk ohälsa. Eller att hon får mycket kritik. Eller att hon känner skam över oförmåga att inte tappa humöret.
Och även folk som har ADHD eller typ Borderline kan ju göra slut, ska skilja sig och flytta och sedan dagen efter så fattar de inte alls hur de kunde känna så i går.
Jag har två med ADHD i bekantskapskretsen som agerat så upprepade gånger och ångrar sig som bara den efteråt. Så just därför kan jag förstå att för vissa så ballar det ur i vissa situationer och det är egentligen inte vad de vill om de kliver ur just den situationen.
Och det skapar en stor otrygghet hos deras partner. Det är ju ett osunt beteende som de har behövt terapi och ev medicinering för att ta sig ur.

Men för oss här är det ju jätteknepigt att veta vad som sker eller komma med så superträffande råd med så lite info och endast din bild av det.

 

[Fruentimber]

Jag kan väll ioförsig reagera på att @plex inlägg osar en del "jag är rationell - hon är irrationell". Partner beskrivs ju som väldigt dramatisk och lynnig, ut ur det blå plötsligt drar hon stora växlar och han har trots att de levt 10 år tillsammans ingen som helst aning om varför eller vad som är fel. Det är för mig väldigt märkligt.

Jag vet inte om jag håller med, men det är ju din tolkning och den tänker jag inte ta ifrån dig. Jag ser väl mer någon som står förbryllad med en partner som krossar porslin, skriker på barnen och samtidigt inte vill prata om sitt mående eller var kärnan i problemet egentligen är. Ser en TS som trevar sig fram i vad som är acceptabelt eller ej, både i hur denne själv ska hantera situationen och även direkt i förhållandet för att inte utlösa fler situationer. Läser tvärtom in att TS nog är ganska medveten om att dennes partner inte mår bra psykiskt, men att TS inte vet hur denne ska hantera situationen framåt eftersom partner inte vill prata och inte heller vill gå i terapi.

Det reagerar jag också på. Fokus är inte tillräckligt på vad TS själv kan göra.

Jag ser tvärtom många inlägg som väldigt väl beskriver vad TS själv kan göra i situationen? Familjeterapi, egen terapi, självrannsakan, konflikthantering etc. Det har ju uppkommit flera gånger i tråden?