Jag tänker att du främst kan göra två saker.
För det första så kan du sätta tydliga gränser för vad du inte står ut med, både för dig själv och din partner. Sådant som "ingen får slå sönder saker", "ingen får skrika på barnen". Bestäm också vad du/ni gör om gränserna dras över; dels vad du gör för dig själv (åker iväg med barnen, lämnar relationen, ringer någon - vad som, det som tar hand om dig och dina behov) och dels vad du/ni gör för henne (vilket är helt upp till dig vad du tycker är bra, men om hon behöver hjälp att hantera känslor och du vill hjälpa finns det saker att göra - rekommenderar hjälp från terapeut att hitta rätt dock). Detta måste pratas om innan, i lugn och ro.
För det andra kan du lyssna på henne och vad som felas henne. Också i lugn och ro. Här tror jag det är viktigt att inte ha någon agenda i samtalet, inte lägga fokus på att fixa något eller hitta"felet", bara öppet fråga och lyssna på hur hon mår. Formulering som "jag är orolig för hur du mår och om du vill prata om det vill jag lyssna, helt kravlöst" är mycket bättre än "jag tycker vi behöver prata om hur ditt mående påverkar vår relation". Också bra att ha stöd från terapeut.
Av vad du skriver ovan får jag intrycket (men kan såklart ha fel) av att du inte riktigt har en tydlig bild av dina och hennes behov separat från relationens behov. Bara för att två personer älskar varandra är det inte alltid bäst att bo ihop eller "rädda relationen" framför allt. Ni måste älska varandra som människor först, älska relationen i andra hand. Då finns det mycket bättre förutsättningar för att hitta en relation som verkligen fungerar, för det verkar inte fungera så som ni har det nu.
Men med det sagt; jag tror inte någon på ett forum har alla svar. Tror på terapeut, gemensamt eller separat eller både och. Lycka till