Javisst, jag var ledig så det var bara att packa väskan och åka.
Det är ju verkligen inte min gren, men jag tyckte ponnyhingsten Xtop var riktigt fin. Typad som en sporthäst, men betydligt kortare på höjden
Välbalanserade gångarter och trevligt hopp, samt gott lynne. Har vår femåring i träning hos tjejen som red och visade fram honom, och hon har bara gott att säga.
Ja, du vet att hopphingstar inte är min gren, men live tycker jag ändå man ser en del. Viking Hästak var en glad överraskning. Jag såg honom på bruks 2018, och under testridningen bredvid Point Break bleknade han fullständigt. Nu tyckte jag han såg mogen och fokuserad ut, och han hoppade mycket säkert.
Kannando tyckte jag såg mjuk, atletisk och säker ut ända tills en bom föll. Då tyckte jag han såg ut att bli introvert, och hoppade inte med samma ledighet efteråt. De lärde inom hopp kanske inte håller med, men jag går mycket på utstrålning och känsla, och tyckte han falnade efter den där touchen.
Favoriten var nog Quintet, en (med tanke på hingststammen?) nästan chockerande kortbent och omodern hopphingst typmässigt. Men trots att han ser ut som en kvarleva från tidiga 90-talet tyckte jag han hade gott klipp i språnget. Han letade hinder och såg lite het ut, vilket jag gillar.
Utrillo Hästak hade tyvärr gjort sig illa och man fick endast se en syster hoppa, Casall SEM var inte min grej, och Casanova finns inte mycket mer att säga om än att jag förstår varför han får så många ston.
Donkey Boy är en gammal kärlek jag inte sett live sedan han var fyra. Nu fick jag det stora nöjet att titta på honom på riktigt nära håll i stallarna, och där kan man snacka om en charmknutte. Han var helt övertygad om att alla ca. 100 pers i stallet kommit för att träffa honom. På nära håll inser man vilken otroligt tunn, liten kropp han bär på de där långa benen, och jag förstår genast varför han fungerar bäst på maffiga ston (Don Schufro ston, till exempel). Under ryttare ser han tyvärr olycklig och avstängd ut, och jobbar numera utan sann bärighet, och utan rygg... Lite känsligt ämne men jag lastar inte hingsten för hur han tränas, om man säger så. Sa det redan vid UVM -17 och håller fast vid det.
Duke var den vi åkte för att se. Jag önskar mig verkligen en fin Dimaggio-son som kanske är lite lättare i fronten, och som galopperar lite bättre än vad som är vanligt bland dem. Han själv såg kaxig ut, även om han inte tänkte befatta sig med några hinder. Han är kraftfull med motorn bak, även om jag kanske önskar han bar mer istället för att skjuta på med mycket svävmoment. Galoppen är trevlig, där kommer nog SD I in med lite inflytande, och skritten är god. Han är lite lång/grov från sidan, men framifrån är han ingen bred eller grov häst. Jag tyckte han kändes liten i stallet, även om han skall vara 168 så är det inte så mycket häst. Eller ja, jämfört med Donkey Boy är de flesta individer "mycket häst", men jämfört med t.ex Don Olymbrio/St. Schufro är han inte mycket häst. Väldigt avspänd i stallet och verkade tycka det var lite roligt med alla som trängdes.
Olympus har för lite bakben för att vara intressant för mig, men han är fantastiskt vacker och såg orädd ut på ridbanan. Fin rörelse i uppförsbacke, och han var snygg på många av mina kort. Jag kunde tyvärr inte lägga ut de flesta av fotona, då ryttaren höll på och mixtrade och pekade åt lite alla möjliga håll så det verkligen inte såg snyggt ut. Han var rätt högljudd och lite brötig i stallet.
Freestyle vill jag inte säga så mycket om. Han är inte min sorts häst, och det är därför inte fair att jag skall plocka isär honom på ett forum. Men kotorna är ett observandum om man vill använda honom, de är veka. Han var också mycket brötig och högljudd i stallet, och de fick binda fast honom eftersom han klättrade på väggarna. Hormoner kanske, det var stökigt och hög ljudnivå.
Ponnyn, Lunds Bitsch Boy SPH, borde för det första döpas om, stackarn. Han var fin men för spänd för att visa upp sig vettigt. Han hade nog haft nytta av att ha en trygg kamrat inne på banan samtidigt, eller att ha visats avsuttet.
Jag tror det var alla. Att vara kortfattad är inte min grej, därav novellen