Vad är det för obehagligt i att tala om att vi har exat EN planet med exakt en viss mängd land och att vi inte är gudar utan i värde likställda med alla andra levande arter på den här planeten. Att säga att det är obehagligt att prata om befolkningsminskning är att i samma andetag säga att människan har någon typ av förtur till att existera framför alla andra.Befolkningen beräknas peaka på ca 11 miljarder och det finns nu odlad yta att mätta alla 11 miljarder. Det finns nog för allas behov, men det finns inte ens nog för en människas girighet. Inte heller min, även om den ter sig normal eller till och med under genomsnittet i detta samhälle.
För mig är talet om befolkningsminskning oerhört obehagligt. Den uppenbara boten är att minska fattigdomen, då barnafödande direkt sjunker till rimlig nivå när fattigdom och svält avhjälps. Att alstra flera barn är den rimligaste ”pensionsförsäkringen” i regioner utan socialt skyddsnät och med hög barnadödlighet. Att ens angripa problemet från befolkningstal istället för från fattigdom/mänskliga rättigheter är absurt.
Att låtsas som om det regnar och att allt är frid och fröjd är att förespråka utrotning av mer eller mindre allt liv på planeten inklusive vår egen art.
Så varför är det så hemskt att prata om att en bebis är gulligt men att tre bebisar är farligt?