Har jag fel?

[Hyacinth]

Sv: Har jag fel?

Otrygg är man då och då. Men tryggheten är ju inte bortblåst.
Jag tror att det löser sig så fort de kommit in i de nya rutinerna, och
han vet att det nya barnet inte kommer ta hans plats.

Nästan alla barn känner någon form av avundsjuka när de får syskon. Det här är inte unikt, utan mycket vanligt. Jag tycker du blåser upp det oproportioneligt mycket, vilket kan ge TS mer ångest än något annat.

 

[Loura]

Sv: Har jag fel?

Det här med att bli "plastmamma" är allt annat än lätt.. Man fungerar som mamma men är ändå inte mamma.. (det beror givetvis på vilken roll man tar sig).. Eftersom du är ganska ny i familjen, så finns det ingen "grundtrygghet hos dig" (missförstå mig rätt) Du kom nyss in i familjen och det kan vara svårt att lita på att du blir kvar..

Grundtryggheten kanske inte finns hos pappan heller, då han bildat ny familj.. I ett skillsmässobarns (eller förr all del barn som fått syskon) huvud snurrar tankar på vilken roll får jag nu? Vilken betydelse har jag? Hur viktig är jag? Det är just sådana frågor barnet behöver få svar på. Svaren ger man inte bara med ord, utan hur man är imot dem.. Försök att ge barnet en naturlig roll i familjen.. Hur det är när barnet är hos den andra familjen är jätte svårt att veta och påverka...

Det här med att han inte är torr tycker jag inte att ni skall göra någon sak av.. Ducha och byt kläder på honom.. Ge honom inga negativa (inte heller positiva) reaktioner på hans betende.. fråga för all del inte varför. barnet vet nog inte själv varför det blir så här...

När han börjar hitta sin roll och få grundtrygghet så kommer det där problemet vara borta..

Barn som är trygga och litar på sin familj "spelar inte Allan" för att få uppmärksamhet..

Grundtrygghet är också att ha klara gränssättningar, och att få chansen att testa dem.. Barn testar sina gränser.. Vad får jag göra och vad får jag inte göra? Hur långt får jag gå? Det jag menar är att om man inte har gränser och barn får göra som de vill, är det svårt för dem att hitta sin roll och bli trygga..

Att ha en vardaglig kontakt i möjlighetens mån med sitt barn tror jag också är viktigt.. Rutiner kring vardagen... Att bara träffas lediga stunder under helger och lov blir ingen vardag och många gånger blir det så intensivt att all den där roliga kvalitetstiden skall hinnas med, och sen finns det inte utrymme för att i lugn och ro takla bekymmer som uppstår..

Sen måste man som "plastmamma" fundera på vilken roll man tar sig.. Vem vill man vara för barnet? Vad vill barnet att man är för dem?

Det är en relation mellan vuxen och barn som måste få chansen att växa fram.. och av egen erfarenhet så kan jag säga att det kan ta tid innan barnet tar till sig en.. efter ett par år frågade mitt bonusbarn mig om jag kunde tänka mig att vara "plasma" (försök till att säga plastmamma)... Det jag menar är att det tar tid för skillsmässobarn att hitta tryggheten igen, hur kan man lita på att det som hänt inte händer igen?

 

[Trygg]

Sv: Har jag fel?

Den ska ÄLSKAS och åter ÄLSKAS helt villkorslöst så den blir TRYGG.

En stor Tomas DiLeva kram för det!

Jag tror att vi föräldrar måste sansa oss ibland.
Även min nyblivna 4-åring har blöja på natten ännu.

När jag känner oro inför det så tänker jag att han kommer med största sannolikhet inte sova med blöja som finnig 15-åring..

Gör han det så får vi ta dom problemen då!

 

[Silverkedjan]

Sv: Har jag fel?

Men om han inte hade kunnat flytta

Han KAN väl flytta om han gjort det förut. Ytterst få personer är så inlåsta/fastkedjade att de inte KAN.

Det är en prioriteringsfråga.

Om man inte sitter inne, typ

 

[Stollan]

Sv: Har jag fel?

Med andra ord är han hos sin mamma ungefär 3 veckor och hans pappa i 1 vecka.
Mitt ex dotter hade det så fast tvärt om när hon var 6 år gammal. Hennes mamma jobbade utomlands och var därför bara hemma en vecka i månaden.
Den tösen mådde jättedåligt att behöva bo på det viset och då var hon 6 år gammal och hade bättre förståelse för vad som var och att hennes mamma inte var försvunnen utan kom tillbaka igen. Dom pratades också ofta över telefonen.
Jag ser därför det inte som konstigt att han gör som han gör.
Han visar att något är fel, att han mår pest men faktiskt inte kan lösa det själv.
Jag hade för barnets skull bara tagit någon helg då och då hellre än en hel vecka här och tre veckor där för jag tror helt ärligt att det är mycket bättre för pojken att ha det så. 1 vecka bara är en hel evighet för en 4 åring och 3 veckor är mer än en livstid enligt en 4 årings tidsuppfattning.

När det gäller nattorr så har jag för mig att 10% av 7 åringarna inte är nattorra. min dotter blev det inte förrens hon var precis 6 år fyllda. Det hjälpte inte att plocka av henne böljan för hon vaknade inte upp när hon blev kissenödig och hon vaknade inte upp av att sängen blev våt heller. Nattorrhet är inte samma sak som dagtorrhet utan det hänger på att urinen skall kunna koncentreras vilket kräver ett visst hormon. För vissa tar detta tid att utveckla. Det gäller att barnet är mer lättväkt för barn som sover djupt vaknar inte av att dom är kissenödiga.

 

[Loura]

Sv: Har jag fel?

Håller med här..

Jag tror att det är viktigt att hitta nån slags kontinitet i barnets boende.. Små barn har inte samma tidsuppfattning.. Här har vi kört varrannan vecka system från och med att barnet var 4 år. Semester har vi haft två veckor var.. Det här har funkat väldigt bra för oss och våran lilltjej.. Hon lärde sig snabbt att på söndagar "byter jag hem" och hon träffade båda föräldrarna lika mycket. Sen är det även så att pappan tvingats till att byta jobb för att kunna ha det så här..

Det är en rättighet att även som pappa kunna ta hand om sina barn.. Eller som nån skrev barnet har rätt till båda sina föräldrar.. Den proccesen tog lite tid, och det löste sig inte på en gång. Och innan dess var det varrannan helgsystem.. Jobbigt att behöva byta ut ett jobb som man trivs med, men å andra sidan barn växer och blir äldre och tiden med barnen kommer aldrig tillbaka..

Svårt att påverka och hjälpa ett barn när man bara träffar den var tredje vecka... Man missar liksom chansen att etablera en vardaglig trygg relation...

 

[Silverkedjan]

Sv: Har jag fel?

Jag håller också med.

Ju längre tid som hinner gå emellan, ju värre "kast" för barnet.

När min äldsta var 2 klarade han bara 2 dagar emellan. Vid 3 års ålder ½ vecka.

Sedan "tvingades" han ut i "varannan helg-läget" och då förlorade pappan väldigt mycket mark och tryggheten blev helt klart där han BODDE. Och varje byte tog lång tid att smälta.

Det vanliga varannan vecka hade våran grabb inte fixat än. Då skulle han behöva släppa tryggheten här i sitt vardagsboende.

Kanske vid sju ?

Jag tror man måste vara väldigt lyhörd för små barn och deras tidsperpektiv. Det har tyvärr inget med praktiska aspekter att göra Ska man ha delad vårdnad är det bästa för BARNET oftast att dela upp en halv vecka var väldigt länge.

 

[Pettsson]

Sv: Har jag fel?

Det är ju också så att jag är pappas sambo och inte pojkens mamma, jag fattar inga beslut gällande barnet men jag är med och diskuterar. funderar och stöttar.

Just nu, två år innan, sitter vi ofta och pratar om möjliga lösningar när han börjar i lekskolan. Vi är väl medvetna om att allt inte kommer se likadant ut då. En lösning är att han söker nytt jobb där och fortsätter pendla som vanligt när det gäller arbete och då kan ha pojken varannan vecka. Det skulle då innebära att pojken bor hos pappa, pappa skjutsar till skolan och hämtar efter arbetet.
Vi jobbar alltså på det och inget är bestämt angående hur vi ska göra. Men vi kan av flera onämnbara anledningar inte bo där på heltid.



Jag vill också passa på att klämma in --> Han har nu varit här i en vecka och allt har varit kanonbra! Jag har inte sett någonting av det jag nämnde tidigare och pojken har varit glad, positiv och "som vanligt". Vi har båda lagt ner extra mycket tid, mer än vanligt, tillsammans med honom. Jag vet inte hur jag ska förklara och är tvungen att fatta mig kort, så det har kort sagt gått så jättebra!

 

[Pettsson]

Sv: Har jag fel?

Jag svarar till dig och de övriga som gällde samma sak.

Jag har nog tyvärr "glömt" tidsperspektivet hos de små, hur mycket det skiljker sig från vårat. Ni har helt rätt. Jag kommer absolut att diskutera det med min sambo, att vi kan dela upp "vår" tid till flera tillfällen.

Tack för det