Har jag fel?

[Brandgul]

Sv: Har jag fel?

Jag tycker inte heller att TS klankar ned på barnet. Hon har ju insett att han gör det för att något är fel och hon söker råd!!

Hade hon anklagat barnet så hade hon sagt att han gjorde det för att vara dum och något sådant kan jag heller inte läsa ut.

 

[Hyacinth]

Sv: Har jag fel?

Det köper jag helt och fullt, men av det utläsa att TS har svårt att "ta till sig barnet" och i så fall "inte borde vara där samma helger som barnet" stjälper i min värld mer en hjälper.

Det du just gav var ett bra, konstruktivt svar: "dusch, kläder, ingen stor affär av det. Nattblöja är vanligt i den åldern."

 

[CillaW]

Sv: Har jag fel?

Det du just gav var ett bra, konstruktivt svar: "dusch, kläder, ingen stor affär av det. Nattblöja är vanligt i den åldern."

Tack!

Men det viktigaste är kramar och, om möjligt, villkorslös kärlek.

 

[Pettsson]

Sv: Har jag fel?

........................................
dubbelsvar

 

[Pettsson]

Sv: Har jag fel?

Jag har uppenbarligen formulerat mig helt fel i tråden. Ber om ursäkt för det.

Jag riktar ingen som helst kritik mot honom, även om ni verkar se det så efter ni läst min tråd. Jag förstår honom, jag förstår att han går igenom en kris i sitt liv och försöker anpassa sig efter den, jag förstår. MEN jag vet inte vad JAG kan göra.

Det är väl rätt klart att han vill ha uppmärksamhet? Eller är jag helt fel? Han söker den uppmärksamhet som hans lillasyster får.
När han är hos oss kretsar allting runt honom, han är vår ängel som vi båda älskar otroligt mycket. Vi ger honom så mycket vi kan av oss.

Ni får inte döma för hårt, vi formulerar oss alla olika och innan man hoppar på ngt måste man kanske förhöra sig om huruvida personen är så hemsk som ni verkar tro om mig? '

INGEN kritik riktas mot HONOM, jag behöver bolla med känslor och tankar, tips och råd från er som FAKTISKT ÄR FÖRÄLDRAR eftersom jag är pappans sambo och vill hans son och min K allt guld i världen.

 

[Pettsson]

Sv: Har jag fel?

Varför han är så mycket hos sin mormor har jag inte en susning om, varför han inte är här så ofta beror dels på sambons arbete med skiftande arb.tider och en resväg på 7 timmar. Ibland är han här en vecka, ibland två.

 

[Pettsson]

Sv: Har jag fel?

Du verkar ha en rätt vriden bild om alla andra föräldrar än du själv. Hur kan du ens tro att jag tycker och tänker så? Hur kan du ens få den bilden?!

Eftersom du har din bild om mig och min syn på barn klar kan du förmodligen inte ge mig råd på det jag behöver.

 

[Pettsson]

Sv: Har jag fel?

Tack Kanelbulle! Du anar inte hur glad jag blir över ditt inlägg. Du har förstått mig rätt tack!

 

[Pettsson]

Sv: Har jag fel?

Jag tror inte alls att det handlar om protest och jakt på uppmärksamhet, nämligen.

Jo, om man ser det så här: en protest över att hans situation har förändrats till något han inte känner till och vet hur han ska agera. Jakt på uppmärksamhet eftersom han känner sig bortkommen efter allt som har förändrats och känner sig åtsidosatt.

Men jag vet inte vad mer vi kan göra här hemma, när han är här. Pappa ringer varje dag då de inte ses, när han är här kretsar allt som sagt runt honom, vi älskar honom, vi kramas, vi leker, vi gör allt tillsammans med honom. Han är såklart ensam med pappa ibland och får sin helt egna tid med honom.
Jag flyttade in för ett halvår sedan vilket han accepterar men jag känner att jag vill låta dem vara ensama, göra "sina" saker tillsammans och bara vara pappa och son.
Vad mer kan jag göra som "ny i familjen" för att det ska kännas bättre för honom? Jag står helt utan svar. Vi har alltid gjort allt, och nu är det helt tomt.

Förstår du mig nu?

 

[Pettsson]

Sv: Har jag fel?

Tack igen

Och som ni säkert förstår har jag inga proböem med att ta till mig honom, vi har träffats aen vecka i månaden under 1 ½ år snart, jag bor i samma hus som hans pappa så att inte träffas samma helger kan bli ett enormt problem eftersom mina föräldrar bor 95 mil norrut.

 

[Hyacinth]

Sv: Har jag fel?

Jag förstår vad du menar. Och jag tycker din tolkning:

Jo, om man ser det så här: en protest över att hans situation har förändrats till något han inte känner till och vet hur han ska agera. Jakt på uppmärksamhet eftersom han känner sig bortkommen efter allt som har förändrats och känner sig åtsidosatt.

känns korrekt. Barnet behöver troligen mycket egen tid med sin förälder, men jag tycker att du ska finnas där också. Barnet behöver veta att du inte försvinner. Det är en känsla skilsmässobarn ofta har, de vet inte om folk stannar kvar. Mamma och pappa skiljde sig, det kan ha funnits andra partners barnet tyckt om som försvunnit.

Nu sitter ni ju i en känslig situation, ett nytt barn som tar mycket tid.
Gör du och lillkillen egna saker ihop? Spelar bandy, målar, leker ute eller något annat han tycker är kul? Ni måste ju också ha en egen relation.

Att prata om hur mycket småsyskon beundrar sina stora syskon brukar vara poppis för att få nya bebisen att vara mer än en konkurrent. Då kan lite av den avundsjuka som lätt uppstår släppa.


Ni måste ju hitta ett sätt som fungerar för alla i familjen, där ni alla har en naturlig plats.

Lycka till

(Och nej, jag har inte egna barn, men skilsmässobarn har jag träffat ett antal...)

 

[Madick]

Sv: Har jag fel?

Jag har ett barn som för några månader plötsligt började kissa på sig efter att ha varit torr nästan ett år. Det var mycket som hände i min och pappans liv (vi separerade några månader innan det här började), barnet fick MASSOR av kärlek, men kissa-på-sig var som en reaktion av att det var för mycket förändringar på en gång.

Sa ingenting när det hände en olycka, bara torkade upp, bytte kläder och så fortsatte leken eller vad man höll på med. När det nån gång lyckades bli rätt (på toa) så fick barnet märkbar positiv reaktion, och plötsligt släppte det.

Det viktiga är att förstå (som vuxen) att det inte är en MEDVETEN protest. Man får stötta barnet så gott man kan som ni verkar göra när han väl är där. Kanske ni kan stötta mer genom att ha barnet oftare?

 

[Pettsson]

Sv: Har jag fel?

Vad bra, då har jag lycktas formulera mig precis så som jag menade från början

Jo, iof har du rätt i det du säger, han bör också ha "en trygg punkt" hos mig, vilket jag försöker ge honom. Vi har skapat vår egen relation utan andra inblandade genom att leka tillsammans, gå promenader (han cyklar ), han följer mer än gärna med mig till stallet och får då visa vad han kan. Han fullkomligt älskar det, och jag älskar att ha honom med. Vi brukar gå till lekparken tillsammans och såklart hitta på annat roligt.
Han har ibland anförtrott mig saker, vet inte om det är rätt att säga så? Han säger ibland att han vill att jag ska förklara varför mamma och pappa inte bor ihop när jag och pappa gör det. Jag förklarar då sanningsenligt utan detaljer så att säga. Mamma och pappa älskar dig men mamma är kär i *** och pappa är kär i mig, därför bor vi tillsammans. Han tyckte det va jättespännande när jag flyttade in och har hela tiden varit positiv.

Även det har förändrats sedan lillasyster kom till världen. Han är mer mån om att pappa är bara hans och ingen annans, visserligen löser vi det men det är något som är märkbart varje dag. Jag får helst inte följa med när de ska iväg vilket aldrig inträffat innan, jag får inte vara med och leka och knappt vara i samma rum. Där har jag däremot satt stopp genom att tala om att jag, pappa och han bor i samma hus och lättsamt förklarat att vi alla får vistas där vi vill. Är det rätt gjort?

tack så mycket för dina synpunkter!

 

[Pettsson]

Sv: Har jag fel?

Jag har gjort ungefär detsamma, jag har däremot gjort så (läs: vi) att när han ställer sig framför oss som jag beskrev ovan och kissar på sig, då talar jag om att det är fel utan att vara arg. Vi uppmuntrar då samtidigt honom att gå på toaletten nästa gång vilket brukar fungera.

Jo, självklart är det ingen medveten protest men likväl något jag msåte lära mig att förstå och hantera. Vi försöker ha honom så ofta vi kan, men som sagt är min sambos arbetstider oregelbunda emellanåt vilket försvårar det hela. När han är ledig är han här, ibland är han bara ledig två-tre dagar och då känns den enorma resan för barnet för påfrestande för att det ska vara värt att genomföra den för att nästa dag åka hem igen. Ibland gör vi istället så att han åker upp och hälsar på honom på dagis och har honom en stund över dagen innan han reser hem för att packa om väskan.

 

[Madick]

Sv: Har jag fel?

Jag lovar, du behöver inte upplysa om att det är fel att kissa nån annanstans än på toaletten, det vet han redan själv. Det behöver inte kommenteras mer än "oj då, kom så byter vi till torrt", eller nåt sånt.

Jobbigt läge att han har långa resor också. Kanske pappan kan åka till barnets ort nån gång?

 

[Silverkedjan]

Sv: Har jag fel?

Nej mina råd är väl obekväma eftersom jag försöker se från BARNETS håll.

Ska ni göra det som är bäst för barnet så flytta till samma ort så han får mer av sin pappa.

Nu när han fått en "konkurrent" är det jätteviktigt att ha fri tillgång till föräldrarna - särskilt pappan - och få känna sig som nummer ett.

 

[Hyacinth]

Sv: Har jag fel?

Men det du beskriver är någon form av utopi.
Hur många skilsmässobarn har fri tillgång till bägge biologiska föräldrarna? Det är inte alltid genomförbart, och om det ändå skulle vara det kan det vara på bekostnad av föräldrarnas mående och jobb, vilket kan resultera i en arbetslös förälder som mår dåligt. Alltså en sämre förälder.
Jag tror att barn är anpassningsbara, och att känna avundsjuka när man får syskon är vanligt. Jag hatade min lillasyster i början. Men det gick över. Och mina föräldrar gjorde ingen stor affär av det.
Jag har svårt att tro att detta blir ett jättetrauma för barnet, viktigare då att ge lite extra uppmärksamhet och annars fortsätta som vanligt. Att dra upp bopålarna, och flytta en hel familj för att ett barn är lite avis på nya bebisen är att i min värld göra problemen större än nödvändigt. Det har ju funkat bra innan, och kommer med största sannolikhet att göra det igen.
De måste bara vänja sig vid den nya situationen.

 

[Silverkedjan]

Sv: Har jag fel?

Tvärtom.

Pappan får bestämma om barnet är viktigt eller inte.

NU träffas de en vecka i månaden men snart börjar skolan och då blir det en HELG i månaden, typ.

Prioriterar man BARNET bor man hos det.

Utopi - visst.

Det är en prioriteringsfråga.

Jag sålde en stor gård och 30 hästar och bosatte mig i en trist liten 60-tals lägenhet för att vara nära mina barn och deras dagis/skola.

Värt det ?

Absolut.

 

[CillaW]

Sv: Har jag fel?

När båda våra barn hade börjat skolan flyttade deras pappa ner från Stockholm till Skåne, för att kunna träffa dem mer.

För honom var det inget svårt beslut alls.

 

[sussiqt]

Sv: Har jag fel?

Att barn inte är torra på natten när de är 4 år är ganska vanligt. Min äldsta var inte torr på nätterna förrän han var 4,5 år. Detta berodde förmodligen på 2 saker.
1. Han ville också vara liten som sin lillasyster.
2. Ren bekvämlighet.
Men när de ställer sig och kissar mitt framför ögonen på en då är det för att få en reaktion. Jag tycker du och din sambo gör allt ni bara kan för att få pojken att må bra. Han får all uppmärksamhet när han är hos er, ni hittar på roliga saker, pappa åker till honom när han har tid.
Att ni skulle flytta för att komma närmare pojken tycker inte jag är nån bra idé. Visst skulle det säkert kännas bättre både för er och för pojken att ni är närmare varandra, men som nån sa tidigare så kan det bli till ett liv i arbetslöshet och otrygghet och det gör inget bättre. Fortsätt i samma stil och när han kissar på sig så torka upp, byt kläder och fortsätt med det ni höll på med. Till slut så ger det sig med kissandet.
Jag tycker du verkar vara en bra "extramamma" som verkligen engagerar dig i pojken. En eloge till dig