Har du blivit mobbad på jobbet/som vuxen i annat sammanhang? Har du mobbat?

[Svartkatt]

Som barn - inte alls. Jag har aldrig tillhört de populära men jag hade kompisar under låg- och mellanstadiet som också flöt fram i mellanskiktet. Klart att det alltid fanns större killar eller killar i klassen som retade en för att man höll på med hästar, men det var ju inte bara mot mig utan mot alla som höll på med hästar, lite skrika hamburgare efter en och höll för näsan när man gick förbi och höll på.

Under högstadiet och gymnasiet - mer utanför. Definitivt inte mobbad, men utanför. Jag har liksom alltid fått vara med i utkanten av en grupp i skolan, men aldrig på fritiden och aldrig att jag liksom var någons förstaval om ni förstår hur jag menar? Lite som ett utfyllnadsgrus? Lite så är det fortfarande. Under tonåren brydde jag mig faktiskt inte alls. Under de sista högstadieåren såg jag fram emot gymnasiet och tänkte att det skulle bli bättre där, jag hade inte speciellt mycket gemensamt med mina gamla högstadiekompisar heller så det var nog ganska ömsesidigt egentligen och under gymnasiet hade jag en kompis i stallet som jag hängde med så det spelade inte så stor roll att jag var lite utanför i skolan.

Däremot har jag som vuxen både arbetat på arbetsplatser där klimatet inte är bra överlag och där flera har farit illa av en eller ett par personers beteenden, men då har det ju inte heller varit riktat specifikt mot mig. Men också på en arbetsplats där en person mobbat just mig, och också fått med sig andra. Det värsta är att vi var kompisar från början, sen började personen behandla mig illa successivt så det var inte tydligt för andra och definitivt inte från början. Men det kom två nya under den här tiden som kom utifrån och inte var vana, de sa att personen behandlade mig som sitt husdjur, någon man kan "domdera omkring". Det skulle hackas på allt jag gjorde, gärna i grupp så att personen själv rev ner skratt för sina kommentarer. Det hackades på min kosthållning, hur/när/varför jag kör bil till jobbet, varför jag äter kött när jag är djurvän, hur och varför jag har häst, varför jag inte har någon partner ("du kan ju inte vara kräsen, vem tror du att du kan få egentligen?") och så vidare. Därutöver hörde personen gärna av sig, både privat och på jobbets kanaler, för att berätta hur bra hen själv var på allting jämfört med mig. Större delen av den arbetsgruppen kunde bli bjuden på privata fester och jag blev inte tillfrågad. De "glömde" säga till mig när de gick på lunch. Min 30-årsdag "glömdes" bort trots att alla andra jämna födelsedagar firas med insamling och present och fika (detta var före pandemin).

Vi jobbar inte ihop längre men personen är kvar i huset. Jag har nästan utvecklat en paranoia för att undvika människan och vågar knappt gå på toaletten av skräck för att springa på denne. Någon enstaka gång har jag haft ett möte så jag måste gå förbi hens rum, då har jag gått ner en våning och gått en lång omväg och upp i ett annat trapphus för att slippa gå förbi. Min förra chef visste om det och försökte underlätta, men eftersom han inte var chef för den andra personen och vi inte längre behöver ha något med varandra att göra i jobbet var det svårt för honom att komma åt det. Min nya vet inte om det. Däremot har jag andra kollegor som vet, och skulle det bli ett problem igen känner jag mig hyfsat bekväm med att berätta för nya chefen också.

På frågan om jag har mobbat - inte medvetet. Men det är säkert någon som känt sig ledsen för något jag och mina kompisar gjort eller sagt när vi var små. Men det är ju också skillnad på att mobba någon och att barn blir osams och kanske vräker ur sig något taskigt.

 

[DarkInNight]

Nej jag tycker inte att jag får det egentligen utan får mest veta att jag ska tänka på hur jag beter mig, att jag ska skärpa mig, att det är trist att min och hennes osämja påverkar gruppen (jag bad gruppen om ursäkt för detta och de meddelade att de inte tyckte det var så).

Jag har den senaste tiden funderat på hur pass värt det är. Speciellt nu när jag får ont i magen, när jag ligger vaken på natten och mår dåligt för att jag glömde koda en anteckning (vilket i sig egentligen är ett bagatellfel och ingen katastrof, och något alla glömmer då och då) för tänk om den kollegan kommer upptäcka det och nu har ännu något att kritisera, att jag inte vågar fråga om råd riktigt längre för att det blir ännu mer kritik mot mig (frågar en annan person istället).

Men jag sitter illa till med en lönebidragsanställning och mycket frånvaro pga mina funktionsnedsättningar (som förvärras av stress, tex inre stress) och är inte en person folk tror kan fixa jobbet- det är först när jag bevisar att jag kan det som man upptäcker det... Så det är inte så lätt att bara byta.

Kan du få gå till företagshälsovården och träffa en psykolog?
Tänkte att det kanske kan hjälpa att få stöd och mentala verktyg hur du ska hantera din kollega

 

[Enya]

Kan du få gå till företagshälsovården och träffa en psykolog?
Tänkte att det kanske kan hjälpa att få stöd och mentala verktyg hur du ska hantera din kollega

Det har jag ingen aning om, hur gör man då? Har träffat psykoterapeut på vc för traumabehandling och vi har lyft lite lätt detta problemet ibland men det är mest att tänka på att acceptera, att man inte kan förändra andra osv. Tidigare har jag kunnat prata om det med någon annan och så har jag kunnat gå vidare, nu har det gått så långt att det inte rinner av mig längre, och det är bara enformigt att prata om.

 

[Shaggy]

Det har jag ingen aning om, hur gör man då? Har träffat psykoterapeut på vc för traumabehandling och vi har lyft lite lätt detta problemet ibland men det är mest att tänka på att acceptera, att man inte kan förändra andra osv. Tidigare har jag kunnat prata om det med någon annan och så har jag kunnat gå vidare, nu har det gått så långt att det inte rinner av mig längre, och det är bara enformigt att prata om.

Vad säger chefen om du går till henom och säger att "X förföljer mig med sina anklagelser och utbrott och jag känner mig mobbad". I nuläget så utnyttjar ju din kollega chefen till att förfölja dig vilket gör att du hamnar ännu mer i underläge och när du får reprimander av chefen så accepterar du dem. Det känns som om din situation är rena katastrofen och att du verkligen behöver få över chefen på din sida.

 

[monster1]

Har du blivit mobbad som vuxen på jobb, stall, förening etc?
Hur yttrade det sig? Gick det att lösa eller fick du som var utsatt flytta från situationen så att säga?

Har du mobbat? Eller varit passiv i en sådan situation?

Jag har vid ett tillfälle inom jobb inom skola känt mig utfryst. Ironiskt då det är skola. Dock var en av cheferna/bitrande rektor så bra att hon redde upp situationen.

Mobbad nej, illabehandlad ja. Mobbing känns som något långt mer systematiskt än att någon är otrevlig eller uppenbart inte gillar en. Jag blir också irriterad och otrevlig ibland, hur otrevlig människor uppfattar att man är är ju svårt att veta eftersom det är subjektivt. En hel del människor kan nog uppfatta en konflikt som de själva är en del av som en mobbingsituation där de är de som blir utsatta och en annan är förövare. I livet är ju saker inte svartvitt och relationer mellan människor även på arbetsplatser är komplicerade.

 

[monster1]

Nej jag tycker inte att jag får det egentligen utan får mest veta att jag ska tänka på hur jag beter mig, att jag ska skärpa mig, att det är trist att min och hennes osämja påverkar gruppen (jag bad gruppen om ursäkt för detta och de meddelade att de inte tyckte det var så).

Jag har den senaste tiden funderat på hur pass värt det är. Speciellt nu när jag får ont i magen, när jag ligger vaken på natten och mår dåligt för att jag glömde koda en anteckning (vilket i sig egentligen är ett bagatellfel och ingen katastrof, och något alla glömmer då och då) för tänk om den kollegan kommer upptäcka det och nu har ännu något att kritisera, att jag inte vågar fråga om råd riktigt längre för att det blir ännu mer kritik mot mig (frågar en annan person istället).

Men jag sitter illa till med en lönebidragsanställning och mycket frånvaro pga mina funktionsnedsättningar (som förvärras av stress, tex inre stress) och är inte en person folk tror kan fixa jobbet- det är först när jag bevisar att jag kan det som man upptäcker det... Så det är inte så lätt att bara byta.

Har du pratat med din chef om hur din kollega får dig att må? I och med att det är de kollegor som du inte trivs med som går till chefen, så blir deras version den gällande. Det låter på dig som att ni inte har en chef som är närvarande i verksamheten då blir det ännu viktigare att kommunicera sina arbetsmiljöproblem och eventuella konflikter med den och inte låta någon annan styra informationen chefen får.

 

[Shaggy]

Har du pratat med din chef om hur din kollega får dig att må? I och med att det är de kollegor som du inte trivs med som går till chefen, så blir deras version den gällande. Det låter på dig som att ni inte har en chef som är närvarande i verksamheten då blir det ännu viktigare att kommunicera sina arbetsmiljöproblem och eventuella konflikter med den och inte låta någon annan styra informationen chefen får.

Du uttryckte det bättre än jag

 

[Enya]

Vad säger chefen om du går till henom och säger att "X förföljer mig med sina anklagelser och utbrott och jag känner mig mobbad". I nuläget så utnyttjar ju din kollega chefen till att förfölja dig vilket gör att du hamnar ännu mer i underläge och när du får reprimander av chefen så accepterar du dem. Det känns som om din situation är rena katastrofen och att du verkligen behöver få över chefen på din sida.

Det är inga direkta utbrott. Passiv aggressivitet med tjuvnyp. Surande, små dumma kommentarer som ibland om någon annan hade sagt det så hade jag inte tagit illa vid mig osv (för då hade det ju varit menat som skämt). Det märks skillnad när det är menat elakt. I fredags sa jag till en kollega att chefen skämtsamt sagt att min hund har som adhd (huskysar är lite speciella och vi, jag och chefen) pratade om just hans speciella och roliga beteende). Den andra kollegan sa då kvickt att "sådan herre sådan hund, hunden speglar ju människan". Om mina andra kollegor hade sagt det hade jag inte tagit illa vid mig eftersom vi skämtar med varandra, men jag och den kollegan har inte den relationen alls. Tvärtom står hon för tjuvnypen. Hon är elak under täckmantel av att vara trevlig så att hon inte ska få skäll. För vem kan säga att hon var elak? Vi andra reagerade på kommentaren, på tonen, ansiktsuttrycket, kroppsspråket osv. Sådant här brukar jag inte gå till chefen med- för det första är det så barnsligt och för det andra känns det inte lönt eftersom det bara kommer bortförklaras med att kollegan inte aaaaaallllls menade det elakt. Detta till trots att vi sitter 4 andra personer och reagerar på det (som så många andra gånger).

Jag har inte haft ont i magen förrän nu, har försökt hantera situationen på olika vis tidigare, men det är nu olika förändringar ska göras och nu finns ingen energi över för att hantera elakheter längre.

Jag tänker att vi väl får ha ett samtal, men har försökt att bara ta upp lite grann om vad som skett, jag har tex sagt att jag inte varit medveten om mitt dåliga kroppsspråk mot henne- inget jag gjort medvetet mot henne alls alltså, men annars har jag inte tyckt att jag velat börja prata om vem som gjort vad för det är lite som att gå till mamma och skvallra-känsla.

Chefen ser väl inte det som att hon givit mig en reprimand, men det är lite så jag känner, speciellt om kroppsspråket, alltså vad jag än gör så hittas det fel liksom. Så att det är så här allvarligt nu är en ny situation.

 

[Enya]

Har du pratat med din chef om hur din kollega får dig att må? I och med att det är de kollegor som du inte trivs med som går till chefen, så blir deras version den gällande. Det låter på dig som att ni inte har en chef som är närvarande i verksamheten då blir det ännu viktigare att kommunicera sina arbetsmiljöproblem och eventuella konflikter med den och inte låta någon annan styra informationen chefen får.

Ja delvis, men inte det här senaste hur det påverkar mig. Därför att jag tycker att hela situationen har varit en sandlåda. Som att gå till mamma och skvallra. Nu vet jag att det är det kollegan gör- om mig och så, så jag har inte velat göra samma. Hon är närvarande i verksamheten och problemen med kollegan började inte när jag började utan det är många år gamla. Jag är inte en oskyldig ängel, det är inte det jag menar, men det tillhör inte vanligheterna att jag beter mig illa på jobbet.

 

[Shaggy]

Det är inga direkta utbrott. Passiv aggressivitet med tjuvnyp. Surande, små dumma kommentarer som ibland om någon annan hade sagt det så hade jag inte tagit illa vid mig osv (för då hade det ju varit menat som skämt). Det märks skillnad när det är menat elakt. I fredags sa jag till en kollega att chefen skämtsamt sagt att min hund har som adhd (huskysar är lite speciella och vi, jag och chefen) pratade om just hans speciella och roliga beteende). Den andra kollegan sa då kvickt att "sådan herre sådan hund, hunden speglar ju människan". Om mina andra kollegor hade sagt det hade jag inte tagit illa vid mig eftersom vi skämtar med varandra, men jag och den kollegan har inte den relationen alls. Tvärtom står hon för tjuvnypen. Hon är elak under täckmantel av att vara trevlig så att hon inte ska få skäll. För vem kan säga att hon var elak? Vi andra reagerade på kommentaren, på tonen, ansiktsuttrycket, kroppsspråket osv. Sådant här brukar jag inte gå till chefen med- för det första är det så barnsligt och för det andra känns det inte lönt eftersom det bara kommer bortförklaras med att kollegan inte aaaaaallllls menade det elakt. Detta till trots att vi sitter 4 andra personer och reagerar på det (som så många andra gånger).

Jag har inte haft ont i magen förrän nu, har försökt hantera situationen på olika vis tidigare, men det är nu olika förändringar ska göras och nu finns ingen energi över för att hantera elakheter längre.

Jag tänker att vi väl får ha ett samtal, men har försökt att bara ta upp lite grann om vad som skett, jag har tex sagt att jag inte varit medveten om mitt dåliga kroppsspråk mot henne- inget jag gjort medvetet mot henne alls alltså, men annars har jag inte tyckt att jag velat börja prata om vem som gjort vad för det är lite som att gå till mamma och skvallra-känsla.

Chefen ser väl inte det som att hon givit mig en reprimand, men det är lite så jag känner, speciellt om kroppsspråket, alltså vad jag än gör så hittas det fel liksom. Så att det är så här allvarligt nu är en ny situation.

Den där typen av mobbning är så svårt framförallt med en frånvarande chef som inte ser hur folk interagerar med varandra. Även om det inte finns så mycket att ta på tror jag det är viktigt för din möjlighet att få må bra på jobbet att du sätter dig och pratar med chefen om vad som händer. Om inget annat så borde du på det sättet få denna att sluta ta ställning för den elaka kollegans beteende.
Ta hand om dig. Du verkar vara en så fin människa och du är så värd att få må bra på ditt jobb

 

[monster1]

Ja delvis, men inte det här senaste hur det påverkar mig. Därför att jag tycker att hela situationen har varit en sandlåda. Som att gå till mamma och skvallra. Nu vet jag att det är det kollegan gör- om mig och så, så jag har inte velat göra samma. Hon är närvarande i verksamheten och problemen med kollegan började inte när jag började utan det är många år gamla. Jag är inte en oskyldig ängel, det är inte det jag menar, men det tillhör inte vanligheterna att jag beter mig illa på jobbet.

Det är chefens uppgift att lösa konflikter på arbetsplatsen, det här påverkar ju dig i ditt arbete och är därmed ett arbetsmiljöproblem.

 

[Enya]

Det är chefens uppgift att lösa konflikter på arbetsplatsen, det här påverkar ju dig i ditt arbete och är därmed ett arbetsmiljöproblem.

Jo, det förstår jag.

 

[Enya]

Den där typen av mobbning är så svårt framförallt med en frånvarande chef som inte ser hur folk interagerar med varandra. Även om det inte finns så mycket att ta på tror jag det är viktigt för din möjlighet att få må bra på jobbet att du sätter dig och pratar med chefen om vad som händer. Om inget annat så borde du på det sättet få denna att sluta ta ställning för den elaka kollegans beteende.
Ta hand om dig. Du verkar vara en så fin människa och du är så värd att få må bra på ditt jobb

Ja precis, det är så svårt att peka på det som är elakt för det verkar ju så smått, och många gånger är det ju också det, då är det mängden av det småa som får bägaren att rinna över till slut. Det är också en av anledningarna till att jag inte berättat allt, det låter så löjligt, som om jag är gnällig, som att jag går till mamma och skvallra "mamma, vet du vad, hon sa det till mig, hemskt va", och när man säger det högt, berättar för någon annan så låter det både tramsigt och som "sånt man kan säga utan att mena något illa", medan vi som är där förstår att baktanken inte alls var vänlig. Hur förmedlar man det? Hur låter man det rinna av sig gång på gång?

För att inte tala om den där grejen om att kollegan inte kan sitta tre personer i soffan i personalrummet när jag är på jobbet och är en av de tre, då sätter hon sig vid ett bord, men om jag är sen eller inte på plats kan hon sitta tre fyra personer i soffan. Inte bara jag reagerade på det. Jag började då sätta mig vid ett bord så kunde hon sitta i soffan så var problemet löst tänkte jag. Sitter vi i grupp vänder hon sig bort från mig, markerande, och pratar nonstop med de andra utan att man får en syl i vädret, kände då att jag lika bra kunde sitta vid ett bord själv. Satte mig vid ett bord där man sitter med ryggen emot för det var närmast för då kunde jag ändå snappa upp lite när jag satt snett vänd mot de andra. Tröttnade på att inte kunna komma in i samtalen, så vände mig om, fokuserade på min knäckemacka och scrollade på telefonen lite istället. Och fick förstås veta att "det påverkar gruppen att ni är osams och du sitter med ryggen emot och inte pratar". Då satte jag mig vid ett annat bord som stod lite längre bort men där jag inte hamnade med ryggen emot och scrollade inte på telefonen utan åt min knäckemacka och försökte lyssna på vad hon/de sa istället. Kände att det inte riktigt gav något att sitta där tyst och inte höra något pga avståndet så när jag ätit upp gick till mitt kontor och började jobba. Då fick jag veta att "det påverkar gruppen att ni är osams och att du sitter där, inte säger något och går tyst därifrån utan att säga något, som om du är sur".

Hur man än vänder sig har man röven bak och allt är fel.

Tack, det var väldigt snällt skrivet av dig!

 

[Shaggy]

Och fick förstås veta att "det påverkar gruppen att ni är osams och du sitter med ryggen emot och inte pratar". Då satte jag mig vid ett annat bord som stod lite längre bort men där jag inte hamnade med ryggen emot och scrollade inte på telefonen utan åt min knäckemacka och försökte lyssna på vad hon/de sa istället. Kände att det inte riktigt gav något att sitta där tyst och inte höra något pga avståndet så när jag ätit upp gick till mitt kontor och började jobba. Då fick jag veta att "det påverkar gruppen att ni är osams och att du sitter där, inte säger något och går tyst därifrån utan att säga något, som om du är sur".

Det är nog här du ska ta det. "Ja det påverkar gruppen att hon fryser ut mig och gör allt för att jag inte ska kunna delta i det sociala på arbetsplatsen." Då vänder du det angrepp hon gör på dig via chefen tillbaka mot henne. Som det är nu att du spelar med så erkänner du för chefen att hon har rätt och att du är problemet.
Fy vilken skitsituation du har hamnat i


Edit. Inser att det jag skriver kan tolkas som victim blaming vilket inte är meningen. Jag vet precis hur svårt det är att stå upp för sig själv och outa mobbarna. Jag försvarade mina mobbare under högstadietiden och det tog många år (15-20) innan jag tog mig ur traumat tillräckligt för att ens inför mig själv erkänna att jag varit mobbad.

 

[Enya]

Det är nog här du ska ta det. "Ja det påverkar gruppen att hon fryser ut mig och gör allt för att jag inte ska kunna delta i det sociala på arbetsplatsen." Då vänder du det angrepp hon gör på dig via chefen tillbaka mot henne. Som det är nu att du spelar med så erkänner du för chefen att hon har rätt och att du är problemet.
Fy vilken skitsituation du har hamnat i


Edit. Inser att det jag skriver kan tolkas som victim blaming vilket inte är meningen. Jag vet precis hur svårt det är att stå upp för sig själv och outa mobbarna. Jag försvarade mina mobbare under högstadietiden och det tog många år (15-20) innan jag tog mig ur traumat tillräckligt för att ens inför mig själv erkänna att jag varit mobbad.

Jo jag har försökt lyfta det, har tex fått som svar av chefen att när kollegan pratar på sådär så kan jag ju avbryta henne och prata jag också. Be henne vara tyst, eller när kollegan kör över och avbryter så kan jag säga "Nu pratar jag" osv. Men jag är inte sådan som person. Jag kommer inte ens på vad jag ska säga utan sitter bara tyst, jag orkar inte processa allt kollega säger, hjärnan orkar inte alltid med ens. Hon pratar fort, hon har så bråttom, ska säga så mycket och har så få pauser- för då kan ju andra prata... Min hjärna tappar fokus helt enkelt.

Vid ett tillfälle hade jag och chefen kommit överens om arbetsuppgift jag skulle göra. Kollegan försökte pracka på mig andra uppgifter (tillhör denna uppgiften men jag ansåg vi skulle dela på dem, vilket chefen höll med om) som hon tyckte jag skulle göra, som sekreterare inom sjukvården finns det mer och mindre roliga uppgifter man har och detta var en uppgift som de flesta skarpt ogillar medan jag gillar den. Det är en uppgift som släpat efter lite grann och som nyanställd har jag rent krasst gjort de andras jobb de inte har hunnit med/prioriterat/medvetet valt bort till förmån för roligare uppgifter eller hur man nu vill uttrycka det om det här. Jag försökte ducka kollegans tjat flera gånger (hon är en person som inte tål att bli emotsagd för då surar hon och jag ville inte orsaka osämja), men på ett möte vi hade tappade jag humöret när hon envist tjatade om det här och istället för att fräsa ifrån reste jag mig och lämnade rummet. Chefen gick efter och frågade vad det var och jag förklarade, hon i sin tur förklarade för kollegan att det är hon som är chef över mig och att vi redan hade kommit överens om vad jag skulle göra. Efter det var kollegan sur som ättika, hon pratade inte med mig om hon inte var av nödd tvungen, hälsade inte osv. Vilken lättnad! Jag hälsade, pratade när jag var tvungen förstås, var inte otrevlig alls, men vad skönt att slippa det här låtsasglättiga otrevligt låtsasvänligt elaka sättet! Som sagt, jag hälsade och när det gällde jobbet pratade jag med henne yrkesmässigt. Det var efter det jag fick veta att jag hade dåligt kroppsspråk. Detta helt utan att jag var medveten om det själv, utan att jag visste om när hur osv, fullständigt ingen aning om vad som menades, för jag har ju inte gjort något medvetet.

Det är ju nästan komiskt, om det inte vore för att det sliter på psyket nu! Ännu mer komiskt med tanke på var jag jobbar.

Tråkigt att du också varit med om mobbning. Det var jag också under skoltiden. Det är ingen lätt situation att hamna i, och svårt att veta hur man ska hantera. Jag tolkade inte det du skrev som victim blaiming i alla fall utan förstår hur du menar!

 

[Shaggy]

[..]Det var efter det jag fick veta att jag hade dåligt kroppsspråk. Detta helt utan att jag var medveten om det själv, utan att jag visste om när hur osv, fullständigt ingen aning om vad som menades, för jag har ju inte gjort något medvetet.

Det är ju nästan komiskt, om det inte vore för att det sliter på psyket nu! Ännu mer komiskt med tanke på var jag jobbar.

Tråkigt att du också varit med om mobbning. Det var jag också under skoltiden. Det är ingen lätt situation att hamna i, och svårt att veta hur man ska hantera. Jag tolkade inte det du skrev som victim blaiming i alla fall utan förstår hur du menar!

Alltså det är ju helt bisarrt det du berättar. Hon beter sig ju som ett småbarn. Det är klart du inte hade dåligt kroppsspråk. Det var garanterat hennes sätt att hämnas.
Bra att du inte tolkade det som victim blaiming för det är så lätt att halka över den tunna gränsen mellan det och analys av vad man läser.

 

[the_connemara]

Alltså fy fan rent ut sagt @Enya

 

[Svartkatt]

Alltså @Enya, du är verkligen inte ensam! Det är precis sådär min kollega hållit på också och jag vet precis hur svårt det är. Särskilt när personen är en rövslickare av stora mått när det gäller chefen och har kutat direkt dit så fort någon ens antytt minsta lilla om hen tidigare. Då har det gråtits stora krokodiltårar och hen är mobbad och det är hen det är synd om. I mitt fall är "min" kollega också ganska ung, åtminstone om man ser till att det dels är ett jobb som kräver en ganska lång eftergymnasial utbildning och dels att detta började 2019 så det har hållit på ett tag. Mycket har ursäktats med att hen är ung och att det är en del av hens jargong...

Allt människan säger är också sånt som klassas som extremt barnsligt och som det känns som att sänka sig till hens nivå att springa till chefen om. Precis som du säger, springa till mamma och skvallra. Chefen skiter väl fullständigt i att hen tycker att jag inte kan klä mig ordentligt (såvida jag inte kommer naken eller på något annat sätt oanständigt till jobbet förstås) bara för att kollegan tycker att kvinnor ska ha ankelkjol och inte jeans, eller om jag kör bil till jobbet. Människan har på riktigt suttit och kollat upp när bussen går från mig för att kunna spela ut det i lunchrummet, att det går visst en buss som du kan ta. Ja, men det går också bara en buss hem som går fem minuter innan vi har slutat för dagen, och missar jag den går nästa om tre timmar, men det skiter hen i. Hen satt också under första delen av pandemin när folk inte var så vana vid digitala möten och muteade folk som hen tyckte var jobbiga så de satt hemma och pratade utan att de andra i mötet hörde. Chefen fattade aldrig att det var hen, utan trodde att det var nått fel på tekniken.

Men dina kollegor är medvetna om att den här personen håller på? Kanske någon av dem kan prata med chefen alternativt gå med dig och prata med chefen? Det som hjälpte mig var, hur hemskt det än låter, när en annan person på min arbetsplats också blev utsatt. Dels kunde vi prata med varandra. Dels var hon mycket tuffare och gick till sin chef direkt. Dels så blev det mer trovärdigt när vi var två, den andra tjejen blev också mer antastad i sin yrkesroll medan jag mest har blivit påhoppad av privata orsaker men på jobbet så att säga.