Bortsett från att jag är osäker på om hans känslor för dig gör honom till en vare sig sämre eller bättre person, så är det väl helt självklart att han är en normalt sammansatt person? Att sedan hans missbrukspersonlighet däremot inte är särskilt sammansatt, det är ju som det är. Så är det ju med missbruk, det är dåligt för personen (och personens omgivning).Det handlar inte om att försvara honom på något sätt, han är en rövhatt - punkt. Det är nog mer för min egen skull. För att rättfärdiga att jag stannat kvar. Att jag inte gått för längesedan. För att känna att jag inte helt och hållet slösat bort all denna tid av mitt liv. För att inte framstå som ett mähä. Jag vet inte, men det känns viktigt för mig att det faktiskt har varit kärleksfullt, också. Även om det som sagt inte tar bort att han är en
Jag vill inte bara vara en misshandlad, manipulerad kvinna som stått ut för länge, jag vill också ha varit älskad. Det kanske inte verkar logiskt alls, men på något sätt blir det lättare att acceptera mitt eget agerande då. Och det behövs, för jag vill inte börja sparka på mig själv för att jag inte lämnade honom tidigare
Nånstans skaver det mig lite, ändå. Det där med vikten av att han har älskat dig. Alltså den vikt det har för dig. Det har han väl, om han säger det själv - men då med en kärlek som inte hindrar att han manipulerar och misshandlar. Det hjälpte inte att han älskade dig. Att känna kärlek för någon innebar för honom inte att han var schysst. Att känna kärlek betydde givetvis inte heller att han därför slutade missbruka - så funkar varken kärlek eller missbruk.
Att slå den människa man säger sig älska? Tja, jag vet inte? Älskar man då? Vad är den kärleken liksom värd?
