Sv: Haflingertråden del V!!!
Jag vill också bidra till novellsamlingen!
Och vad är som sagt den "urspungliga haflingern"!?
Bra fråga! Jag ska försöka förklara hur jag tänker när jag pratar om den ursprungliga haflingern.
Founders = de individer varifrån haflingern härstammar: Haflingern härstammar från en liten stark och smidig "lantrashäst" som funnits i Sydtyrolen kanske från medeltiden, kanske ännu längre. Exakt vilka hästar det var så långt tillbaka är väl mer av "kuriosa", men under århundradenas lopp så påverkades det som skulle bli haflingern av många olika raser; arab, shagyaarab, engelskt fullblod, Noriker, ardenner ... Allra mest påverkades den av araben, och då speciellt El' Bedavis hingstlinje (via Folie och hans söner). När den första avelsföreningen grundades i Mölten 1904 var ett av målen att avla "renrasigt" - vilket betydde att man skulle sluta korsa in Noriker (österrikisk kallblodsras), inte arab!
Folie registrerades ju inte heller som "haflinger" utan som "arabiskt halvblod", likaså hans son 14 Folie I. Folies son Hafling registrerades som "Haflinger-korsning" - sitter faktiskt med en kopia av hans registreringsbevis framför näsan - uppnålat på väggen i mitt arbetsrum!
(Vadå? Nörd? Jag?
)
När det gäller att rasen konsoliderats tillräckligt för att kallas ras så finns det några hållpunkter som jag håller mig till:
Graf Huyns rasbeskrivning från 1897:
Haflingern är en liten, 150-160 cm (mätt med måttband [så dra av 10-12 cm för att få fram "stångmåttet" - min anmärkning]) hög bergshäst, kort, bred, står över mycket mark, har en bred rygg, välvd länd, välformad bål med gott djup, inte så långt kors, kanske något omarkerad manke, korta skenor, välvinklade leder. Svansen är inte särskilt högt ansatt och hålls sällan buren. Den kraftiga halsen, ofta med tendens till underhals är väl ansatt. Kort kraftig nacke, brett, kort, torrt huvud med ofta lätt konkav nosrygg, livliga ögon, goda, framåtgripande, praktiska och korrekta rörelser tillsammans med en väl utveckad förmåga att ta sig fram i oländig terräng.
Haflingern är mycket arbetsvillig och arbetsglad, väljer den bästa vägen och tar behövliga pauser när den så finner nödvändigt, utan att låta sig hindras av ryttarens, eller vid användning som packhäst, förarens, drivning. Den är lättfödd, outtröttlig vid arbete utan att bli överilad. Den mest uppskattade färgen är fux med ljus man.
Min översättning lite snabbt, rakt av från tyskan (håll till godo!
)
De Paolis beskrivning från 1931 är alldeles för omfångsrik för att få plats här, men några saker han nämner är:
* Höjden varierar mellan 132 cm och 150 cm, vanligen 140-141 cm hos hingstar och 138-139 cm hos ston (stämmer bra med Graf Huyns beskrivning omräknad till stångmått)
* Liten men mycket kraftfull, med eleganta rörelser, livlig, mycket följsam och säker på foten också i den mest oländiga terräng.
* Vanligaste färgen är fux eller ljusfux med ljus man och svans.
* Uttrycksfullt huvud med rak eller något konkav nosrygg.
* Bred, kraftig rygg, starka länder, relativt korta ben, yppig svans. Starka och robusta ben, väl utvecklad benstome, breda och väl markerade leder, torra med kraftiga senor.
* Ofta icke klart markerad manke, överbyggd och ibland med stupande kors
* Fantastiskt väl konstruerade hovar, såväl vad gäller proportioner och form som styrka och kvalitet.
* Styrka och uthållighet, med en "motor" (bakdel) som är tumärkt väl anpassad till arbete i bergen. Utmärkt regenerationsförmåga (återhämtar sig snabbt).
* Frisk och mycket lättfödd.
* Bred användbarhet; klövjehäst, vagnshäst, galopptävlingar.
* Godmodig, tillgiven och med sympatisk livlighet.
Så visst kan man prata om bevarare och förädlare.... Men....
Om man nu benämner sig som bevarare måste man ju tydligt veta vad man bevarar…. och hur vet man att det man bevarar är något ens värt att bevara!?
Jag räknar mig till "bevararna" även jag, och jag anser absolut att den häst som beskrivs av Graf Huyn och De Paoli är värd att bevara!
Bortsett från De Paolis notering om att de ibland är överbyggda med stupande kors. Sådant är ju bra om man kan förbättra! Detsamma gäller manken. Det är ju inte fel om den blir lite mer markerad.
Som förädlare å andra sidan måste man akta sig så att "förbättringsaveln" inte blir en förändringsavel….. för om man nu anser att rasen behöver förädlas så drastiskt att den förändras, ja, då kanske man helt enkelt får fundera på om man överhuvudtaget valt rätt ras att arbeta med!?
Exakt min mening. Eller som man säger på engelska: "If it aint broke, don't fix it!"
