Gymnasiet på ort långt hemifrån?

[ameo]

Här ligger det rätt många år fram i tiden förvisso, men tiden går ju fort - dottern går i 6an nu. Men om intresset håller i sig så kommer förmodligen frågan upp om att få gå på friidrottsgymnasium när det är dags. Det finns, vad jag förstått, två sådana i vår närhet (inom 10 mil) så visst, det skulle ju vara möjligt. Men man tänker ju lite på hur det ska fungera rent praktiskt. Och HUR har man råd? För även om man får nåt bidrag, så tillkommer ju en hel del kostnader...

 

[LindgrenV]

Min dotter, som nu går i åttan, har börjat prata om att gå på ridgymnasium på en ort som ligger långt hemifrån. Jag förstår, pga ställets inriktning och en del annat, att hon vill gå just där och allt jag kunnat hitta säger att det är ett bra ställe. Frågan är hur det funkar att flytta långt hemifrån redan som (knappt) 16-åring, någon som har erfarenheter att dela med sig av? Vill gärna ta del av erfarenheter både av er som flyttat hemifrån så tidigt själva och er som har barn som gjort det. Själv tycker jag att det känns lite läskigt att tänka sig min dotter "helt ensam", och också lite sorgligt att så att säga redan mista henne (även om jag inte vill att det sistnämnda skall ha någon som helst inverkan på hennes utbildningsval). Hon vill också ha hästen med sig, och jag undrar om det kanske kan bli lite mycket att ta hand om både sig själv och en häst när man varit van vid att vara "barn" och få rätt mycket serverat hemma?

Som person är hon rätt sansad och ansvarsfull, men också lite lat och slarvig - som tonåringar är mest kanske? Hästen kan hon gå genom eld och vatten för, och kan lätt gå upp klockan fem på morgonen för att tävla en söndag, samtidigt som hon är svår att få upp ur sängen klockan sju en vanlig vardag...

Jag kommere ju sakna henne gränslöst om (när) hon flyttar, men det är inte riktigt det som är frågan här, utan erfarenheter av hur och om det rent praktiskt kan fås att fungera. Skolan har någon form av elevhem/boende att erbjuda, åtminstone för förstaårselever.

Jag flyttade hemifrån till annan ort när jag började gymnasiet, tog med mig häst och hund och bodde på internat. Jag ångrar det inte för en sekund, och tror att mina föräldrar skulle säga precis samma sak. Ibland var det tufft, självklart. Många nya erfarenheter och enormt mycket nytt ansvar. Men samtidigt var det en helt fantastisk språngbräda till vuxenlivet!

Jag skulle inte tveka till att låta mina framtida barn göra något sådant!

 

[Flixon]

Jag flyttade 120 mil och bodde på internat i tre år, jag var ju av förklarliga skäl inte hemma särskilt ofta (mest sommar och jul). Jag trivdes superbra, det fanns fritidspersonal som såg till att vi fick hjälp med allt som kunde behövas utanför skolan, alla måltider under vardagarna åt vi i skolans matsal och på helgerna fanns det matkassar med matlådor som bara behövde värmas att beställa om en inte ville laga mat själv.
De flesta lärare var väldigt engagerade, vi hade bla mentorsgrupper på 6-8 elever där vi träffades ihop med läraren som var mentor och hittade på något mysigt. Min mattelärare brukade ha "mattestuga" på kvällar innan prov då han körde ut till skolan bara för att hjälpa oss inför proven. Det blev helt enkelt en jättefin sammanhållning!
Vad gäller att sköta sig själv i den åldern så upplevde jag att de flesta vande sig fort. Visst fanns det de som varit hårt hållna hemma och sen spårade ur en aning med fester och sådant (även om det egentligen fanns en nolltolerans mot alkohol - men det hjälper sällan när 16åringar har bestämt sig ) men de allra flesta skötte sig fint.

 

[Snubbelfot]

Två av våra barn har gått på internatgymnasium, samma skola men olika inriktningar. Inte mer än en timmes bilväg hemifrån, men för långt för att dagpendla kollektivt - och i allt väsentligt samma situation med boende och ansvar som om skolan legat betydligt längre bort.

Den ena hade egen häst med sig, den biten var aldrig något problem och det trodde vi inte heller. Boendet fanns i flera varianter, dels rum i korridor på själva skolan och dels fristående villor/stugor/radhus med allt mellan fyra och tolv bäddar. De bitarna fungerade också förvånansvärt bra, de flesta skärper till sig betydligt och tar ansvar för sig och sitt. Dock inte alla, vilket kan göra det besvärligt för de mer ansvarstagande kompisarna. Fritidsledare fanns mer eller mindre närvarande mesta tiden.

Det som fungerat sämre än väntat har faktiskt varit själva undervisningen. Som gymnasium betraktat skulle jag ge skolan en svag trea på en femgradig skala. Mycket svag. Kurser har minskats i omfattning, lärare har bytts ut mitt i kurser, lärare har haft tveksam eller bristande kompetens, kursplaner har reviderats i farten eller fått förbli inkompletta, undervisningskvaliteten generellt har i flera fall varit tveksam. Även ungdomarna själva tillstår att studieresultaten nog hade varit bättre på ett "vanligt" gymnasium, och studiemotivationen också. Ibland åkte jag själv till skolan och hjälpte till med plugg inför prov. Sådana brister syns inte på varken studiebesök eller prova-på-veckor utan måste inhämtas från tidigare elever och deras föräldrar.

För vår del har det gått att få kommunala bidrag som täckt en del av kostnaden för boendet, men totalt sett är det förstås ändå dyrare än traditionell skolgång. Minns inte exakt, men det har kunnat handla om i storleksordningen en tusenlapp eller max två i månaden när allt är summerat.