Nu är det länge sedan jag skulle ansöka till gymnasiet, så jag vet inte hur ansökningen är nu. men din son låter ungefär som mig. Jag kan berätta lite om hur det var för mig.
Jag hade under medel i betyg, och jag var helt värdelös på matte. Jag ville bli kemist, så jag ville ju in på naturvetenskapliga linjen. Jag hade alltså överhängande G, jag tror jag hade tre VGn.
Även jag hade gått i en stökig klass innan. Från åk3-åk7 var i princip skoldagarna bara övningar i överlevnad för en tyst lite mesig tjej som jag. Jag blev aldrig mobbad men lektionerna bestod av 10 minuter lektion och resten skrikande elever som hoppade runt på bänkarna, kastade stolar omkring sig och en kille som försökte elda upp alla tjejers hår (så man fick ha ögon i nacken) och ständiga försök att sätta igång brandlarmet. När vi började höstterminen i 6an gjorde man ett test i var vår kunskap var, vi var fortfarande i vårterminen i 4an. Två år bortslösade. I 7an kunde man välja att gå naturvetenskapsinriktad klass, där de hade fokus på naturvetenskap. Det gjorde jag och kom bort från helvetesklassen.
Jag hade alltså rätt dåliga betyg, SYV var jag hos men hon sa i princip att jag skulle ge upp på att bli något av det jag ville bli och välja YH där de inte krävde så mycket i betyg. Men jag läste på själv om antagningsprocessen och det där med reserver och att intagningssiffran varierar. Jag bestämde mig därför för att helt enkelt välja precis de gymnasium jag ville, men även välja lite gymnasium med låga intagningspoäng "ifall att". Mina föräldrar uppmuntrade och stöttade. Jag var ju jätteledsen i början och undrade om jag ens var värd något, om det var värt att försöka, om jag skulle hoppa av skolan eller gå YH...
Jag hade 12 gymnasium i min lista. De två sista tyckte jag verkade som jäkligt sunkiga ställen och dessutom långt bort, jag ville inte ha någon av dem. Jag kom in på nr 11.
Det är den bästa skola jag någonsin gått på. Kanske lite slitna tråkiga oflashiga lokaler, lite ojämn lärarkvalitet, men oj vad jag lärde mig och oj vad många kompisar jag hade. Det gjorde mig inget att åka 1h 20min enkel resa till skolan varje dag - jag hade hur kul som helst där. Kunde förresten läsa ända upp till Matte D med godkänt betyg, trots att grundskoleläraren och SYV sade att jag nog skulle ge upp allt vad matte innebär. Jag hade inga problem att sedan söka vidare till universitetet.
Jag hade under medel i betyg, och jag var helt värdelös på matte. Jag ville bli kemist, så jag ville ju in på naturvetenskapliga linjen. Jag hade alltså överhängande G, jag tror jag hade tre VGn.
Även jag hade gått i en stökig klass innan. Från åk3-åk7 var i princip skoldagarna bara övningar i överlevnad för en tyst lite mesig tjej som jag. Jag blev aldrig mobbad men lektionerna bestod av 10 minuter lektion och resten skrikande elever som hoppade runt på bänkarna, kastade stolar omkring sig och en kille som försökte elda upp alla tjejers hår (så man fick ha ögon i nacken) och ständiga försök att sätta igång brandlarmet. När vi började höstterminen i 6an gjorde man ett test i var vår kunskap var, vi var fortfarande i vårterminen i 4an. Två år bortslösade. I 7an kunde man välja att gå naturvetenskapsinriktad klass, där de hade fokus på naturvetenskap. Det gjorde jag och kom bort från helvetesklassen.
Jag hade alltså rätt dåliga betyg, SYV var jag hos men hon sa i princip att jag skulle ge upp på att bli något av det jag ville bli och välja YH där de inte krävde så mycket i betyg. Men jag läste på själv om antagningsprocessen och det där med reserver och att intagningssiffran varierar. Jag bestämde mig därför för att helt enkelt välja precis de gymnasium jag ville, men även välja lite gymnasium med låga intagningspoäng "ifall att". Mina föräldrar uppmuntrade och stöttade. Jag var ju jätteledsen i början och undrade om jag ens var värd något, om det var värt att försöka, om jag skulle hoppa av skolan eller gå YH...
Jag hade 12 gymnasium i min lista. De två sista tyckte jag verkade som jäkligt sunkiga ställen och dessutom långt bort, jag ville inte ha någon av dem. Jag kom in på nr 11.
Det är den bästa skola jag någonsin gått på. Kanske lite slitna tråkiga oflashiga lokaler, lite ojämn lärarkvalitet, men oj vad jag lärde mig och oj vad många kompisar jag hade. Det gjorde mig inget att åka 1h 20min enkel resa till skolan varje dag - jag hade hur kul som helst där. Kunde förresten läsa ända upp till Matte D med godkänt betyg, trots att grundskoleläraren och SYV sade att jag nog skulle ge upp allt vad matte innebär. Jag hade inga problem att sedan söka vidare till universitetet.