Grupper på Facebook vs Diskussionsforum.

[kryddelydd]

Visst har jag bränt mig och blivit kallad konstiga saker ibland. Men inte "tillåtet" ?. Jag har inte blivit bortmodererad, bannad eller varnad en enda gång för att ha uttryckt mina åsikter om socialförsäkrings- och arbetsmarknadspolitiken, trots att det varit häftiga debatter och att jag står för andra värderingar än många andra här.

Nej, du har alldeles rätt.
Tillåtet i bemärkelsen inte bannad, bortmodererad, varnad, är ju mycket.
Men jag ser ju att de mer "obekväma" användarna, som inte omedelbart tycker synd om, blir ganska hårt åtgångna.
På det sättet, om man inte som du, och i viss mån jag, och i stor mån en del andra användare, låter det hela rinna av sig så blir det en självmoderering.

Men bakgrunden till det jag skriver är egentligen att jag i fredags var på en föreläsning som jag tyckte var bra. Föreläsaren är psykiater och legitimerad psykoterapeut och ämnet för dagen var sjukskrivningar.
Man tangerade den svenska "idébilden" om att man har rätt till saker och ting, det är OK att inte arbeta (av många olika skäl) och det är alltid någon annan som bär ansvaret.
I Sverige blir man nästan "uppmuntrad" att fortsätta att sitta i en offer-situation där man tappat bort sin egen förmåga att ändra. Man blir så förstärkt i sin egen åsikt att det är någon annans fel, att man inte längre klarar se att man faktiskt har möjligheter att förändra själv.

Och det stämmer väldigt väl med många trådar jag läser här - så som jag läser dem.
För det är ju också så att var och en läser en tråd på olika sätt (enstaka undantag finns där tolkningsutrymme faktiskt saknas) och utifrån olika imaginär utgångspunkt och tolkning av en historia gör sin bedömning av vad som verkar vara rätt och fel.

Buke är ju inte en isolerad företeelse: media förstärker bilden av individen som offer för omständigheterna på ett effektivt sätt - och även sådant som delas på fb, men där kan ju vissa saker sorteras fram eller bort beroende på vem/vilka man har på vän-listan och därmed är ju sannolikheten mindre att sådana som jag får flödet översvämmat av "tyckasyndomoffrettrådar".

Som i mina ögon är kontraproduktivt många gånger, och bara cementerar offer-rollen i stället för att försöka hjälpa en individ att se möjligheter till förändring.

Just nu tänker jag på en tråd där TS skrev om en ohållbar arbetssituation. TS själv kom med lösningen: byta jobb.
Röster höjdes för att TS inte borde behöva byta jobb (inte ekonomiskt helt positivt på kort sikt med karens från arbetslöshetsersättning) utan att det på något för mig obegripligt sätt skulle vara bättre att vänta på att bli sjukskriven för stress-symtom.
Märkliga, kontraproduktiva råd som på lite längre sikt är till nackdel för individen.
Men väldigt många kommenterade i den riktningen.

 

[Skorpion76]

Du är ju på ett diskussionsforum nu med många olika under forum och mängder av olika diskussioner. Vill man ha något mindre får man söka på det som intresserar en, det finns specifika forum för allt mellan himmel och jord. Under perioder med mer tid så hängde jag på jaktforum, trädgårdsforum, barnforum och lite annat. Som det är just nu så passar bukefalos mig utmärkt, det finns lite av varje men det är bara hästdelarna som riktigt "nördar in sig" på detaljer, de andra forumen är mer allmänna. Jag får barndiskussioner, trädgård, heminredning osv på ett och samma ställe.

Ja och det här är ett bra forum, men det jag saknar är möjligheten att sätta på en signatur.

 

[Kattennizze]

Nej, du har alldeles rätt.
Tillåtet i bemärkelsen inte bannad, bortmodererad, varnad, är ju mycket.
Men jag ser ju att de mer "obekväma" användarna, som inte omedelbart tycker synd om, blir ganska hårt åtgångna.
På det sättet, om man inte som du, och i viss mån jag, och i stor mån en del andra användare, låter det hela rinna av sig så blir det en självmoderering.

Men bakgrunden till det jag skriver är egentligen att jag i fredags var på en föreläsning som jag tyckte var bra. Föreläsaren är psykiater och legitimerad psykoterapeut och ämnet för dagen var sjukskrivningar.
Man tangerade den svenska "idébilden" om att man har rätt till saker och ting, det är OK att inte arbeta (av många olika skäl) och det är alltid någon annan som bär ansvaret.
I Sverige blir man nästan "uppmuntrad" att fortsätta att sitta i en offer-situation där man tappat bort sin egen förmåga att ändra. Man blir så förstärkt i sin egen åsikt att det är någon annans fel, att man inte längre klarar se att man faktiskt har möjligheter att förändra själv.

Och det stämmer väldigt väl med många trådar jag läser här - så som jag läser dem.
För det är ju också så att var och en läser en tråd på olika sätt (enstaka undantag finns där tolkningsutrymme faktiskt saknas) och utifrån olika imaginär utgångspunkt och tolkning av en historia gör sin bedömning av vad som verkar vara rätt och fel.

Buke är ju inte en isolerad företeelse: media förstärker bilden av individen som offer för omständigheterna på ett effektivt sätt - och även sådant som delas på fb, men där kan ju vissa saker sorteras fram eller bort beroende på vem/vilka man har på vän-listan och därmed är ju sannolikheten mindre att sådana som jag får flödet översvämmat av "tyckasyndomoffrettrådar".

Som i mina ögon är kontraproduktivt många gånger, och bara cementerar offer-rollen i stället för att försöka hjälpa en individ att se möjligheter till förändring.

Just nu tänker jag på en tråd där TS skrev om en ohållbar arbetssituation. TS själv kom med lösningen: byta jobb.
Röster höjdes för att TS inte borde behöva byta jobb (inte ekonomiskt helt positivt på kort sikt med karens från arbetslöshetsersättning) utan att det på något för mig obegripligt sätt skulle vara bättre att vänta på att bli sjukskriven för stress-symtom.
Märkliga, kontraproduktiva råd som på lite längre sikt är till nackdel för individen.
Men väldigt många kommenterade i den riktningen.

Men vänta lite nu, folk får ju ingen ersättning av sin sjukförsäkring nuförtiden. Det är ju knappast en försäkring längre, utan snarare ett lotteri där man har tur om man får pengar när man är sjuk. Jag tror ingen vill bara sjukskriven och gå hemma år ut och år in om vi hade en fungerande arbetsmarknad. Det är så lätt att individualisera problemen, fasta i offerrroll mm, när problemet oftast är på en samhällelig nivå, det finns inga jobb där människor med t ex funktionsnedsättningar av olika slag kan passa in eftersom alla företag och offentliga arbetsgivare vill tjäna så mycket pengar som möjligt och då passar inte alla människor in. Där är problemet skulle jag vilja säga, och dessutom ökar väl sjukskrivningarna mest för kvinnor i offentlig sektor, Nämen verkligen, de har ju sådana fantastiska arbetsvillkor och löner! Eller inte. Jag tror till skillnad från den psykiatrikern som jag antar är från Östergötland att de allra flesta människor vill bidra till samhället och göra rätt för sig.

 

[vallhund]

Ja och det här är ett bra forum, men det jag saknar är möjligheten att sätta på en signatur.

Vilken funktion skulle en sådan ha?

 

[mandalaki]

Men bakgrunden till det jag skriver är egentligen att jag i fredags var på en föreläsning som jag tyckte var bra. Föreläsaren är psykiater och legitimerad psykoterapeut och ämnet för dagen var sjukskrivningar.
Man tangerade den svenska "idébilden" om att man har rätt till saker och ting, det är OK att inte arbeta (av många olika skäl) och det är alltid någon annan som bär ansvaret.
I Sverige blir man nästan "uppmuntrad" att fortsätta att sitta i en offer-situation där man tappat bort sin egen förmåga att ändra. Man blir så förstärkt i sin egen åsikt att det är någon annans fel, att man inte längre klarar se att man faktiskt har möjligheter att förändra själv.

Tråden handlar ju inte om det här men jag kan inte låta bli att reflektera ändå. Var det din arbetsgivare som såg till att du var på den föreläsningen, var du där som "fortbildning" i din yrkesroll?

Isåfall tycker jag att det säger något om tidsandan. Alltså om läkare får gå på föreläsningar där den bild du beskriver målas upp. (Jag hoppas vid gud att det inte var David Eberhard som din arbetsgivare isåfall betalade så att du fick lyssna på honom).

Jag kan tycka att det vore bättre investerade pengar om läkare fick fortbildning när det gäller t ex utmattningssyndrom.

 

[Skorpion76]

Vilken funktion skulle en sådan ha?

Jag vet inte om det har ågon speciell funktion, men jag byter signatur efter hur mycket jag postar och faktum är att jag byter signatur oftare än vad jag byter avatar, kan jag säga.

 

[kryddelydd]

Men vänta lite nu, folk får ju ingen ersättning av sin sjukförsäkring nuförtiden. Det är ju knappast en försäkring längre, utan snarare ett lotteri där man har tur om man får pengar när man är sjuk. Jag tror ingen vill bara sjukskriven och gå hemma år ut och år in om vi hade en fungerande arbetsmarknad. Det är så lätt att individualisera problemen, fasta i offerrroll mm, när problemet oftast är på en samhällelig nivå, det finns inga jobb där människor med t ex funktionsnedsättningar av olika slag kan passa in eftersom alla företag och offentliga arbetsgivare vill tjäna så mycket pengar som möjligt och då passar inte alla människor in. Där är problemet skulle jag vilja säga, och dessutom ökar väl sjukskrivningarna mest för kvinnor i offentlig sektor, Nämen verkligen, de har ju sådana fantastiska arbetsvillkor och löner! Eller inte. Jag tror till skillnad från den psykiatrikern som jag antar är från Östergötland att de allra flesta människor vill bidra till samhället och göra rätt för sig.

Ja, det handlar om Åsa Kadowaki, som är en ganska anlitad föreläsare. Hon har förresten skrivit en bok på temat; hon och en annan psykiater som heter David Eberhart (stavning???) som har skrivit minst två böcker på liknande tema.

Du och jag ser på saken ur diametralt olika utgångspunkt, misstänker jag.
Det är "lätt" att skylla på samhället. Och därmed inte se att man faktiskt kan påverka något själv.
Visst, "samhället" går allt fortare.
För att vi, som utgör samhället, har skaffat oss förväntningar på vad vi ska hinna, orka, ha råd med.
De förväntningarna skiljer sig rätt kraftigt jämfört med när jag växte upp. Och det är möjligt att det var mer rimligt med de förväntningar som "man" (och jag syftar nu på hur livet såg ut för familjerna i min skolklass och klasserna över och under) hade då på vad som skulle orkas, hinnas, göras, has råd med.
Om man som individ väljer att acceptera att "samhället ställer orimliga krav" och glömmer att "men jag behöver inte springa med i alla de kraven" så är det lätt att känna sig allt mer maktlös.

Men om jag som individ ser att "man" har två barn som har var sina två hobbyer, idrottsträningar dit jag "ska" skjutsa, hämta, och så förväntas jag ha en hobby och förväntas hinna träna, "ska" se till att hemmet är fint och inredningen fräsch, och så ska jag ta hand om mitt barn som har särskilda krav, och så ska jag hinna, förutom det, jobba. Ja, då blir det tufft.
Men jag kan i stället välja att "OK, mitt barn har särskilda behov. Då får jag försöka fokusera på det barnet, bena upp behoven och se vad jag kan göra. Så får jag strunta i att sy nya gardiner och strunta i att skjutsa syskonen på träningar..." tja, då kanske jag inte går under av alla "krav".

För sanningen är ju faktiskt att vi är väldigt duktiga på att lägga krav och förväntningar på oss själva.

Jag var för en massa år sedan på en annan föreläsning på ett annat tema av en annan psykiater.
Den psykiatern kom med det intressanta påståendet att vi bara har två måsten.
Vi måste dö. Eftersom vi är födda, måste vi dö.
Och vi måste välja.
Hela tiden måste vi välja.

Vi kan välja att låta bli att äta. Då blir konsekvensen i och för sig att vi dör (om vi fortsätter att välja bort att äta).
Vi kan välja att ändra på sådant vi inte är nöjda med, eller vi kan välja att låta bli att agera. Men att låta bli att agera är också ett val.

Det resonemanget är väldigt intressant om man - som jag - tror att man kan ta makten över sitt eget liv.
Visst är det helt sant att olika människor har olika förutsättningar och olika alternativ att välja mellan.

Ja, sjukskrivningarna ökar i hastig takt för kvinnor inom offentlig verksamhet. Snabbaste ökningstakten är för kvinnliga läkare, faktiskt.
Därför att vi kvinnor inom offentlig verksamhet själva är så duktiga på att medverka till att vi blir utnyttjade. En del av oss.
Sjuksköterskor och undersköterskor är väldigt måna om vårdtagarna. Detta utnyttjas skamlöst av arbetsgivarna.
Men tänk om SSK och USK skulle börja säga till AG att "nej, jag hinner faktiskt inte" och begära att skiftledaren (eller vad det nu heter; men det finns någon person där också, som har ansvar för att det finns rätt antal personal på plats) ringer in extra personal.
Tänk om de anställda faktiskt skulle sluta tänja på sig in absurdum, genom att välja att inte springa med!

Hemska tanke! Att man faktiskt inte MÅSTE springa med i ekorrhjulet!

 

[kryddelydd]

Tråden handlar ju inte om det här men jag kan inte låta bli att reflektera ändå. Var det din arbetsgivare som såg till att du var på den föreläsningen, var du där som "fortbildning" i din yrkesroll?

Isåfall tycker jag att det säger något om tidsandan. Alltså om läkare får gå på föreläsningar där den bild du beskriver målas upp. (Jag hoppas vid gud att det inte var David Eberhard som din arbetsgivare isåfall betalade så att du fick lyssna på honom).

Jag kan tycka att det vore bättre investerade pengar om läkare fick fortbildning när det gäller t ex utmattningssyndrom.

En del av problemet är väl att det finns olika åsikter om vad som är sjukdom.
Och vad som är rätt lösning på problem.
Och vad som är orsaker.

Jag har tidigare lyssnat på Eberhard och tycker att mycket av det han beskriver, stämmer.
Japp, jag har åsikter som inte är passande på det här forumet.

Men den här gången var det Åsa Kadowaki. Och hennes åsikter stämmer i stora drag överens med hur jag har uppfattat Eberhard.

Och jag erkänner: jag tror att personer som lagt mycket lång tid på att utbilda sig om det mänskliga psyket har en hel del kunskapsbakgrund när de uttalar sig.

Och jo; detta är ju lite vad jag syftar på när jag skriver att vissa saker "får" man inte tycka här på Buke.
Man får inte tycka att det är ett problem med samhällsandan där det belönas och förstärks att vara på offer-sidan.
Man får inte se det som problematiskt att människor själva inte agerar, utan "åker med" även ganska snabbt i störtloppet.

 

[kryddelydd]

Jag kan tycka att det vore bättre investerade pengar om läkare fick fortbildning när det gäller t ex utmattningssyndrom.

Bra.
Du tycker att läkare ska ha fortbildning inom den delen av socialpsykiatrin som styrker din åsikt.
Kadowaki och Eberhard föreläser om sin syn på stressymtom.

 

[kryddelydd]

Jag vet inte om det har ågon speciell funktion, men jag byter signatur efter hur mycket jag postar och faktum är att jag byter signatur oftare än vad jag byter avatar, kan jag säga.

Vad menar du här med "signatur"?
Användarnamn? Något annat?
Förstår inte och är nyfiken.

 

[mandalaki]

En del av problemet är väl att det finns olika åsikter om vad som är sjukdom.
Och vad som är rätt lösning på problem.
Och vad som är orsaker.

Jag har tidigare lyssnat på Eberhard och tycker att mycket av det han beskriver, stämmer.
Japp, jag har åsikter som inte är passande på det här forumet.

Men den här gången var det Åsa Kadowaki. Och hennes åsikter stämmer i stora drag överens med hur jag har uppfattat Eberhard.

Och jag erkänner: jag tror att personer som lagt mycket lång tid på att utbilda sig om det mänskliga psyket har en hel del kunskapsbakgrund när de uttalar sig.

Och jo; detta är ju lite vad jag syftar på när jag skriver att vissa saker "får" man inte tycka här på Buke.
Man får inte tycka att det är ett problem med samhällsandan där det belönas och förstärks att vara på offer-sidan.
Man får inte se det som problematiskt att människor själva inte agerar, utan "åker med" även ganska snabbt i störtloppet.

Jag funderade inte alls över vad man "får" tycka på Buke (men om jag gjorde det tycker jag väl att det verkar som att även du "får" tycka precis vad du vill). Det var bara det där med föreläsningen jag reagerade på och ville veta mer om. Eftersom det för mig säger en del om tidsandan.

Om den föreläsare du lyssnade har liknande åsikter som Eberhard blir jag rätt bekymrad. Eller rättare sagt: om hon har lika lite grund för sina slutsatser som han verkar ha. När hans första bok kom blev jag nyfiken och köpte den, men la igen den efter några få sidor. Det framgick nämligen direkt att han inte stödde sig på t ex forskning eller kunskap om samhället, utan bara skrev sina åsikter fritt ur hjärtat utifrån vad han tyckt sig uppleva inom psykiatrin och när han läste tidningen. Ungefär som Peter Springare som ondgjorde sig över kriminella invandrare som han möter i sitt jobb som polis. No shit! Som om en viktväktarkonsulent skulle dra slutsatsen att alla människor är feta, utifrån dem hon möter på jobbet.

(Sedan dess har Eberhard ännu mer profilerat sig som hårdslående debattör istället för en expert som lutar sig på kunskap. Så jag har aldrig tagit upp den där boken igen.)

 

[vallhund]

Jag vet inte om det har ågon speciell funktion, men jag byter signatur efter hur mycket jag postar och faktum är att jag byter signatur oftare än vad jag byter avatar, kan jag säga.

Om du drar din muspekare över din avatar så framgår det att du gjort 61 inlägg o din status är "Gångare" samt när du blev medlem. Klickar du på ditt nick så kommer det upp en svart ruta med lite mer info, t ex klicka på "inlägg" så kommer du direkt till en lista med alla dina inlägg. Där syns också dina "Trofépoäng" vad det innebär håller @Gunnar för sig själv, tids nog får vi veta.

 

[mandalaki]

Bra.
Du tycker att läkare ska ha fortbildning inom den delen av socialpsykiatrin som styrker din åsikt.
Kadowaki och Eberhard föreläser om sin syn på stressymtom.

Så här presenteras Kadowakis bok - med titeln Svensk sjukvård till vanvett - om patienten bestämmer.

Ska vi lösa sociala, ekonomiska och arbetsmarknadsproblem med medicinska åtgärder som mediciner och sjukskrivningar?Åsa Kadowaki tar ett KBT-perspektiv på sjukvården och argumenterar i den här boken för att läkarna ska återta sin auktoritet och våga göra medicinska bedömningar, som kanske inte alltid faller patienten på läppen. Hon argumentera också för att patienterna ska återta initiativet och försöka lösa livets olika ekonomiska, arbetslöshets och familjeproblem på ett aktivt sätt och inte passivt förlita sig på, att sjukvården ska skydda dem för påfrestningar och lindra de plågor som livet normalt utsätter oss alla för.

Det verkar gå hand i hand med Eberhard, ja. Och säger mycket om tidsandan.

Jag skulle hellre se att psykiatriker föreläste om stressymtom, än som sin syn på stressymtom. Deras syn på dem är en debattfråga, medan symtomen i sig borde vara föremål för läkarnas vårdkompetens.

 

[sjoberga]

Så här presenteras Kadowakis bok - med titeln Svensk sjukvård till vanvett - om patienten bestämmer.

Ska vi lösa sociala, ekonomiska och arbetsmarknadsproblem med medicinska åtgärder som mediciner och sjukskrivningar?Åsa Kadowaki tar ett KBT-perspektiv på sjukvården och argumenterar i den här boken för att läkarna ska återta sin auktoritet och våga göra medicinska bedömningar, som kanske inte alltid faller patienten på läppen. Hon argumentera också för att patienterna ska återta initiativet och försöka lösa livets olika ekonomiska, arbetslöshets och familjeproblem på ett aktivt sätt och inte passivt förlita sig på, att sjukvården ska skydda dem för påfrestningar och lindra de plågor som livet normalt utsätter oss alla för.

Det verkar gå hand i hand med Eberhard, ja. Och säger mycket om tidsandan.

Jag skulle hellre se att psykiatriker föreläste om stressymtom, än som sin syn på stressymtom. Deras syn på dem är en debattfråga, medan symtomen i sig borde vara föremål för läkarnas vårdkompetens.

Hon pekar på två av flera stora problem med det svenska systemet.
"läkarna ska återta sin auktoritet och våga göra medicinska bedömningar, som kanske inte alltid faller patienten på läppen."

Jag tycker det är fantastiskt om vi kan komma dit att
(a) läkarna gör sitt jobb
(b) individen tar ansvar för sin situation.
(c) samhället och arbetsgivarna gör sitt jobb att stödja individen att ta det ansvaret.

Jag tycker det brister kraftigt i alla dessa tre grundpelare.

Fast det är OT.

 

[mandalaki]

Hon pekar på två av flera stora problem med det svenska systemet.
"läkarna ska återta sin auktoritet och våga göra medicinska bedömningar, som kanske inte alltid faller patienten på läppen."

Jag tycker det är fantastiskt om vi kan komma dit att
(a) läkarna gör sitt jobb
(b) individen tar ansvar för sin situation.
(c) samhället och arbetsgivarna gör sitt jobb att stödja individen att ta det ansvaret.

Jag tycker det brister kraftigt i alla dessa tre grundpelare.

Fast det är OT.

Ja, det är ju ett debattämne. Fast jag skulle hellre se att läkare föreläste för läkare om medicin. Det är ju det som är deras expertis.

 

[mandalaki]

@Skorpion76 Du är just nu med om ett mycket vanligt bukefenomen: diskussioner barkar käpprätt åt skogen från sitt ämne. Jag är i högsta grad delaktig den här gången så jag ber om ursäkt och sätter för min del punkt här.

 

[sjoberga]

Ja, det är ju ett debattämne. Fast jag skulle hellre se att läkare föreläste för läkare om medicin. Det är ju det som är deras expertis.

Och där kan jag nog hålla med dig. Läkare är inga experter på att utforma socialförsäkringssystem, även om läkare med forskning om människans psyke är ganska väl lämpliga som expert att vara med i en sådan utformning. Sätter också punkt för utvikningen.

 

[Kattennizze]

Ja, det handlar om Åsa Kadowaki, som är en ganska anlitad föreläsare. Hon har förresten skrivit en bok på temat; hon och en annan psykiater som heter David Eberhart (stavning???) som har skrivit minst två böcker på liknande tema.

Du och jag ser på saken ur diametralt olika utgångspunkt, misstänker jag.
Det är "lätt" att skylla på samhället. Och därmed inte se att man faktiskt kan påverka något själv.
Visst, "samhället" går allt fortare.
För att vi, som utgör samhället, har skaffat oss förväntningar på vad vi ska hinna, orka, ha råd med.
De förväntningarna skiljer sig rätt kraftigt jämfört med när jag växte upp. Och det är möjligt att det var mer rimligt med de förväntningar som "man" (och jag syftar nu på hur livet såg ut för familjerna i min skolklass och klasserna över och under) hade då på vad som skulle orkas, hinnas, göras, has råd med.
Om man som individ väljer att acceptera att "samhället ställer orimliga krav" och glömmer att "men jag behöver inte springa med i alla de kraven" så är det lätt att känna sig allt mer maktlös.

Men om jag som individ ser att "man" har två barn som har var sina två hobbyer, idrottsträningar dit jag "ska" skjutsa, hämta, och så förväntas jag ha en hobby och förväntas hinna träna, "ska" se till att hemmet är fint och inredningen fräsch, och så ska jag ta hand om mitt barn som har särskilda krav, och så ska jag hinna, förutom det, jobba. Ja, då blir det tufft.
Men jag kan i stället välja att "OK, mitt barn har särskilda behov. Då får jag försöka fokusera på det barnet, bena upp behoven och se vad jag kan göra. Så får jag strunta i att sy nya gardiner och strunta i att skjutsa syskonen på träningar..." tja, då kanske jag inte går under av alla "krav".

För sanningen är ju faktiskt att vi är väldigt duktiga på att lägga krav och förväntningar på oss själva.

Jag var för en massa år sedan på en annan föreläsning på ett annat tema av en annan psykiater.
Den psykiatern kom med det intressanta påståendet att vi bara har två måsten.
Vi måste dö. Eftersom vi är födda, måste vi dö.
Och vi måste välja.
Hela tiden måste vi välja.

Vi kan välja att låta bli att äta. Då blir konsekvensen i och för sig att vi dör (om vi fortsätter att välja bort att äta).
Vi kan välja att ändra på sådant vi inte är nöjda med, eller vi kan välja att låta bli att agera. Men att låta bli att agera är också ett val.

Det resonemanget är väldigt intressant om man - som jag - tror att man kan ta makten över sitt eget liv.
Visst är det helt sant att olika människor har olika förutsättningar och olika alternativ att välja mellan.

Ja, sjukskrivningarna ökar i hastig takt för kvinnor inom offentlig verksamhet. Snabbaste ökningstakten är för kvinnliga läkare, faktiskt.
Därför att vi kvinnor inom offentlig verksamhet själva är så duktiga på att medverka till att vi blir utnyttjade. En del av oss.
Sjuksköterskor och undersköterskor är väldigt måna om vårdtagarna. Detta utnyttjas skamlöst av arbetsgivarna.
Men tänk om SSK och USK skulle börja säga till AG att "nej, jag hinner faktiskt inte" och begära att skiftledaren (eller vad det nu heter; men det finns någon person där också, som har ansvar för att det finns rätt antal personal på plats) ringer in extra personal.
Tänk om de anställda faktiskt skulle sluta tänja på sig in absurdum, genom att välja att inte springa med!

Hemska tanke! Att man faktiskt inte MÅSTE springa med i ekorrhjulet!

Det är en aningen svårt att hoppa av ekorrhjulet om man är kvinna, lågutbildad och fattig och kanske invandrare också som grädde på moset. Jag tycker att kadowaki knappast stödjer sina samhällsteorier på faktisk vetenskap och evidens utan hänvisar till sin kompetens som psykiatriker vilket är väldigt olyckligt. Men visst, tycker man att folk får skylla sig själva så passar ju hennes åsikter som hand i handske. Och där ska jag också sluta att trascha tråden.

 

[kryddelydd]

Ja, det är ju ett debattämne. Fast jag skulle hellre se att läkare föreläste för läkare om medicin. Det är ju det som är deras expertis.

Problemet är väl att stressymtom och samhällsproblem inte i grund ÄR medicin utan just samhällsfrågor.
Som har "medikaliserats".
Att vara trött när man är heltidsarbetande förälder till ett barn med särskilda behov, är inte konstigt.
Att känna sig stressad i den situationen är egentligen ganska friskt. Det är inte tecken på en sjukdom.
Då är ju sjukskrivning en lite märklig åtgärd eftersom sjukpenningen är en ekonomisk förmån när det är sjukdom (inte andra skäl) som nedsätter arbetsförmågan. Sjukdom, inte symtom.
Sjukdom och symtom kan vara men måste inte vara samma sak.

Trötthet, till exempel.
Trötthet är ett stort problem för individen men oftast inte ett medicinskt problem.
Och det har "medikaliserats". Tidigare kunde man vara långtidssjukskriven för trötthet.

 

[Skorpion76]

Vad menar du här med "signatur"?
Användarnamn? Något annat?
Förstår inte och är nyfiken.

Signaturen är en text eller bild som syns längst ner i inlägget varje gång som du postar. Det kan till exempel stå "Heja Örgryte" om man till exempel är ett stort fotbollsfan och håller på dem. En del användare lägger in en banner i sin signatur, men det är ganska onödigt. Om den är stor tar den bort uppmärksamheten från det som postaren egentligen skriver. Jag brukar göra bildsignaturer, men de är för det mesta ganska små och diskreta.