Jag vill börja med att be dig som upptäcker att du känner mig antingen slutar läsa eller berättar för mig att du läser... Det är ingen skryttråd, livet är inte lättare eller gräset grönare, det är väl vara så att vår sida oftast inte syns.
Jag är ensamstående till en dotter född november 06 dvs ska enligt svenska skolsystemet börja åk 4. Hon började läsa helt själv när hon var 4, skrev sitt eget namn före 3. Räknade lättare multiplikation under förskoletiden, hade underbar personal. Hon har däremot nästan aldrig lekt varesig med lego, Barbie eller något annat som hennes rum svämmat över i. Böcker, böcker och pennor och papper, lite pyssel ja pappersbunden är de flesta sysselsättningar förutom Ipad. Hon är tvåspråkig sedan spädbarn och egentligen var väl livet enkelt, ljust och perfekt så länge hon var i förskolan.
Första veckan i nollan rasade min värld. Hon hatade det!!!! Dom ramsade veckans bokstav och klippte röda bollar som nos till den röda räven och när hon kom hem grät hon och satte sig sedan och läste Harry Potter. Jag hade ett 40-tal möten under hösten där jag bönade och bad om uppflytt till 1:an men så gör man inte.
Tack vare tvåspråkigheten fick jag vid jul in henne på en privatskola. En privat IB-skola där man betalade terminsavgift. Resten av åk 0 var enkel, hon fick räkna mattematik på sin nivå och läsa och tänka.
Åk 1 fortsatte hon på samma skola men byte av lärare. Det blev katastrof! Läraren gillade inte hennes ifrågasättande, kunnande och viljan att veta MER! Hon fick åter börja med åk 1 i matte och blev vid jul lovad att hon skulle få åk 2 när hon var klar med åk 1. Hon längtande tillbaka till skolan, till efter jullovet. Dock drog läraren ut på det och hon fick åk 2 vid sportlovet, vid påsk var böckerna klara och hon lovades nya böcker tills efter påsk. Då fick hon åk 2 av ett annan fabrikat och lovades åk 3 när de var klart. Det tog mindre än 2 veckor men då ändrades villkoren igen. Möte med rektorn som menade att det bara var att skjuta problemen framför sig att ge henne mer så de tog bort ämnet. Jag insåg att jag inte kan betala ~40000kr för att de ska sluta lära min dotter så åter skolbyte.
Nya skolan ville testa henne och då främst hennes språkliga förmåga. Hon gick då i åk 1 var 7,4 och hade svenska som modersmål. Hennes poäng på motsvarande nationellt prov gav siffrorna 11år om hon var britt och 13år om amerikan. Skolan lovade uppflytt, hon skulle få börja i 3:an. Två veckor före skolstart ringde rektorn och meddelade att han ändrat sig efter att ha talat med sin assisterande, det är aldrig bra socialt var ursäkten. De lovade och svor att hon ändå skulle utmanas på sin nivå...
Japp ni gissar rätt, åk 2 blev en mardröm och nu började dottern må dåligt. I slutet av året kallades jag till ett akutmöte med specialpedagogen och skolkuratorn, de ville ha möte med vården för dottern mådde inte bra. Detta var något jag tjatat om sedan jul och bara veckan innan jag kallades hade vi varit hos en psykolog som skickade remiss för utredning. När jag påtalat för specialpedagogen att dottern inte mådde bra fick jag ofta höra (jo tyvärr nästan citat, jag kommer inte längre ihåg riktigt alla ord) "att hon (specpedagogen) hade jobbat i snart 30år och hon kunde se att mitt barn mådde bra i skolan" när jag påtalade att dottern visade en mask, skrattade specpedagogen åt mig och sa "att så var det inte, det visste hon, det SÅG hon. Däremot var nog dottern oärlig mot mig för att få min uppmärksamhet". Jag kände mig helt tom, jag är ensamstående och jobbar inte när dottern inte är i skolan, hon slåss inte om min uppmärksamhet med någon eller något. Därför var det så underbart på detta akutmottagning att meddela att det i dagarna skickas remiss för dottern och psykologen ser det jag säger. Plötsligt, var mina ord sanna, jo det är nog autism....
Åk 3, byte av lärare till en nästan nyexad. Det blev så fel det bara kunde, kolisions med fröken och jag går med på att ha nästan daglig mailkontakt med specialpedagogen och möten med densamma varje fredag. Dottern kunde ofta mer än fröken och fröken blev frustrerad på dotterns svar. Läraren kunde säga låt oss träna 4:ans tabell... vad är 36? dotterns svar blev då kvadratroten av 81 eller 3 i kvadrat. Vid jul fick vi diagnos "synnerligen särbegåvad" och Aspergers som troligtvis inte är verklig utan pga icke anpassad skola. Vid påsk hade jag en självmodsbenägen 9åring som hatade livet. Sjukskrevs lite och mycket intyg från vården men skolan ville inte fatta. Måste byta skola....
Hittade en skola med så kallade särskilda undervisningsgrupper. Möte där med rektorn som bara efter att ha träffat dottern säger att det är fel plats för henne. Skolans elever var mer på andra sidan i kunskapsspannet. Hon kunde dock inte neka så planen var om vi valde den 1år i mellanstadiet och sedan tills klar i 7/9. Dock vägrade rektorn anpassa till dotterns fysiska behov, hon hatar kyla och får kraftig värk av det, deltid beroende av rullstol. Jag kände bara NEJ!!!
Hittade en skola där hon fick provgå med åk6 i en vecka. Skolan hade inte längre årskurs utan ska starta kombinerad 4/5:à ni i augusti. Jag var från dag ett ärlig! Visade WISC, visade utredning, tester, alla intyg, allt. Många möten, berättade allt från dagis, alla skolor ja verkligen gick jag in med inställningen dom ska veta vad dom ger sig in på. Rektorn beslutade placering i åk 5, dvs hoppa åk 4 men hon skulle gå läsa med äldre i de ämnen det behövdes. Vissa delar av dagen med resurs och anpassad studiegång.
Idag ringdes vi igen. Några dagar kvar, bara en sista check. Då kommer chocken! Dottern har varit ämnet på två dagars möte och de har beslutat flytta henne till åk 6 och deltid sätta henne privat med en nyanländ kille i åk 9 som tydligen är synnerligen begåvad i mattematik. Jag är i chock, är det sant? Nu hoppas jag bara det blir så bra som allt verkar. Jag är dock lite orolig för lilla dottern som är 136cm, 26kg och nu kommer vara nära 3år yngre än sina klasskamrater.
Finns det några med erfarenheter? Tankar, snälla ord tack
Alldeles nyligen hörde jag ett program på P1 som handlade om begåvade barn. Det var vetenskapsradion tror jag. Kanske skulle du kunna få lite tips där.
Jag har en närstående som hela liten varit synnerligen begåvad och jag kan bara säga vad han anser om saken. Ibland behöva en broms som tvingar barnen att lugna sin kunskapshunger. Det spelar ingen roll hur mycket matte man kan om man aldrig lära sig vara barn.
Och som någon annan sade. Det går ju att släcka kunskapshungern hemma också. Det ger också möjlighet för barnet att känna sig normal i skolan.
