Frustration och missnöje

[prinsessfeminist]

Men vad ska du bli????? Ambivalenta stackare

Pensionär.

 

[AgentCarter]

Vårdepression är ju rätt vanligt, men talas inte så mycket om det. Kan det vara något sånt som spelar in @Kethets ? Annars tror jag på det som flera andra säger, slappna av och landa i dig själv innan du gör något.

Jag tror det har att göra med min senaste resa in i väggen, som var i vintras. Och att aktivt väljas bort från min arbetsplats.
Dock var det en extrem situation där och sex stycken har nu slutat inklusive mig.

 

[AgentCarter]

Slappna av. Släng av dig prestationsångesten som hetsar dig att "ta reda på vad du vill göra". Det går inte att få ett svar på den frågan innan du slappnat av. Då kommer en del att lösa sig av sig själv.

Jag tror du behöver börja dra i någon ände, och boendesituationen låter som det vore en bra början. Det låter som en acceptans, inget mer. Boendet fungerar, men mer än så är det inte, vad jag läser (jag kan ha helt fel). Att gå och vänta på renoveringar, flytt etc (vad det nu kan vara) är förödande.

Att känna att man sitter fast är också förödande. Jag kan bli totaldeppig över den situationen. Jag avskyr det.

Att vänta överlag är förödande och vi har varit i den här situationen i tre år. Kommer nog ha flyttat till nästa höst, kan bli nästa vecka kan bli efter höstbruket.

 

[AgentCarter]

Då jag själv har två barn med diverse diagnoser och sjukdomar, så är jag väldigt glad över att inte bo i Värmland. Jag är själv uppvuxen i Värmland och skulle gärna flytta tillbaka om det inte vore för den kassa sjukvården. Jag hade nog flyttat faktiskt om vi bott kvar eftersom vi har så mycket kontakter med sjukvården och att hela tiden stå i långa köer för allt, ja då hade vi inte kommit så långt som vi gjort idag och inte heller fått rätt hjälp i tid, vilket har varit avgörande för att försöka förebygga framtida problem.

Jag är 35, driver visserligen ett eget företag men har ingen utbildning. Skulle jag lägga ner företaget så har jag ingen aning om vad jag skulle göra. Jag skulle behöver börja plugga men till vad vet jag inte. Nu vet jag inte vad familjeföretaget är inom för branch men det är inget arbete där man kan jobba hemifrån och kanske bara behöver åka iväg nån gång per vecka/månad? Att du kommer in i företaget lite mer och mer, att du växer in i företaget medan din son är liten och att du känner att du gör något som du tycker är roligt och du vet att en dag så tar du över företaget.

Känslan av att sitta fast är hemsk, det jag själv tycker är viktigt när jag får den känslan är att prata om det öppet och ofta. Då delar man det med någon även om det är ens egna känsla. Jag älskar att flytta men har nu bott på samma ställe sedan 2001, vilket ibland känns lite jobbigt. Huset blir aldrig färdigrenoverat, det blir aldrig riktigt hemma. Att jag har depression som kommer och går gör ju inte saken bättre, eftersom orken tryter hela tiden.

Mitt inlägg var väl kanske till någon tröst, men ville bara att du skulle veta att du inte är ensam.

kram!

Jo, det var till tröst. Är en tröst att andra har det likadant hur elakt det nu än är.

Värmlands vård suger stenhårt, även äldreomsorgen. Är sjukt hur det gått till i vissa fall. Jag kan inte låta bli att oroa mig för att barnet kanske behöver en utredning, med oss som föräldrar lär han behöva en Båda jag och hans pappa har nog något vilket inte gör livet lättare men han är den som jag vill ha hemtjänst tillsammans med

Är absolut inget sådant företag tyvärr. Det är ju lite av en barndomsdröm som går i graven så antar att det är sorg över det.

 

[AgentCarter]

@Kethets kan psykvården vara nåt för dig? Det är nåt helt annat är assistentjobb, bäddavdelningar och vanliga vårdyrken. Jag gillade det stenhårt!

Jo, kanske men eftersom jag själv har problem som inte är utredda mer än "här prova dessa pillren" så vill jag inte jobba inom det.

 

[AgentCarter]

2 år för att få sonen utredd!

För min son tog det ett halvår från att jag larmade bvc om autism tills han hade sin diagnos från hab.
Visserligen låg jag på som en jävla blådåre med blåslampa i röven på dom

Så lång tid ska det verkligen inte ta att få hjälp. Har din son autism så hinner det hända mycket med hans utveckling under dom två åren med rätt hjälp.
Beror självklart lite på hur grav den är och hur mycket hjälp barnet behöver. Min son är gravt autistisk + adhd.

Min sons är inte grav, det är snarare en misstanke om att allt inte är rätt. Jag tror an har samma som sin pappa, som visserligen klarar sig fint i livet men mår ofta dåligt. Så för oss skulle det väl ta en fyra år att få utredning då han lär överleva utan.

Men en vännina till mig har en massa problem med sitt barn och får inget vidare stöd eller resurser till dagis för att hen inte är utredd, bara över ett år kvar tills dess....

 

[Mabuse]

Jag känner helt som @em-pirre . Nästa steg är inte väldigt relevant. Det är nu i stunden jag ska prestera och det är det som är viktigt.
Som kyllagerarbetare - lastbilarna ska iväg i tid med prickfri last. Kunderna kommer att stå i butiken och vilja att produkterna finns. Det är mitt uppdrag.
Som lärare - dessa 100 elever ska få chansen att lämna kursen med extremt bra kunskaper. De ska få bra material, bra undervisning och bra möjligheter. Det är därför jag är här med uppdraget.
Som betongarbetare - den här trappen med nya hissen ska bli färdig åt hyresgästerna i tid. Det är mitt uppdrag.
Som turistarrangör - den här helgens ridweekendkunder ska få en bra upplevelse. Det är mitt uppdrag.
Som ingenjör - den här produkten vi utvecklar ska revolutionera området med bättre bilar. Det är mitt uppdrag.

När man har ett uppdrag så är det alltid åt någon. Denna någon är viktig. Det är mitt uppdrag. Det ska jag lösa på bästa sätt. Det finns liksom inget grus att pilla i. Känner man så är man på fel plats.

Men det bottnar möjligtvis i en djupare filosofi; även om jag blir USAs president i 8 år (som en metafor för maximal påverkan och toppen av en karriär) kommer jag att i kosmisk mening bara ha pillat i gruset. Så oavsett vilket uppdrag jag har, är det för de människor som just nu och någon kort tid framöver är beroende av det jag presterar och gör som jag är viktig. Inte för kosmos. Inte för mänskligheten.

Och för övrigt kämpar jag ofta för att göra mig själv "arbetslös" eller "överflödig". Som utvecklare av organisationer är det målet, så att man kan ta nästa uppdrag och lämna en organisation i välsmort skick. Att göra sig själv viktig är kontraproduktivt och fel väg.

Självklart är det trevligt att vara till nytta för andra, det jag menade är mer att känna att man själv är på väg nånstans, att man håller på att göra sitt liv bättre, komma framåt, och det man gör nu är ett led i att ta sig där man vill vara i framtiden. Inte för att förändra världen, utan för att göra något av sig själv och sitt liv. Om jag undervisar, så är det klart att jag vill att studenterna ska lära sig nånting, det är vad jag får betalt för och det är mitt uppdrag, men motivationen för min del är att utvecklas, att om jag undervisar de här studenterna så har jag fått mer rutin och blir en bättre lärare nästa gång, och jag har samlat en merit som kommer förbättra mina odds att få mer jobb. Jag tror däremot inte att jag egentligen är särskilt viktig för de personer jag jobbar med eller för, om inte jag stod där så skulle nån annan göra det. Sen vill man såklart göra ett bra jobb, men mest för att kunna känna sig nöjd med sig själv, och för att det man gör nu ska vara något man kan bygga vidare på i framtiden (genom att man samlat erfarenhet och meriter).

Syftet är inte att vara så nyttig som möjligt för andra, syftet är att göra något av mig själv, att steg för steg ta mig till mina mål. Och om jag inte hade några mål, och inte kunde se hur det jag gör dag hjälper mig att komma dit jag vill, så skulle jag tappa motivationen. Jag vill känna att jag går framåt, får roligare och mer avancerade jobb, mer pengar, trevligare boende - ett bättre liv, helt enkelt.

 

[AgentCarter]

Jag skulle behöva börja studera nu eftersom mitt högskoleprov går ut och jag lär nog aldrig få så bra igen. Kartdelen var av min hembygd

Jag har misslyckats med en utbildning, det gör mig rädd bara. Att jag är kass, obildbar. Är fruktansvärt dålig i provsituationer

 

[AgentCarter]

Sen är jag nog inte så sugen på att studera men är svårt att få jobb utanför vården och även där är jag i lågprioritet då jag inte är usk.

 

[em-pirre]

Blir du inte stressad av att inte komma någon vart, att livet inte har något mål och riktning?

Det är vad som stressat mig när jag haft jobb där det inte varit tydligt vart jag är på väg, och hur det jag gör nu är ett steg mot att komma dit. dels rädsla för att vara på väg in i en återvändsgränd utan att märka det (alltså att några år senare märka att oops, jag har ju gjort helt fel grejor, nu har jag gjort mig själv arbetslös!), dels att fastna, och aldrig komma någon vart för att man kört in på ett sidospår utan utvecklingsmöjligheter. Där de roliga tågen gått, medan man själv pillade med gruset på plattformen, typ.

Va? Jag har massor av mål i mitt liv. Nu råkar inte "karriär" vara ett av dem, utan. Jag har en utbildning där jag alltid har jobb, så jag är inte det minsta orolig.

 

[Squie]

Jag skulle behöva börja studera nu eftersom mitt högskoleprov går ut och jag lär nog aldrig få så bra igen. Kartdelen var av min hembygd

Jag har misslyckats med en utbildning, det gör mig rädd bara. Att jag är kass, obildbar. Är fruktansvärt dålig i provsituationer

Det går att komma in på betygen också....

Som jag ser det så har du "bara" tappat tron på att du kan. Hur man agerar i tentasituationer är olika, en del av oss behöver göra om dem..medan andra slipper. Det finns en vinst med att göra om dem..även om det inte känns så himla kul när man ser resultatet från en tenta o inser att man kuggat den. Det jag tror du behöver är pepp o stöd på att du faktiskt visst kan plugga o genomföra en utbildning.

 

[AgentCarter]

Det går att komma in på betygen också....

Som jag ser det så har du "bara" tappat tron på att du kan. Hur man agerar i tentasituationer är olika, en del av oss behöver göra om dem..medan andra slipper. Det finns en vinst med att göra om dem..även om det inte känns så himla kul när man ser resultatet från en tenta o inser att man kuggat den. Det jag tror du behöver är pepp o stöd på att du faktiskt visst kan plugga o genomföra en utbildning.

Jag har för dåliga betyg för att komma in på något jag vill. Sen är det bara kau jag kan gå på om jag inte kör distans vilket inte har funkat innan.

Jag har nog inte haft den tron sen början av gymnasiet Jo, jag behöver nog mera stöd. Är därför det hade varit skönt med att kunna få hjälp från vården men är ju löjligt att behöva vänta så länge.

 

[Amha]

Självklart är det trevligt att vara till nytta för andra, det jag menade är mer att känna att man själv är på väg nånstans, att man håller på att göra sitt liv bättre, komma framåt, och det man gör nu är ett led i att ta sig där man vill vara i framtiden. Inte för att förändra världen, utan för att göra något av sig själv och sitt liv. Om jag undervisar, så är det klart att jag vill att studenterna ska lära sig nånting, det är vad jag får betalt för och det är mitt uppdrag, men motivationen för min del är att utvecklas, att om jag undervisar de här studenterna så har jag fått mer rutin och blir en bättre lärare nästa gång, och jag har samlat en merit som kommer förbättra mina odds att få mer jobb. Jag tror däremot inte att jag egentligen är särskilt viktig för de personer jag jobbar med eller för, om inte jag stod där så skulle nån annan göra det. Sen vill man såklart göra ett bra jobb, men mest för att kunna känna sig nöjd med sig själv, och för att det man gör nu ska vara något man kan bygga vidare på i framtiden (genom att man samlat erfarenhet och meriter).

Syftet är inte att vara så nyttig som möjligt för andra, syftet är att göra något av mig själv, att steg för steg ta mig till mina mål. Och om jag inte hade några mål, och inte kunde se hur det jag gör dag hjälper mig att komma dit jag vill, så skulle jag tappa motivationen. Jag vill känna att jag går framåt, får roligare och mer avancerade jobb, mer pengar, trevligare boende - ett bättre liv, helt enkelt.

Jag skulle gärna göra karriär om jag hittar något område jag vill göra det inom men samtidigt är mitt liv så mycket mer än jobbet och utvecklas gör jag ju minst lika mycket på hemmaplan men inom andra områden. Det som motiverar mest med en karriär är därför pengarna, för mig. Möjligtvis känslan av att känna sig nyttig men jobbet jag har är definitivt ett "nyttigt" jobb även om man kunde önska mer stimulans.

 

[Mabuse]

Va? Jag har massor av mål i mitt liv. Nu råkar inte "karriär" vara ett av dem, utan. Jag har en utbildning där jag alltid har jobb, så jag är inte det minsta orolig.

Fast man tillbringar ju ändå rätt stor del av sitt liv på jobbet normalt, hur får man det att kännas meningsfullt om det inte har något mål? Det behöver ju absolut inte vara att göra karriär, men att man har en känsla av att man är på väg nånstans, att man jobbar mot att ha ett ännu roligare och bättre jobb senare. Jag tycker det är svårt att motivera mig i ridningen om jag inte har något mål med vad jag gör, och då tillbringar man ju ofta betydligt mer tid på jobbet än i stallet. Hur motiverar man sig till att lägga så mycket tid på något som inte leder nånvart?

 

[sjoberga]

Fast man tillbringar ju ändå rätt stor del av sitt liv på jobbet normalt, hur får man det att kännas meningsfullt om det inte har något mål? Det behöver ju absolut inte vara att göra karriär, men att man har en känsla av att man är på väg nånstans, att man jobbar mot att ha ett ännu roligare och bättre jobb senare. Jag tycker det är svårt att motivera mig i ridningen om jag inte har något mål med vad jag gör, och då tillbringar man ju ofta betydligt mer tid på jobbet än i stallet. Hur motiverar man sig till att lägga så mycket tid på något som inte leder nånvart?

Genom att fylla varje dag med något man tycker är meningsfullt? För mig är inte målet vad som ska hända sedan. Utan målet är att trivas just nu, göra en bra insats, få rimligt betalt för insatsen och utföra uppdraget bra. Jag tror att vi helt enkelt är lite olika funtade i de värderingarna.

Om det jobb jag gör idag är skitkul, utvecklande och utmanande också imorgon så finns det ingen anledning att byta till ett mer "avancerat" jobb.

Så jag tycker att det leder nånvart, genom att jag trivs och mår bra varje dag under de ganska många timmar man spenderar på jobbet. Då spelar det ingen roll vad jag jobbar med om 5 år, inte just nu. Det är inte vad som eventuellt händer om 5 år som påverkar om jag trivs idag.

 

[em-pirre]

Fast man tillbringar ju ändå rätt stor del av sitt liv på jobbet normalt, hur får man det att kännas meningsfullt om det inte har något mål? Det behöver ju absolut inte vara att göra karriär, men att man har en känsla av att man är på väg nånstans, att man jobbar mot att ha ett ännu roligare och bättre jobb senare. Jag tycker det är svårt att motivera mig i ridningen om jag inte har något mål med vad jag gör, och då tillbringar man ju ofta betydligt mer tid på jobbet än i stallet. Hur motiverar man sig till att lägga så mycket tid på något som inte leder nånvart?

Men jag kan ju bli bättre på det jag gör utan att på nåt sätt "göra karriär". Jag kan lära mig nya saker, träffa nya människor, lära mig hantera olika typer av konflikter, utsätta mig för saker som jag vanligtvis undviker bara för att lära mig hantera dem o.s.v.

Sen om jag känner att jag inte utvecklas mera, eller om jobbet börjar kännas meningslöst så byter jag jobb. Det behöver inte vara ett bättre betalt jobb, utan bara något helt annat.

Jag bytte jobb för 2,5 år sedan, till något helt annat. Fortfarande tycker jag det förra jobbet var roligare och bättre betalt, men just då kände jag att jag höll på att bli bekväm, saker gick på autopilot.

Sen behöver inte saker leda någon vart heller. Det kan vara kul, helt i sin enkelhet.

Jag tänker att det måste vara jobbigt att ha en press på sig att avancera. Jag ser arbetet som något som gör min fritid möjlig. Jobbet betyder väldigt lite för mig. Det är bara ett sätt att få inkomst.

Nåt jag blir irriterad på är när folk frågar om jag inte ska utbilda mig vidare inom mitt område. Varför?

 

[Mabuse]

Genom att fylla varje dag med något man tycker är meningsfullt? För mig är inte målet vad som ska hända sedan. Utan målet är att trivas just nu, göra en bra insats, få rimligt betalt för insatsen och utföra uppdraget bra. Jag tror att vi helt enkelt är lite olika funtade i de värderingarna.

Om det jobb jag gör idag är skitkul, utvecklande och utmanande också imorgon så finns det ingen anledning att byta till ett mer "avancerat" jobb.

Så jag tycker att det leder nånvart, genom att jag trivs och mår bra varje dag under de ganska många timmar man spenderar på jobbet. Då spelar det ingen roll vad jag jobbar med om 5 år, inte just nu. Det är inte vad som eventuellt händer om 5 år som påverkar om jag trivs idag.

Ja, så är det, olika människor motiveras av olika saker. Jag har nog inte den förmågan att enbart leva i nuet helt enkelt, då ska det vara saker som jag gör enbart för att det är roligt, inte för att det gör nytta eller något annat. Men i princip behöver jag ha känslan att jag hela tiden är på väg nånstans, mot ett mål, annars deppar jag ihop. Min erfarenhet är att om jag inte aktivt jobbar för att nå ett mål, så kommer jag inte hamna där av en slump, och om det jag gör inte leder till nånting, så känns det meningslöst.

 

[em-pirre]

Ja, så är det, olika människor motiveras av olika saker. Jag har nog inte den förmågan att enbart leva i nuet helt enkelt, då ska det vara saker som jag gör enbart för att det är roligt, inte för att det gör nytta eller något annat. Men i princip behöver jag ha känslan att jag hela tiden är på väg nånstans, mot ett mål, annars deppar jag ihop. Min erfarenhet är att om jag inte aktivt jobbar för att nå ett mål, så kommer jag inte hamna där av en slump, och om det jag gör inte leder till nånting, så känns det meningslöst.

Det måste vara väldigt jobbigt. Jag blir stressad bara jag läser om det

 

[Mabuse]

Nåt jag blir irriterad på är när folk frågar om jag inte ska utbilda mig vidare inom mitt område. Varför?

För att det är roligt att lära sig mer om något man är intresserad av, och utbildning är ett effektivt sätt att lära sig mer, och få fler möjligheter? För att man är ambitiös, och vill komma vidare? För att kunna göra saker som kräver en viss utbildning?

Jag kan tänka mig många anledningar. Varför blir du irriterad när folk frågar?

 

[em-pirre]

För att det ses som fult att inte ha en viss grad av utbildning. Folk har svårt att förstå att man kan stanna på en viss utbildningsnivå enbart för att man vill, itne för att man är för dum eller lat för att fortsätta.

Jag gör samma uppgifter som om jag hade blivit sjukskötare, så jag ser verkligen ingen poäng med att läsa 3 år bara för att få en titel som anses finare än min.