Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Jo så är det. Att vara 25 om ett år och inte vara på väg mot en karriär är inte helt okej.
2 år för att få sonen utredd!
Ja alltså jag är trettio och vet inte riktigt vad jag ska bli. Jag jobbar på, och trivs okej. Inom vården finns det väldigt mycket att välja på ifall man vill ha ombyte.
Men låter inte frågan felställd? Vad "ska jag bli"? Man är väl den man är? Jag var jag även när jag jobbade som lagerarbetare eller betongbyggare eller lärare? Och jag är jag nu när jag är ingenjör och turistföretagare. Just nu trivs jag mycket väl. Men vem vet vad som händer. Om 15 år kanske jag gör något helt annat. Och fortfarande är det jag.
Visst är det sjukt länge. Vi har fått bra hjälp (har en son med diagnosticerad Aspergers) men visst får man kämpa. Jag känner med de barn som har föräldrar som inte har förmågan eller orken att ligga på.
Jo så är det. Att vara 25 om ett år och inte vara på väg mot en karriär är inte helt okej.
Men jag har också lyckats med den fina prestationen att bli utbränd tre gånger på lika många år.
Ja precis så. Jag tror att folk i allmänhet tänker så, att de måste bli något. Jag har inga sådana tankar, utan som du så gör jag det som passar för stunden.
Om du vill berätta, vad var det som gjorde att du kom fram till det? Anledningen till att jag undrar är att jag själv funderar över yrkesbyte. (Från ett välbetalt och mycket stressigt, tungt och ansvarsfullt arbete till - vad?)Funderade förr på att "klättra" men har kommit fram till att det inte är värt det.
Jaha och vad ska du bli när du blir stor? Nåt roligare?Och jag är 41 och påbörjar en 5,5årig utbildning till hösten.
Så ha ingen panik över det.
Jaha och vad ska du bli när du blir stor? Nåt roligare?
Det är väl förhoppningsvis inte ett slutmål, men det är klart att man kan bli nyfiken på vad någon ska plugga i 5,5 år, utan att för den skull livet tar slut efter examen. Se på @sjoberga, först är man en sak, sen går man vidare och lär sig något annat, då är man två saker, du är tre saker och du kan nog hinna bli ännu mer av ren nyfikenhet. Det vore ju hemskt tråkigt om man går ut skolan och sen slutar utvecklas.Varför måste "att bli något" vara ett slutmål?! Jag vill hellre vara flera saker. Hittills är jag legitimerad koskötare, frilansjournalist/filmare och geolog. Varför skulle de sakerna vara det sista jag är?
Nu känner jag Kamomilla så jag tror hon förstår min frågaVarför måste "att bli något" vara ett slutmål?! Jag vill hellre vara flera saker. Hittills är jag legitimerad koskötare, frilansjournalist/filmare och geolog. Varför skulle de sakerna vara det sista jag är?
Nu känner jag Kamomilla så jag tror hon förstår min fråga
Ja precis så. Jag tror att folk i allmänhet tänker så, att de måste bli något. Jag har inga sådana tankar, utan som du så gör jag det som passar för stunden.
Blir du inte stressad av att inte komma någon vart, att livet inte har något mål och riktning?
Det är vad som stressat mig när jag haft jobb där det inte varit tydligt vart jag är på väg, och hur det jag gör nu är ett steg mot att komma dit. dels rädsla för att vara på väg in i en återvändsgränd utan att märka det (alltså att några år senare märka att oops, jag har ju gjort helt fel grejor, nu har jag gjort mig själv arbetslös!), dels att fastna, och aldrig komma någon vart för att man kört in på ett sidospår utan utvecklingsmöjligheter. Där de roliga tågen gått, medan man själv pillade med gruset på plattformen, typ.
Varför måste "att bli något" vara ett slutmål?! Jag vill hellre vara flera saker. Hittills är jag legitimerad koskötare, frilansjournalist/filmare och geolog. Varför skulle de sakerna vara det sista jag är?
Jag är både fotgängare, bilist, cyklist, förälder, arbetstagare och arbetsgivare, fru, hundägare, hästintresserad etc etc etc...
(sorry kunde inte låta bli! )