Frustration och missnöje

[em-pirre]

@Kethets kan psykvården vara nåt för dig? Det är nåt helt annat är assistentjobb, bäddavdelningar och vanliga vårdyrken. Jag gillade det stenhårt!

 

[MM]

2 år för att få sonen utredd!

För min son tog det ett halvår från att jag larmade bvc om autism tills han hade sin diagnos från hab.
Visserligen låg jag på som en jävla blådåre med blåslampa i röven på dom

Så lång tid ska det verkligen inte ta att få hjälp. Har din son autism så hinner det hända mycket med hans utveckling under dom två åren med rätt hjälp.
Beror självklart lite på hur grav den är och hur mycket hjälp barnet behöver. Min son är gravt autistisk + adhd.

 

[sjoberga]

Jo så är det. Att vara 25 om ett år och inte vara på väg mot en karriär är inte helt okej.

Det är OK om man själv är OK med det. Man ska inte lyssna på andra. Jag är inte inne på någon karriär och kräks när någon pratar karriärplanering. Å andra sidan har jag ett jobb jag trivs med.

Jag har några bekanta som inte hittade "sitt" yrke förrän i 50-årsåldern och gick på högskolan straxt dessförinnan.

Vad jag menar; känn ingen stress från "utanför". Det är du som bestämmer vad som är OK för dig och det är du som sätter dina mål. Sådana där normer ska man skita i om man vill må bra.

 

[em-pirre]

Ja alltså jag är trettio och vet inte riktigt vad jag ska bli. Jag jobbar på, och trivs okej. Inom vården finns det väldigt mycket att välja på ifall man vill ha ombyte.

 

[sjoberga]

2 år för att få sonen utredd!

Visst är det sjukt länge. Vi har fått bra hjälp (har en son med diagnosticerad Aspergers) men visst får man kämpa. Jag känner med de barn som har föräldrar som inte har förmågan eller orken att ligga på.

 

[sjoberga]

Ja alltså jag är trettio och vet inte riktigt vad jag ska bli. Jag jobbar på, och trivs okej. Inom vården finns det väldigt mycket att välja på ifall man vill ha ombyte.

Men låter inte frågan felställd? Vad "ska jag bli"? Man är väl den man är? Jag var jag även när jag jobbade som lagerarbetare eller betongbyggare eller lärare? Och jag är jag nu när jag är ingenjör och turistföretagare. Just nu trivs jag mycket väl. Men vem vet vad som händer. Om 15 år kanske jag gör något helt annat. Och fortfarande är det jag.

 

[em-pirre]

Men låter inte frågan felställd? Vad "ska jag bli"? Man är väl den man är? Jag var jag även när jag jobbade som lagerarbetare eller betongbyggare eller lärare? Och jag är jag nu när jag är ingenjör och turistföretagare. Just nu trivs jag mycket väl. Men vem vet vad som händer. Om 15 år kanske jag gör något helt annat. Och fortfarande är det jag.

Ja precis så. Jag tror att folk i allmänhet tänker så, att de måste bli något. Jag har inga sådana tankar, utan som du så gör jag det som passar för stunden.

 

[MM]

Visst är det sjukt länge. Vi har fått bra hjälp (har en son med diagnosticerad Aspergers) men visst får man kämpa. Jag känner med de barn som har föräldrar som inte har förmågan eller orken att ligga på.

Man får kämpa hela hela tiden för sitt barns rätt till rätt hjälp
Ibland får jag lust att kasta något hårt i huvudet på folk som saknar ena hjärnhalvan. För tillfället min sons rektor

 

[Kamomilla]

Jo så är det. Att vara 25 om ett år och inte vara på väg mot en karriär är inte helt okej.
Men jag har också lyckats med den fina prestationen att bli utbränd tre gånger på lika många år.

Och jag är 41 och påbörjar en 5,5årig utbildning till hösten.
Så ha ingen panik över det.

 

[lil-sis]

Ja precis så. Jag tror att folk i allmänhet tänker så, att de måste bli något. Jag har inga sådana tankar, utan som du så gör jag det som passar för stunden.

Jag är rätt nöjd med ett fast jobb där jag inte behöver slita ihjäl mig. Roar mig på fritiden istället. Och filosoferar på jobbet

Funderade förr på att "klättra" men har kommit fram till att det inte är värt det.

 

[aprilmaj]

Funderade förr på att "klättra" men har kommit fram till att det inte är värt det.

Om du vill berätta, vad var det som gjorde att du kom fram till det? Anledningen till att jag undrar är att jag själv funderar över yrkesbyte. (Från ett välbetalt och mycket stressigt, tungt och ansvarsfullt arbete till - vad?)

 

[Korven]

Och jag är 41 och påbörjar en 5,5årig utbildning till hösten.
Så ha ingen panik över det.

Jaha och vad ska du bli när du blir stor? Nåt roligare?

 

[athena_arabians]

Jaha och vad ska du bli när du blir stor? Nåt roligare?

Varför måste "att bli något" vara ett slutmål?! Jag vill hellre vara flera saker. Hittills är jag legitimerad koskötare, frilansjournalist/filmare och geolog. Varför skulle de sakerna vara det sista jag är?

 

[Mia_R]

Varför måste "att bli något" vara ett slutmål?! Jag vill hellre vara flera saker. Hittills är jag legitimerad koskötare, frilansjournalist/filmare och geolog. Varför skulle de sakerna vara det sista jag är?

Det är väl förhoppningsvis inte ett slutmål, men det är klart att man kan bli nyfiken på vad någon ska plugga i 5,5 år, utan att för den skull livet tar slut efter examen. Se på @sjoberga, först är man en sak, sen går man vidare och lär sig något annat, då är man två saker, du är tre saker och du kan nog hinna bli ännu mer av ren nyfikenhet. Det vore ju hemskt tråkigt om man går ut skolan och sen slutar utvecklas.

 

[Korven]

Varför måste "att bli något" vara ett slutmål?! Jag vill hellre vara flera saker. Hittills är jag legitimerad koskötare, frilansjournalist/filmare och geolog. Varför skulle de sakerna vara det sista jag är?

Nu känner jag Kamomilla så jag tror hon förstår min fråga

 

[athena_arabians]

Nu känner jag Kamomilla så jag tror hon förstår min fråga

Ok, då förstår jag. Annars lär det väldigt begränsande

 

[Mabuse]

Ja precis så. Jag tror att folk i allmänhet tänker så, att de måste bli något. Jag har inga sådana tankar, utan som du så gör jag det som passar för stunden.

Blir du inte stressad av att inte komma någon vart, att livet inte har något mål och riktning?

Det är vad som stressat mig när jag haft jobb där det inte varit tydligt vart jag är på väg, och hur det jag gör nu är ett steg mot att komma dit. dels rädsla för att vara på väg in i en återvändsgränd utan att märka det (alltså att några år senare märka att oops, jag har ju gjort helt fel grejor, nu har jag gjort mig själv arbetslös!), dels att fastna, och aldrig komma någon vart för att man kört in på ett sidospår utan utvecklingsmöjligheter. Där de roliga tågen gått, medan man själv pillade med gruset på plattformen, typ.

 

[sjoberga]

Blir du inte stressad av att inte komma någon vart, att livet inte har något mål och riktning?

Det är vad som stressat mig när jag haft jobb där det inte varit tydligt vart jag är på väg, och hur det jag gör nu är ett steg mot att komma dit. dels rädsla för att vara på väg in i en återvändsgränd utan att märka det (alltså att några år senare märka att oops, jag har ju gjort helt fel grejor, nu har jag gjort mig själv arbetslös!), dels att fastna, och aldrig komma någon vart för att man kört in på ett sidospår utan utvecklingsmöjligheter. Där de roliga tågen gått, medan man själv pillade med gruset på plattformen, typ.

Jag känner helt som @em-pirre . Nästa steg är inte väldigt relevant. Det är nu i stunden jag ska prestera och det är det som är viktigt.
Som kyllagerarbetare - lastbilarna ska iväg i tid med prickfri last. Kunderna kommer att stå i butiken och vilja att produkterna finns. Det är mitt uppdrag.
Som lärare - dessa 100 elever ska få chansen att lämna kursen med extremt bra kunskaper. De ska få bra material, bra undervisning och bra möjligheter. Det är därför jag är här med uppdraget.
Som betongarbetare - den här trappen med nya hissen ska bli färdig åt hyresgästerna i tid. Det är mitt uppdrag.
Som turistarrangör - den här helgens ridweekendkunder ska få en bra upplevelse. Det är mitt uppdrag.
Som ingenjör - den här produkten vi utvecklar ska revolutionera området med bättre bilar. Det är mitt uppdrag.

När man har ett uppdrag så är det alltid åt någon. Denna någon är viktig. Det är mitt uppdrag. Det ska jag lösa på bästa sätt. Det finns liksom inget grus att pilla i. Känner man så är man på fel plats.

Men det bottnar möjligtvis i en djupare filosofi; även om jag blir USAs president i 8 år (som en metafor för maximal påverkan och toppen av en karriär) kommer jag att i kosmisk mening bara ha pillat i gruset. Så oavsett vilket uppdrag jag har, är det för de människor som just nu och någon kort tid framöver är beroende av det jag presterar och gör som jag är viktig. Inte för kosmos. Inte för mänskligheten.

Och för övrigt kämpar jag ofta för att göra mig själv "arbetslös" eller "överflödig". Som utvecklare av organisationer är det målet, så att man kan ta nästa uppdrag och lämna en organisation i välsmort skick. Att göra sig själv viktig är kontraproduktivt och fel väg.

 

[prinsessfeminist]

Varför måste "att bli något" vara ett slutmål?! Jag vill hellre vara flera saker. Hittills är jag legitimerad koskötare, frilansjournalist/filmare och geolog. Varför skulle de sakerna vara det sista jag är?

Jag är både fotgängare, bilist, cyklist, förälder, arbetstagare och arbetsgivare, fru, hundägare, hästintresserad etc etc etc...

(sorry kunde inte låta bli! )

 

[sjoberga]

Jag är både fotgängare, bilist, cyklist, förälder, arbetstagare och arbetsgivare, fru, hundägare, hästintresserad etc etc etc...

(sorry kunde inte låta bli! )

Men vad ska du bli????? Ambivalenta stackare