AgentCarter
Trådstartare
Jag är så jävla trött på värmland. Jag vill hem, hem dit det finns vård och jobb. Hem dit jag har släkt och en given plats i familjeföretaget. Hem dit jag vet vad jag vill göra resten av mitt liv.
Samtidigt har jag en sambo, en son och vi bor på en fin gård med hans föräldrar och det funkar friktionsfritt 9 gånger av tio. Jag har inga vänner hemma längre men en hel drös här.
Jag tycker om att bo på landet, med stan bara 20 min bort.
Men jag är så jävla trött på vården, att arbeta i vården.
Om min son behöver utredning med misstanke om autism behöver vi stå två år i kö. Nu tror jag han kommer klara sig bra utan en utredning tur nog men är körda om han behöver en i skolålder.
Jag skulle också behöva en utredning, kuratorn har antingen glömt bort att skicka in remissen eller så är det så lång väntetid att det inte är lönt att skicka in papper på att de fått in remissen (väntetiden för vuxen är fem år)
under tiden har min kusin redan startat sin utredning efter att ha väntat ca ett halvår.
(jag håller på och fixar med detta, så det behöver inte oroas över)
Här vet jag inte vad jag vill göra med mitt liv, sjuksköterska ligger närmast till hands då utbildningen är kort och lätt. Men är inte direkt något jag någonsin velat bli. (jag är däremot väldigt uppskattad av brukarna på mitt jobb som vårdbiträde och älskar sår så jag är inte helt fel ute utan skulle klara av att göra ett bra jobb)
Jag skulle alltid kunna utbilda mig till samma som i familjeföretaget men när jag bor här känns det inte som någon idé, hemma skulle det ha att göra med att det sen blir mitt företag vilket hade gjort allt slit värt det. Att få göra min familj stolta över mig.
Jag är också så jävla trött på att bo i vårt "vi ska flytta snart" hus, visst nu ser man en ände på att bo här men vet bara att vi antagligen har flyttat till nästa vinter, inget mer. Försöker hålla modet uppe med att planera hur vi ska renovera och fixa trädgård men det är svårt.
Vad kan man göra när man känner så här men sitter fast?
Samtidigt har jag en sambo, en son och vi bor på en fin gård med hans föräldrar och det funkar friktionsfritt 9 gånger av tio. Jag har inga vänner hemma längre men en hel drös här.
Jag tycker om att bo på landet, med stan bara 20 min bort.
Men jag är så jävla trött på vården, att arbeta i vården.
Om min son behöver utredning med misstanke om autism behöver vi stå två år i kö. Nu tror jag han kommer klara sig bra utan en utredning tur nog men är körda om han behöver en i skolålder.
Jag skulle också behöva en utredning, kuratorn har antingen glömt bort att skicka in remissen eller så är det så lång väntetid att det inte är lönt att skicka in papper på att de fått in remissen (väntetiden för vuxen är fem år)
under tiden har min kusin redan startat sin utredning efter att ha väntat ca ett halvår.
(jag håller på och fixar med detta, så det behöver inte oroas över)
Här vet jag inte vad jag vill göra med mitt liv, sjuksköterska ligger närmast till hands då utbildningen är kort och lätt. Men är inte direkt något jag någonsin velat bli. (jag är däremot väldigt uppskattad av brukarna på mitt jobb som vårdbiträde och älskar sår så jag är inte helt fel ute utan skulle klara av att göra ett bra jobb)
Jag skulle alltid kunna utbilda mig till samma som i familjeföretaget men när jag bor här känns det inte som någon idé, hemma skulle det ha att göra med att det sen blir mitt företag vilket hade gjort allt slit värt det. Att få göra min familj stolta över mig.
Jag är också så jävla trött på att bo i vårt "vi ska flytta snart" hus, visst nu ser man en ände på att bo här men vet bara att vi antagligen har flyttat till nästa vinter, inget mer. Försöker hålla modet uppe med att planera hur vi ska renovera och fixa trädgård men det är svårt.
Vad kan man göra när man känner så här men sitter fast?
