Fruktansvärd situation.

[Narcissa]

Detta gäller inte mig men en vän. Situationen är ohållbar och ingen vet vad som kan göras.
Om ni har några idéer så ska jag ta dem vidare.

Det är en enormt lång historia men jag ska försöka hålla mig kort och koncist.

Min väns mamma fick diagnosen Alzheimers i somras. Utredd enligt praxis. Mamman klarar inte av att bo hemma och hon klarar inte av att vara ensam en sekund. Ingen mer hjälp än hemtjänst ett par dagar i veckan sattes in. Mamman bodde ensam.
Min vän kan jobba när som helst på dygnet så hen var hemma hos mamman hela dagarna. Min väns syskon bor i en stad tre timmar bort där hen studerar. Detta syskon hjälpte till så mycket hen kunde.

Min väns föräldrar är skiljda sedan kanske 12 år. Vännens pappa som bor ensam i stort hus sa då att mamman kunde flytta hem till honom då han ändå är mest hemma. De har alltid haft nära kontakt trots skilsmässa. Detta gick vännen och syskon med på då de inte kan passa mamman varje minut.

Tyvärr tror vi att vännens pappa fått en hjärnskada i samband med en operation för han är helt personlighetsförändrad. Elak och hemsk har han blivit.
Detta beteende har nu eskalerat någon fruktansvärt. Han tvingar mamman att städa och vara typ hushållerska. Hon förstår ingenting och är så ledsen i sin demens.
Nu har pappan blivit ännu mer sjuk och kan inte hålla reda på hygien eller något.
Min vän och vännens syskon är desperata efter hjälp. Pappan vägrar givetvis inse att han är sjuk.
De vill bara ha mamman därifrån och sen aldrig mer ha kontakt med pappan.

De får INGEN hjälp från sjukvården. De säger att det inte finns boenden att tillgå på ännu ett år. Ingen kan hjälpa dem med mamman. De är desperata och min vän har en lång historia med psykisk ohälsa med självmordsförsök. Hen har varit frisk i ca tre år och är livrädd att falla tillbaka. De känner att de inte orkar mer. De är hos mamman varje dag.
Detta betyder också enorma konflikter med pappan som är oerhört aggressiv. Dock ej fysiskt.

Vad kan de göra? Måste man vänta ett år på ett boende till mamman? Ska verkligen min vän vara den som drar detta lass?

 

[ameo]

Min svärmor blev snabbt sämre i sin Alzheimer och det blev ohållbart att ha henne hemma (av flera skäl), eftersom svärfar fortfarande jobbade då. Hon fick börja på någon form av dagaktivitet (typ "dagis för dementa", om man uttrycker sig slarvigt) och där insåg personalen ganska snart hur illa det var. Och plötsligt var det möjligt att trolla fram en plats för henne på demensboende. Möjligen bodde hon på någon form av korttidshem först, jag minns faktiskt inte.

Hoppas din vän, med syskon, hittar en lösning på situationen, det är lätt att förstå att det är ohållbart just nu!

 

[svea]

Detta gäller inte mig men en vän. Situationen är ohållbar och ingen vet vad som kan göras.
Om ni har några idéer så ska jag ta dem vidare.

Det är en enormt lång historia men jag ska försöka hålla mig kort och koncist.

Min väns mamma fick diagnosen Alzheimers i somras. Utredd enligt praxis. Mamman klarar inte av att bo hemma och hon klarar inte av att vara ensam en sekund. Ingen mer hjälp än hemtjänst ett par dagar i veckan sattes in. Mamman bodde ensam.
Min vän kan jobba när som helst på dygnet så hen var hemma hos mamman hela dagarna. Min väns syskon bor i en stad tre timmar bort där hen studerar. Detta syskon hjälpte till så mycket hen kunde.

Min väns föräldrar är skiljda sedan kanske 12 år. Vännens pappa som bor ensam i stort hus sa då att mamman kunde flytta hem till honom då han ändå är mest hemma. De har alltid haft nära kontakt trots skilsmässa. Detta gick vännen och syskon med på då de inte kan passa mamman varje minut.

Tyvärr tror vi att vännens pappa fått en hjärnskada i samband med en operation för han är helt personlighetsförändrad. Elak och hemsk har han blivit.
Detta beteende har nu eskalerat någon fruktansvärt. Han tvingar mamman att städa och vara typ hushållerska. Hon förstår ingenting och är så ledsen i sin demens.
Nu har pappan blivit ännu mer sjuk och kan inte hålla reda på hygien eller något.
Min vän och vännens syskon är desperata efter hjälp. Pappan vägrar givetvis inse att han är sjuk.
De vill bara ha mamman därifrån och sen aldrig mer ha kontakt med pappan.

De får INGEN hjälp från sjukvården. De säger att det inte finns boenden att tillgå på ännu ett år. Ingen kan hjälpa dem med mamman. De är desperata och min vän har en lång historia med psykisk ohälsa med självmordsförsök. Hen har varit frisk i ca tre år och är livrädd att falla tillbaka. De känner att de inte orkar mer. De är hos mamman varje dag.
Detta betyder också enorma konflikter med pappan som är oerhört aggressiv. Dock ej fysiskt.

Vad kan de göra? Måste man vänta ett år på ett boende till mamman? Ska verkligen min vän vara den som drar detta lass?

Milda makter, kan nån göra en orosanmälan till soc, tro?

 

[lil-sis]

Milda makter, kan nån göra en orosanmälan till soc, tro?

I Sthlm skulle jag ringa ”kontaktcenter äldre” och redogöra för situationen.

 

[Wysiwyg]

Vad är det för vård de har kontaktat och har dessa fått insyn i hur illa hemsituationen faktiskt är och hur tärda de anhöriga är? Och inte typ ”det är jobbigt hemma” utan faktisk exempel såsom att det är ständiga svåra konflikter och bristande hygien?

Nu vet jag inte vilket landsting eller kommun du tillhör men jag hade börjat med att kontakta hälsocentralen och/eller kommunen och förklarat att situationen är ohållbar.

 

[Narcissa]

Tack för svar. Detta är i södra Skåne. Situationen är hemsk.
Min vän säger att de inte hittar fler sätt att få hjälp. Att sjukvården säger vänta.

Jag tänker också på typ en orosanmälan men kan man ens göra det för äldre?

 

[lil-sis]

Tack för svar. Detta är i södra Skåne. Situationen är hemsk.
Min vän säger att de inte hittar fler sätt att få hjälp. Att sjukvården säger vänta.

Jag tänker också på typ en orosanmälan men kan man ens göra det för äldre?

Ja det kan man, kommunen har det yttersta ansvaret för alla invånare. Men det lättaste är att ringa till kommunens växel så bör de koppla till rätt person.

 

[monster1]

Tack för svar. Detta är i södra Skåne. Situationen är hemsk.
Min vän säger att de inte hittar fler sätt att få hjälp. Att sjukvården säger vänta.

Jag tänker också på typ en orosanmälan men kan man ens göra det för äldre?

Har dom ingen biståndshandläggare?

 

[kolblakkur]

Det är inte sjukvården som beviljar insatser, det är kommunen. Så kontakt med biståndshandläggaren som satte in hemtjänstinsatser är prio ett. Sjukvården har 0 insyn till hur pass lång kö det är in på boende, förstår inte ens varför de uttalar sig i frågan. Jag bor t.ex. i en kommun där det sällan är kö för framför allt de somatiska platserna.

 

[prinsessfeminist]

Tack för svar. Detta är i södra Skåne. Situationen är hemsk.
Min vän säger att de inte hittar fler sätt att få hjälp. Att sjukvården säger vänta.

Jag tänker också på typ en orosanmälan men kan man ens göra det för äldre?

Ja, gör en anmälan om oro för misshandel och våld i hemmet till kommunens socialtjänst. Det är viktigt att beskriva vad oron gäller och att trycka på kvinnans sårbarhet och avsaknad av att själv förstå vad som händer.

Socialtjänsten skall utifrån orosanmälan då utreda om det ligger något i anmälan och sedan ev fatta beslut om att öppna ett ärende.

Socialtjänsten har ett stort ansvar för människors hälsa och välbefinnande.

 

[lytesout95]

Jag fick också höra att kön till boende var lång när det inte längre fungerade med hemtjänst åt min dementa mamma. Hon slutade att äta när hemtjänsten värmde maten men åt gladeligen om jag åkte dit och lagade mat åt henne. Hon var då på den nivån att hon inte längre kunde skriva riktiga ord och inte heller hade koll på skillnaden mellan kniv och gaffel.

Jag spelade in över 80 mobilsvar från mamma under en helg och skickade till biståndshandläggaren. Och även en av mina kollegor hörde av sig till Socialförvaltningen om vårt ärende.
Hursom så dök det magiskt upp ett korttidsboende 2 dagar senare där hon fick stanna i kanske 3 v innan hon fick en permanent plats på en demensavdelning.

Så, att kontakta en biståndshandläggare är en bra början.

 

[Modest]

Det där låter inte som sjukvårdens bord, utan kommunens.

 

[Quez]

Min mormor blev oförmögen till att klara sig själv, hon insåg till slut detta själv och packade en väska och gick till äldreboendet. De sa tvärnej till att hon skulle få flytta dit, min mormor accepterade inte detta och polis tillkallades, hon kördes till psykiatrin och fick nog stanna där någon natt, efter det fanns plötsligt plats på boendet som innan sa nej.

Hur man egentligen ska gå tillväga vet jag inte men att de kan ordna det är jag övertygad om så stå på er. Socialtjänsten kan dra i trådar vanligt folk normalt inte rår på så använd dessa.

 

[Humla]

Som flera sagt är det inte sjukvården som beslutar om boende, det är kommunen. Så ta kontakt med biståndshandläggare där.

sen kan kommunen vilja ha papper på att det finns en demensdiagnos, eftersom det då är möjligt att få plats på ett demensboende (till skillnad från ett ”vanligt” äldreboende) Men vill de se journalkopia eller liknande får de ju be om det när man ansöker om boende.

Och se till att inte nöja sig med att de över telefon säger att det inte kan beviljas. Då får man ansöka skriftligt så att man får ett avslag som kan överklagas.

 

[cambodia]

Min mormor blev oförmögen till att klara sig själv, hon insåg till slut detta själv och packade en väska och gick till äldreboendet. De sa tvärnej till att hon skulle få flytta dit, min mormor accepterade inte detta och polis tillkallades, hon kördes till psykiatrin och fick nog stanna där någon natt, efter det fanns plötsligt plats på boendet som innan sa nej.

Hur man egentligen ska gå tillväga vet jag inte men att de kan ordna det är jag övertygad om så stå på er. Socialtjänsten kan dra i trådar vanligt folk normalt inte rår på så använd dessa.

Men tänk att det ska behöva gå till såhär

 

[Görel]

Tänk på att det är den som är i behov av stödet som själv måste ansöka om det, det kan inte någon annan göra åt personen. Man kan inte tvinga någon att ta emot stöd mot dennes vilja. Och behövs det någon utredning, t ex angående demens, som personen inte vill medverka till är det svårt att komma längre.

Arbetar själv med att bl a placera personer på skyddade boenden, och har flera gånger träffat de som jag ansett behövt den typen av skydd, men de har själva inte velat ansöka och då kan jag inte göra någonting.

 

[mamman]

Detta gäller inte mig men en vän. Situationen är ohållbar och ingen vet vad som kan göras.
Om ni har några idéer så ska jag ta dem vidare.

Det är en enormt lång historia men jag ska försöka hålla mig kort och koncist.

Min väns mamma fick diagnosen Alzheimers i somras. Utredd enligt praxis. Mamman klarar inte av att bo hemma och hon klarar inte av att vara ensam en sekund. Ingen mer hjälp än hemtjänst ett par dagar i veckan sattes in. Mamman bodde ensam.
Min vän kan jobba när som helst på dygnet så hen var hemma hos mamman hela dagarna. Min väns syskon bor i en stad tre timmar bort där hen studerar. Detta syskon hjälpte till så mycket hen kunde.

Min väns föräldrar är skiljda sedan kanske 12 år. Vännens pappa som bor ensam i stort hus sa då att mamman kunde flytta hem till honom då han ändå är mest hemma. De har alltid haft nära kontakt trots skilsmässa. Detta gick vännen och syskon med på då de inte kan passa mamman varje minut.

Tyvärr tror vi att vännens pappa fått en hjärnskada i samband med en operation för han är helt personlighetsförändrad. Elak och hemsk har han blivit.
Detta beteende har nu eskalerat någon fruktansvärt. Han tvingar mamman att städa och vara typ hushållerska. Hon förstår ingenting och är så ledsen i sin demens.
Nu har pappan blivit ännu mer sjuk och kan inte hålla reda på hygien eller något.
Min vän och vännens syskon är desperata efter hjälp. Pappan vägrar givetvis inse att han är sjuk.
De vill bara ha mamman därifrån och sen aldrig mer ha kontakt med pappan.

De får INGEN hjälp från sjukvården. De säger att det inte finns boenden att tillgå på ännu ett år. Ingen kan hjälpa dem med mamman. De är desperata och min vän har en lång historia med psykisk ohälsa med självmordsförsök. Hen har varit frisk i ca tre år och är livrädd att falla tillbaka. De känner att de inte orkar mer. De är hos mamman varje dag.
Detta betyder också enorma konflikter med pappan som är oerhört aggressiv. Dock ej fysiskt.

Vad kan de göra? Måste man vänta ett år på ett boende till mamman? Ska verkligen min vän vara den som drar detta lass?

pappans elakhet kan också bero på demens. Finns vissa former som gör personen väldigt förändrad och/eller gör att man säger/gör saker som den aldrig hade sagt/gjort tidigare

 

[mamman]

Tänk på att det är den som är i behov av stödet som själv måste ansöka om det, det kan inte någon annan göra åt personen. Man kan inte tvinga någon att ta emot stöd mot dennes vilja. Och behövs det någon utredning, t ex angående demens, som personen inte vill medverka till är det svårt att komma längre.

Arbetar själv med att bl a placera personer på skyddade boenden, och har flera gånger träffat de som jag ansett behövt den typen av skydd, men de har själva inte velat ansöka och då kan jag inte göra någonting.

Men visst finns det numera en möjlighet för närstående att ta vissa viktiga beslut om en person inte kan göra det själv p g a t ex demens?

 

[Görel]

Men visst finns det numera en möjlighet för närstående att ta vissa viktiga beslut om en person inte kan göra det själv p g a t ex demens?

Vilket lagrum tänker du på?

 

[lytesout95]

Men visst finns det numera en möjlighet för närstående att ta vissa viktiga beslut om en person inte kan göra det själv p g a t ex demens?

Jag fick bli förvaltare åt min mamma för att få bestämma.