Sverige och då framförallt Stockholm, har haft två tidigare bostadskriser (i modern tid) efter WWII och på 60-70-talet och lyckades bygga bort båda till stor del. Staten gick in med subventioner så det skulle löna sig att bygga hyresrätter med en rimlig vinstmarginal. Subventionerna togs senare bor eftersom de ansågs för dyra och obehövliga med en bostadsmarknad i balan. De hus som byggdes efter kriget håller fortfarande bra standard rent byggmässigt, bara lite kul att den egna hemrörelse som då lanserades, gjorde att en (liten) villa i Enskede kostade 25,000 och en 2-3 i närförort kostade 10,000. De byggde snabbt och billigt. Bl.a byggdes alla hyreshus i 2.5 våningsplan eftersom lagen säger att 3 våningar och högre kräver hiss och varje kvadratmeter utnyttjades till max - vilket inte görs idag imo. De byggdes utanför tullarna för att ge den tidens bostadssökande en bättre miljö med grönområden och affärer, dagis och skola i nära anslutning men med goda kommunikationer (tunnelbana) så det sågs som ett Storstockholm.
På 60-70 talet skapades det idag så illa sedda miljonprogrammet som faktiskt på den tiden inte var till för socioekonomiskt utsatta grupper och hade en mycket blandad befolkning. Då bodde utsatta på Södermalm och i Gamla Stan i råtthål där toa var gemensam i källaren, inget rinnande vatten och mögel lite här och var.
Vad gäller att bostadskostnaderna skjuter i höjden pga byggarbetares löner så ska man inte glömma att det numera lönedumpas friskt genom att underleverantörers, underleverantörer anställer arbetare från låglöneländer med usel lön och bristfälliga försäkringar om något går fel. Sedan kan alla inblandade skylla på varandra och inte ställs till ansvar.