En liten fråga: har du någon inre röst som inte repeterar negativa mantran? Kanske en liten en, en viskande, undangömd. En som säger något i stil med "jag vill bli bättre" eller "jag älskar dig som du är" eller kanske bara "jag vet inte om det där negativa faktiskt är sant"?
Och om du inte har det, kan du tänka dig att börja försöka leta efter den? Det kan vara enormt svårt, för den där rösten har du kanske tryckt undan otroligt länge i rädslan för intensiva känslor.
Men det knepiga med att trycka undan/försöka fly från negativa känslor, är att dom växer när man gör det. Så när man gjort det länge, kommer det vara skitläskigt att börja våga titta på dom. Men jag tror det var det din hypnosterapeut var inne på, att få dig att börja våga stå rakryggad inför svåra känslor, och börja våga känna igenom dom.
Det är ingen lätt process, den är ärligt talat vidrig. Och lång. Men det funkar. Och allt eftersom vågar man öppna fler dörrar, packa upp fler lådor, och de svarta minnena som bodde i dom bleknar i ljuset.