förlossningen

[Jossan]

Sv: förlossningen

Nu blir jag lite amatörpsykolog.

Önskar jag hade det där INRE LUGNET som vissa av er verkar ha. Oavsett om det handlar om en förlossning eller flytt eller uppbrott eller nån annan stor händelse.
Tror det byggs upp i tidiga år, en inre trygghet och förvissning om att saker och ting ordnar sig. Kanske helt enkelt självförtroende?

Det är inte kul att stressa upp sig inför allting, och det ger verkligen inget positivt. Hoppas jag lyckas ge det till mina barn, även om jag själv saknar det.

 

[Sablar22]

Sv: förlossningen

Själva förlossningen var inte så farlig, visst gjorde det ont som f*n
men det var inte outhärdligt.
Däremot så hade jag pinvärkar i två dygn innan busen kom ut, dom gjorde däremot ondare än ondast.
Sen var jag nog så trött efter dom två dygnen innan så jag orkade inte känna efter så mkt när förlossningen drog igång.
Men känslan när han åkte ut, den är obeskrivlig.. vips så var all smärta borta och hela världen var heelt underbar.

Jag fick epidural + lustgas. Epiduralen var helt klart min bästa vän!
Droppet dom satte för att sätta igång mig fick däremot många ilskna blickar och jag hade dom mest fantasifulla planer på hur jag skulle få bort det utan att jag skulle få fan för att det var försvunnet

 

[Jamtland]

Sv: förlossningen

Amatröpsykologar lite tillbaka...

Om jag talar för mig själv så har jag ett rätt uselt självförtroende, och har haft det sedan högstadiet ("gamla vanliga" historien om hon som inte passade in så bra och blev mobbad). Däremot så har jag turen att ha underbara föräldrar som ALLTID stöttat mig och funnits där för mig.

Har med tiden ooch livet insett att det mesta brukar faktiskt ordna sig och oftast blir det riktigt bra bara jag tar tag i saken. Så vara gravid har inte orsakat mig särskilt stora bekymmer, även om det enligt både mig och andra BORDE göra mig stressad. Att vara sjukskriven med arbetslös sambo och en usel ekonomi är inte bästa förutsättningarna för att få barn, men det är de förutsättningar jag har, och det går i dagsläget inte att ändra på, så varför låta det trycka ner mig.

Tror att mycket handlar om grundinställningen till livet, går man och oroar sig så blir livet oroligt. Om jag däremot ser det positiva i allt så flyter det bättre och motgångar gör mig inte så mycket i långa loppet. Sen fungerar det inte ala dagar, visst deppar man ihop rejält och tycker att hela världen är emot en och man oroar sig för ALLT, men det GER ju liksom ingenting.

Gudars så svamligt...

Jenny- som för tillfället kan skylla på graviditetshormoner!

 

[vendelay]

Sv: förlossningen

Jag sa innan att jag ska minsann inte ha någon bedövning, det fick jag äta upp
Det gjorde jävligt ont rent ut sagt, men det hade jag förväntat mig också, dock är smärta svår att föreställa sig och förbereda sig för tycker jag. Jag provade akupunktur, bad, lustgas och sen vid sex centimeter tog jag EDA, den var himmelriket för mig. :smirk: Lyckades t.om sova i små stunder. Krystvärkarna var rent ut sagt det värsta, men jag hade bara krystvärkar i 17 minuter och sen var hon ute och smärtan praktiskt taget glömd
Från att vattnet gick tills att hon tittade ut tog det ca 7 timmar.