Exakt på vilket sätt är treåringens vara eller icke vara på stranden relevant för PowerPinglans ansvar för sin hund? Det har tidigare i tråden antytts att det skulle vara relevant. Men jag förstår ärligt talat inte.
Då förklarar jag det igen. Treåringen (kan vara två år också) är den hundrädde pojkens lillebror. Pappan hade lämnat sin treåring själv där, eller så hade han knatat iväg själv till stranden. Pappan kommer och hämtar ungen (då hade jag varit där 15-20 minuter). Pappan ser hunden, säger ingenting och visar heller ingen rädsla. Strax efter dom gått kommer den hundrädda pojken gåendes mot stranden själv.
Nu kan du väl räkna ut varför jag tycker att man som förälder borde ta lite mer ansvar och vara mer rädd om sina barn. Hade jag varit pappan och den lilla pojken drunknat och den större blivit ihjälbiten av en hund, så hade jag aldrig kunnat förlåta mig själv.
Vet jag om att mitt barn är hundrädd så skickar jag inte iväg mitt barn rakt mot en hund, vare sig den är snäll eller en dvärghund. Jag tar inte för givet att hundägaren har stenkoll då det handlar om djur. Ålder på djuret spelar ingen roll här heller för mig. Jag förväntar mig inte att händer det något så kan jag tryggt stå här utan skuldkänslor och skylla allt på hundägaren.
Min yngsta dotter är hundrädd för okända hundar. Min mamma är rädd för sk kamphundar som hon säger. Vilket innebär alla stora svarta hundar typ. Hon gillar inte hundar överhuvudtaget och ändå är jag uppvuxen med hundar. Jag har en väninna som är hundrädd, likaså hennes man. Många i stallet är rädd för rottisar, nä dom var
Jag har grannar som är rädda men vågar lite mer och mer bli nyfiken på hunden. Så jag vet vad visa respekt för andra innebär även om ni är många som inte tror det. Fast ni är många som hittar på en egen story om min story så det blir alltid galet då.