Förebilder som gjort oss besvikna.

[BornAgain]

Jag är besviken på Mattias Klum. Han har en hög svansföring i klimatfrågan och åker runt och dokumenterar ekosystem innan det är för sent, samtidigt som han har lett dyra turistresor till polartrakterna. I min värld går det inte.

Det är öht mycket kändisar som "engagerar sig så i klimatet" (dvs predikar för pöbeln hur de bör leva ) utan att tänka på vilka produkter/tjänster man gör reklam för och hur man själv lever.

 

[Pilot]

Jag har svårt att skilja på sak och person. Jag tycker det ofta verkar som om man är tillräckligt "bra" eller "känd" så blir man ursäktad ett svinigt/ olagligt beteende.

Efter dokumentärer Finding Neverland så byter jag radiokanal om MJ spelas, får en total avsmak i munnen av hans musik. Fixar inte Louis C.K längre, jag är en halv Potter- nörd, men har tappat lust att se om filmerna om jag ska vara ärlig. Mel Gibson går fet bort o.s.v.
För mig är det stor skillnad om man "pudlar" och inser sitt misstag/ växer som människa (Louis C.K är väl på gränsen, han har ju insett att det han gjorde inte var ok) och jag tycker att min likes/ pengar ska gå till de artister som jag faktiskt vill stötta.
Det är ju den makt jag har för att påvisa om jag tycker ett beteende är acceptabelt eller inte.

Jag som håller på med western ridning t.ex. undviker att konsumera eller handla av företag som har gått ut med att stötta Trump eller kritiserat BLM med "all life matters".

Allt är politik och även om jag inte ser mig som någon som är politiskt intresserad, så inser jag ju att det finns överallt, i mångt och mycket handlar om värderingar och som konsument påverkar jag det jag kan o.s.v.

För att svara på ursprungsfrågan, J.K. Rowling har gjort mig besviken på ett sådant sett att jag t.e.x. kan tycka det är beklagligt att hon har varit en mindre ikon för hbtq+ rörelsen och en av deras "safe places".
Däremot så tror jag inte man ska ha en förhoppning på att kända människor ska ha en moral som "vanliga människor" inte har, eller vara bättre på något vis. Det gör ju att jag tycker att ett visst beteende eller motsatta åsikter till mina, inom vissa ramar har jag nada problem med.

Jameela Jamil är ju en sådan person som när hon får relevant kritik för hon har uttryckt sig offentligt tar till sig det och "bättrar sig".

Sen är inte jag jätteintresserad av kändisar rent generellt, det är mer om jag "snubblar" över information som känns urkig som jag reagerar.

 

[Milene]

Jag beundrade Ludmila Engqvist väldigt mycket. Tyckte hon var en frisk och naturlig fläkt, en hårt kämpande person som fick cred för sitt slit. Som verkligen slet hårt för sina resultat, och framför allt, var ÄKTA på nåt vis.

Så fel man kan ha...

 

[Monimaker]

Jag är en sådan som engagerar mig starkt i fandoms, t.ex. genom instagramkonton. Förut hade jag ett konto dedikerat till en känd skådespelare/regissör som var brutalt talangfull och dedikerad till sitt arbete, men också ett absolut jäkla as som människa, vilket jag visste om. Han var notoriskt otrogen och misshandlade sin första fru psykiskt – troligtvis även fysiskt – vilket hon redogjort för, samt misshandlade sina barn både fysiskt och psykiskt, något som enligt honom skulle inledas från och med fyraårsåldern. Han hade mikrofoner i hela huset för att tjuvlyssna av alla. Han missbrukade också sin makt som en av de mest hyllade regissörerna/skådespelarna i Hollywood under 50-och 60-talet när det kom till sina leading ladies; antingen låg han med dem, eller behandlade dem otroligt illa verbalt och fysiskt. Han brukade också bjuda in kvinnor som trodde att de skulle ligga med honom, men istället få dem att klä av sig och masturbera till dem som objekt, eftersom det enligt honom ”inte räknades som otrohet.” Han såg till att frun var ekonomiskt beroende av honom – hon fick knappt lämna huset och absolut inte ta egna beslut, hon fick t.ex. inte färga sitt hår – så att hon inte kunde lämna honom tills hon till slut gjorde det ändå, då han tog sig en älskarinna som han senare gifte sig med efter skilsmässan.

Jag gjorde aldrig någon hemlighet om att jag visste om detta och dedikerade min instagram endast till personens arbete – film, böcker – och försökte inte heller söka likes genom att posta ”söta” bilder på honom med fru och/eller barn, vilket andra gjorde. Jag försökte istället skapa ett nyanserat space där jag spred kunskapen om även de dåliga sidorna, vilket absolut inte uppskattades av de andra i fandomen. De ville dyrka guldkalven ifred och postade bilder på honom och familjen för att låta honom framstå som en bättre person än han var, trots att de visste om sanningen om hur han plågade dem. Så min erfarenhet av utgångsfrågan är att folk verkar ovilliga att ta avstånd från någon de investerat i, trots att de är klandervärda på flera plan, utan istället försöker motivera/urskulda komplexiteten och överbygga diskrepansen mellan vad de är och vad de vill att förebilden ska vara.

Den här personen dog 2017, och jag kan inte minnas när jag senast fällt så många tårar. När han avled fick jag ”jobba” heltid med mitt konto i flera veckor på grund av allas (nu pratar vi hundratals människor) sorgearbete som blev mitt personliga ansvar på något galet sätt, och jag själv fick inte bearbeta det. Jag minns att jag var så förkrossad att jag bara tjöt i timmar. Vi fick beställa mat dagen efter för jag var inte ens i skick att stå. När det sedan ”kom ut” att han hade en konflikt med sönerna och gjorde dem arvlösa minns jag en kommentar så väl – ”Hur kommer det sig att man inte visste om att han misshandlade sina barn när han levde?”.

För att fandomen inte vill att du ska veta.
För att du inte gjort din research.
Intervjun där han försvarar sitt agerande finns för den som vill se. Men du kanske inte ville se.

Nu har jag ett helt annat konto i en annan fandom och det är så skönt att inte längre bli tittad snett på för att du försöker skapa ett diskussionsvänligt klimat. Jag borde ha gjort det mycket tidigare, men det är inte alltid lätt att ta adjö av någon du investerat så mycket i, trots att de i slutändan gjort vidriga gärningar. Är hemska människor.

 

[Ramona]

Jag är otroligt besviken på Fredrik Federley. En sådan bra politiker, så jordnära och vettig, men vaaaa?? Vad hände där liksom? Jag köper inte att en person som är såpass högt uppsatt helt missat att kolla upp sina dejter på Mr Koll eller liknande. Vad fan, det gör ju "alla" jag känner! Och han som har någonting att förlora....nä, köper inte alls grejen, utan är istället väldigt besviken.

 

[Nahar]

Jag är en sådan som engagerar mig starkt i fandoms, t.ex. genom instagramkonton. Förut hade jag ett konto dedikerat till en känd skådespelare/regissör som var brutalt talangfull och dedikerad till sitt arbete, men också ett absolut jäkla as som människa, vilket jag visste om. Han var notoriskt otrogen och misshandlade sin första fru psykiskt – troligtvis även fysiskt – vilket hon redogjort för, samt misshandlade sina barn både fysiskt och psykiskt, något som enligt honom skulle inledas från och med fyraårsåldern. Han hade mikrofoner i hela huset för att tjuvlyssna av alla. Han missbrukade också sin makt som en av de mest hyllade regissörerna/skådespelarna i Hollywood under 50-och 60-talet när det kom till sina leading ladies; antingen låg han med dem, eller behandlade dem otroligt illa verbalt och fysiskt. Han brukade också bjuda in kvinnor som trodde att de skulle ligga med honom, men istället få dem att klä av sig och masturbera till dem som objekt, eftersom det enligt honom ”inte räknades som otrohet.” Han såg till att frun var ekonomiskt beroende av honom – hon fick knappt lämna huset och absolut inte ta egna beslut, hon fick t.ex. inte färga sitt hår – så att hon inte kunde lämna honom tills hon till slut gjorde det ändå, då han tog sig en älskarinna som han senare gifte sig med efter skilsmässan.

Jag gjorde aldrig någon hemlighet om att jag visste om detta och dedikerade min instagram endast till personens arbete – film, böcker – och försökte inte heller söka likes genom att posta ”söta” bilder på honom med fru och/eller barn, vilket andra gjorde. Jag försökte istället skapa ett nyanserat space där jag spred kunskapen om även de dåliga sidorna, vilket absolut inte uppskattades av de andra i fandomen. De ville dyrka guldkalven ifred och postade bilder på honom och familjen för att låta honom framstå som en bättre person än han var, trots att de visste om sanningen om hur han plågade dem. Så min erfarenhet av utgångsfrågan är att folk verkar ovilliga att ta avstånd från någon de investerat i, trots att de är klandervärda på flera plan, utan istället försöker motivera/urskulda komplexiteten och överbygga diskrepansen mellan vad de är och vad de vill att förebilden ska vara.

Den här personen dog 2017, och jag kan inte minnas när jag senast fällt så många tårar. När han avled fick jag ”jobba” heltid med mitt konto i flera veckor på grund av allas (nu pratar vi hundratals människor) sorgearbete som blev mitt personliga ansvar på något galet sätt, och jag själv fick inte bearbeta det. Jag minns att jag var så förkrossad att jag bara tjöt i timmar. Vi fick beställa mat dagen efter för jag var inte ens i skick att stå. När det sedan ”kom ut” att han hade en konflikt med sönerna och gjorde dem arvlösa minns jag en kommentar så väl – ”Hur kommer det sig att man inte visste om att han misshandlade sina barn när han levde?”.

För att fandomen inte vill att du ska veta.
För att du inte gjort din research.
Intervjun där han försvarar sitt agerande finns för den som vill se. Men du kanske inte ville se.

Nu har jag ett helt annat konto i en annan fandom och det är så skönt att inte längre bli tittad snett på för att du försöker skapa ett diskussionsvänligt klimat. Jag borde ha gjort det mycket tidigare, men det är inte alltid lätt att ta adjö av någon du investerat så mycket i, trots att de i slutändan gjort vidriga gärningar. Är hemska människor.

Lite nyfiken på varför du inte nämner honom vid namn?

 

[Monimaker]

Lite nyfiken på varför du inte nämner honom vid namn?

Bra fråga, inte är han då värd att skyddas. Det är Jerry Lewis, känd för sina komedifilmer - främst för The Nutty Professor (1963), och sitt välgörenhetsarbete.

 

[Mia_R]

Bra fråga, inte är han då värd att skyddas. Det är Jerry Lewis, känd för sina komedifilmer - främst för The Nutty Professor (1963), och sitt välgörenhetsarbete.

Jag tänkte just fråga om det var han du tänkte på för jag visste att du gillade honom väldigt mycket som skådespelare och googlade när han dog. 2017.

 

[Monimaker]

Jag tänkte just fråga om det var han du tänkte på för jag visste att du gillade honom väldigt mycket som skådespelare och googlade när han dog. 2017.

Jo, du hade rätt. Jag hade ju en tecknad profilbild av honom här ett tag också. En del av mig saknar honom fortfarande i livet och har ett ständigt sug efter hans filmer.

 

[Badger]

Jag är otroligt besviken på Fredrik Federley. En sådan bra politiker, så jordnära och vettig, men vaaaa?? Vad hände där liksom? Jag köper inte att en person som är såpass högt uppsatt helt missat att kolla upp sina dejter på Mr Koll eller liknande. Vad fan, det gör ju "alla" jag känner! Och han som har någonting att förlora....nä, köper inte alls grejen, utan är istället väldigt besviken.

Mr Koll är kanske lite avancerat, visste inte ens att det fanns och skulle nog tyckt själv att det var att snoka. Jag har verkligen undvikit att läsa om det hela, men är oerhört besviken. Såvitt jag förstår det så sa han inte upp bekantskapen i samma ögonblick han fick veta (större förväntingar än så hade jag inte. Samtidigt svek han en gång tidigare i en viktig fråga för flera år sedan så fallet kunde varit längre.).

 

[Badger]

Jag brukar nog i allmänhet försöka undvika att gräva ned mig i kändisar, läsa intervjuer och sådant, de brukar kunna vara en besvikelse redan innan de ens gjort något.

Jag har aldrig haft idoler eller velat bli som någon. Men blev ändå, trots att jag försökt undvika att gräva ned mig i personer så besviken på Johnny Depp att jag inte riktigt ser hans filmer med lika stor glädje längre.

Marion Zimmer Bradley är en klar besvikelse (feminist fantasyförfattare som underlättat och begått övergrepp på barn) trots att jag egentligen aldrig ens tyckt om hennes böcker. Speciellt som böckerna faktiskt nästan tangerat övergrepp i storyn gör ju att det blir en helt annan nivå på kombination författares tadel och publikation.

 

[Ramona]

Mr Koll är kanske lite avancerat, visste inte ens att det fanns och skulle nog tyckt själv att det var att snoka. Jag har verkligen undvikit att läsa om det hela, men är oerhört besviken. Såvitt jag förstår det så sa han inte upp bekantskapen i samma ögonblick han fick veta (större förväntingar än så hade jag inte. Samtidigt svek han en gång tidigare i en viktig fråga för flera år sedan så fallet kunde varit längre.).

Snoka? Eller så är det att se efter sitt eget hus? Jag hade aldrig gått på en dejt utan att kolla upp så att jag inte riskerar min egen säkerhet. Mitt liv är värt betydligt mer än att chansa på att någon är en god människa.

Varför skulle det ens vara fel att snoka? Ju mer du vet om en person ju bättre eller? Eller du kanske vill få en överraskning när insatsstyrkan bankar in dörren och tar mannen du levt med i flera år och trott att du byggt upp någonting med?

 

[Mia_R]

Väldigt OT, men en kollega kollar upp presumtiva dater både på Ratsit och MR.Koll. Jag ska nog följa hennes exempel och önskar att jag gjorde det redan tidigare, vad många obehagliga överraskningar jag sluppit.

 

[SaraMara]

Svårt att sätta rubrik på det här, men det händer naturligtvis regelbundet att människor vi sett upp till, läst deras böcker, sett deras filmer, varit imponerade av deras insatser, påverkats av musik eller sång, visar sig vara någon annan än de vi trott eller de sagt sig vara. Vad gör man då?
Tar man helt avstånd från det de skapat eller gör man det till sitt eget på något vis?
Michael Jackson är ett typexempel känner jag, och rätt polariserad.
Sean Connery med hans uttalanden om kvinnomisshandel.

Och J.K Rowling som kom upp i en annan tråd för bara en stund sedan, i och med hennes tweets och senare uppsats där hon invaliderar transkvinnor som kvinnor, bland annat, och som egentligen är anledningen till att jag startar tråden.
Redan innan dess var hon rätt glad i att mjölka LGTBQ+ scenen utan att egentligen ge dem utrymme (upplever jag).
Lite blandade länkar, tyvärr är de flesta till olika nyhetssidor, men man får ganska snabbt grepp om vad som hänt.
https://consequenceofsound.net/2020/06/jk-rowling-essay-transgender/
https://www.nytimes.com/2020/06/07/arts/Jk-Rowling-controversy.html
https://studybreaks.com/culture/reads/j-k-rowling-lgbtq/
Och här är en länk till uppsatsen hon skrev i respons till all media. Jag har inte lyckats hitta en samling av alla tweets än.
https://consequenceofsound.net/2020/06/jk-rowling-essay-transgender/

Jag är oerhört inkonsekvent i mitt avståndstagande från individer pga vad de gör eller säger/ger uttryck för på annat sätt - och måste medge att jag har närmare till förlåtelse för 'övertramp' för individer som jag av någon anledning vill tycka om. Inte så vackert men kanske mänskligt.

Ett exempel är t.ex. Axl Rose - personlig husgud och mina tonårs stora rockstjärne-kärlek, vars musik följt mig sedan jag var ett litet barn. Först i vuxen ålder förstod jag vissa textmässiga övertramp t.ex. med riktigt fula rasistiska uttalanden som jag inte hade accepterat från någon om det släppts idag. Jag väljer helt sonika att bortse från detta och tänka på hur resten av musiken är och hur han idag, t.ex. under presidentvalskampanjen, tar strid för frågor jag tycker är viktiga och som i vart fall tyder på viss mognad...

Jag har också oerhört svårt för sexism och konservatism - detta till trots kan jag liksom inte låta bli att djupt i mitt hjärta ändå älska KISS litegrann fortfarande t.ex. För att inte tala om att jag tycks helt kunna bortse från manliga jättebebisar i typ alla rockband jag tycker är sköna (Oasis liksom!) - beteenden som jag kan skratta åt och liksom gilla som en del av rockstjärnemyten hade aldrig accepterats om det inte var typ Slash, bröderna Gallagher, Tommy Lee (utmärkt exempel på dubbelmoralen hos mig!) osv... Oerhört inkonsekvent alltså.

 

[Badger]

Snoka? Eller så är det att se efter sitt eget hus? Jag hade aldrig gått på en dejt utan att kolla upp så att jag inte riskerar min egen säkerhet. Mitt liv är värt betydligt mer än att chansa på att någon är en god människa.

Varför skulle det ens vara fel att snoka? Ju mer du vet om en person ju bättre eller? Eller du kanske vill få en överraskning när insatsstyrkan bankar in dörren och tar mannen du levt med i flera år och trott att du byggt upp någonting med?

Oj nej jag skulle aldrig kolla upp någon vän så. Har inte heller googlat vänner.

Men det är kanske skillnad om man internetdatear, då skulle jag nog göra det om jag vetat att siter finns. Jag har aldrig någonsin gått ut med en kille som inte känt några av mina vänner eftersom jag aldrig internetdateat. De gånger för länge sedan jag kan ha gått ut med någon från en fest eller så var jag tonåring och internet kom till mig ett par år senare. Det har dugt bra som koll att känna ett ex eller så.

Sedan vet jag inte om jag "ser om mitt eget hus" vanligen heller.

 

[Badger]

Jag är oerhört inkonsekvent i mitt avståndstagande från individer pga vad de gör eller säger/ger uttryck för på annat sätt - och måste medge att jag har närmare till förlåtelse för 'övertramp' för individer som jag av någon anledning vill tycka om. Inte så vackert men kanske mänskligt.

Ett exempel är t.ex. Axl Rose - personlig husgud och mina tonårs stora rockstjärne-kärlek, vars musik följt mig sedan jag var ett litet barn. Först i vuxen ålder förstod jag vissa textmässiga övertramp t.ex. med riktigt fula rasistiska uttalanden som jag inte hade accepterat från någon om det släppts idag. Jag väljer helt sonika att bortse från detta och tänka på hur resten av musiken är och hur han idag, t.ex. under presidentvalskampanjen, tar strid för frågor jag tycker är viktiga och som i vart fall tyder på viss mognad...

Jag har också oerhört svårt för sexism och konservatism - detta till trots kan jag liksom inte låta bli att djupt i mitt hjärta ändå älska KISS litegrann fortfarande t.ex. För att inte tala om att jag tycks helt kunna bortse från manliga jättebebisar i typ alla rockband jag tycker är sköna (Oasis liksom!) - beteenden som jag kan skratta åt och liksom gilla som en del av rockstjärnemyten hade aldrig accepterats om det inte var typ Slash, bröderna Gallagher, Tommy Lee (utmärkt exempel på dubbelmoralen hos mig!) osv... Oerhört inkonsekvent alltså.

När det gäller musik har jag insett att det är bättre att inte lyssna på texterna och läsa om artisterna Det verkar verkligen inte finnas någon koppling mellan respekt för folk och musikalisk talang. Så det är vanligen först när de blivit arresterade för misshandel jag märker något. Att artister under tex 80-talet hade fruktansvärd kvinnosyn rakt över (kvinnor inkluderade) är något jag bara förutsatt. Nu kanske det finns någon enstaka som inte har det antar jag.

 

[Diabetikern]

Har inte någon jag ser direkt upp till men 2 skådespelare under min uppväxt har tappat sin glans

Tom Cruise och Mel Gibson har jag numer väldigt svårt för att se i filmer efter hur de har betett sig.

 

[Nahar]

Ni som kollar upp folk innan ni går på dejt, hur reagerar ni om personen inte finns på ratsit/mr koll?

 

[Jeffery]

Ni som kollar upp folk innan ni går på dejt, hur reagerar ni om personen inte finns på ratsit/mr koll?

Då är det definitivt nåt skumt!

 

[Nahar]

Då är det definitivt nåt skumt!

Haha, jag finns inte på något av dem, och är inget skumt med mig

Edit: Ja, det går ju såklart att beställa ett registerutdrag/kreditupplysning på mig, men jag är inte sökbar för allmänheten.