Jag ahr också begränsat med ork och matlagning är inget som kommer naturligt för mig...
Som tur är verkar jag också klara mig utan alltför mycket variation, vilket underlättar.
Till frukost äter jag samma sak (gröt för min del) som jag ätit i mer än 10 år.
Till lunch äter jag egengjord soppa. Har framför allt två olika jag varierar med. Gör mycket på en gång och häller upp i glasburkar som jag samlat på mig under åren, en portion per burk. Sparar ett par i kylen och fryser i resten. Ibland äter jag samma soppa varje lunch i en vecka, ibland kör jag varannan dag. Ofta med en knäckemacka med ost till. Eller annat bröd om det finns hemma.
De första 15-20 gångerna jag gjorde sopporna behövde jag läsa recepten noga för att få det rätt. Nu tar det inte längre så mycket energi att göra dem, jag har övat tillräckligt mycket. Ibland funderar jag på att leta fram npgit mer recept att testa, men jag har inte kommit dit än.
Till middag händer det att jag äter varm mat. När jag lagar något, på sin höjd en gång i veckan, gör jag alltid några matlådor och stoppar i frysen. Det bästa är mat som ger många lådor, som tex lasagne eller annan pasta. Jag kan också koka en potatis och värma färdiga veggobollar, biffar eller annat halvfabrikat och vara nöjd med det. Eller koka ett ägg och göra en matigare macka. Eller äta keso med frukt och nötter. Eller yoghurt. Eller mera gröt. Eller en 200 grams chokladkaka, men då mår jag oftast inte så bra efter...
Men - eftersom jag äter gröt och soppa till frukost och lunch så behöver jag inte slå på mig de dagar middagen inte funkar. Jag vet att jag inte äter det mest näringsriktiga och inte enbart nyttigt. Men jag äter tillräckligt bra, och det räcker så.
Så mitt tips, om du vill prova, är att börja med 1-2 recept. Gör dem till du känner att det inte är ansträngande att göra dem, du vet ingredienser (gärna få!) och du vet i vilken ordning du ska göra saker. Sen är det alltid en ansträngning (för flera av oss) att börja göra, men det blir mindre övermäktigt när man vet hur ändå.
Och prata med din läkare om att få prova annan medicin. Jag är nu inne på min tredje variant och känner äntligen att det gör någon skillnad. Börjar även acceptera att det är livslång medicinering som gäller, jag orkar inte med fler försök att klara mig utan. Ser min depression som typ diabetes, något jag kommer leva med resten av livet, men hanterbart med medicin och då orkar jag vara snäll mot mig själv, vilket gör att jag mår bättre.