Sv: Flytta ifrån varandra *långt*
Delvis KL
Ursäkta att jag inte svarat, men jag vill först och främst tacka alla för allt stöd, det är just sånt här som är så underbart med Buke, man får alltid fantastiskt stöd när man behöver det. Så tack!
I måndags var jag och M till familjerätten för att höra oss för. Det var en halvförvirrad gubbe där som skulel svara på våra frågor. Nåväl, det låter som jag ska få bo kvar i den här lägenheten, det skiljer inte så mycket i pris på en annan 3:a och den här. Jag ska söka bostadsbidrag direkt M flyttar ut och de månader det krisar även på socbidrag. M och jag håller på att lösa om han kan skriva över lite dagar på mig tills Arvid ska in på dagis i början på Januari. Ev kan han vara pappaledig lite också.
Jag kommer vara boförälder, och M kommer ha umgängesrätt, så M kommer betala underhåll till mig. M har hittat en jättefin stor 2:a som han mest troligt kommer ta, den ligger inte allt för långt ifrån där jag bor.
Nu till det här med att flytta ner till Skåne igen. Jag ska inte ljuga, jag skulle mer än gärna flytta ner dit igen, men
inte till vilket pris som helst. Jag tänker inte förstöra M:s och Arvids ungänge, så ego tänker inte jag vara. Visst, det går att flyga upp med honom, men hur ofta då? Det handlar trots allt om 150 mil. Det omöjliggör ju det lite mer spontana umgänget som att M kan ringa och ha honom en eftermiddag osv. Och varannan helg är inte att tala om, det blir för dyrt med dagens flygpriser. Det hade varit en helt annan sak om M inte visat något intresse för Arvid, men det gör han ju, och vem är då jag att bestämma att han inte ska få träffa honom så ofta som det bara är möjligt? Hade M sagt åt mig att han skulle ta med sig Arvid och flytta 150 mil bort så skulle jag blåvägra, och varför skulle jag då göra det samma mot honom. JA, jag känner mig ensam här uppe, så är det. Men jag är vuxen (nåväl, försöker), och valde att flytta upp hit, och valde att skaffa barn med en som bor här uppe.
Jag och M har haft våra duster, jag har tvivlat på honom som pappa mer än en gång, men de senaste månaderna har han verkligen växt in i sin papparoll. Jag har jobbat hela Juli månad och då har M varit hemma med Arvid, och det har gått jätte bra. Han har haft honom 9 timmar i sträck uan problem. Mina och svärmors problem är lösta, och hon var inte den enda boven i vårat lilla drama, även jag har varit en hemsk svärdotter imellanåt som tagit allt hon sagt för kritik, när mycket bara var sagt som vänliga råd.
Det jag ställer mig tvivlande till är att lämna bort honom en hel helg, ev så kanske man kan lösa det så att när Arvid blir trött på kvällen så kör M hem honom hit, och hämtar honom morgonen efter när han varit vaken någon timme. De nätter han ev ska sova hos M kanske kan lösas så jag sover där också, på soffan eller något.
Jag och M är inte ett dugg ovänner, och kommer mest troligt försöka som särbo ett tag för se om det blir bättre, men funkar inte det så hoppas jag ändå att vi kan hålla det på en bra nivå.
Möbler är inte lösta än, men blocket har mcyket billigt, och jag är inte så fin i kanten, så länge det fungerar så är jag nöjd.
Jag önskar bara att mina föräldrar kunde vara ett bättre stöd när jag har tagit ett beslut att bo kvar här uppe, istället för att tjata om att jag ska flytta ner.
Långt och svammligt, men tack än en gång för att någon orkar lyssna