Jolanta
Trådstartare
Nu är det äntligen defenitivt, jag och sambon ska flytta ifrån varandra. Det har varit på gång länge, längre än vad som egentligen är försvarbart, men feg som jag varit så har jag inte vågat ta det stora steget.
Jag har ljugit för kompisar och sagt att det är bra mellan oss för att jag inte orkade höra att de tycker att vi skulle flytta ifrån varandra, jag visste det ju innerst inne själv, men hoppades nog att det skulle bli bättre.
Det blev inte bättre, vi bara bråkar och bråkar. Om hunden, om att vi aldrig gör något, om om om.
Det senaste bråket blev det sista, jag fick nog. Jag sa att jag tyckte vi skulle flytta till varsin lgh, och sambon höll med efter en dels ältande. Det är några dagar sen vi bestämde oss, och inom mig känner jag ett lugn som jag inte kännt på länge, samtidigt som jag känner en panik över hur jag ska klara att fixa det här.
Allt är kört känns det som. Hela min släkt bor 150 mil härifrån, de enda kompisar som bor kvar här är de i min mammagrupp, de träffar jag 1 g per vecka. Jag har inget jobb att gå tillbaka till och mina dagar börjar ta slut. Jag kommer inte kunna bo kvar i den här lägenheten mest troligt, jag har ingen TV, ingen soffa, matbord osv. Och bara några tusen på sparkontot som ska räcka till allt det.
Imorgon har vi ett inbokat möte hos familjerätten, där ska vi komma överrens om hur allt ska lösas med Arvid. Mitt hopp är att sambon skriver över några av sina pappadagar på mig så jag kan fixa hyran tills Arvid kommer in på dagis och jag kan börja jobba. Jobbet är också åt helvete, jag kommer inte kunna jobba kvällar eftersom det inte finns dagisplats då, vilket begränsar jobbutbudet väldigt mycket. Jag har panik över hur jag ska fixa det här, men jag måste klara det. Det hade varit så mycket lättare om jag hade haft min släkt i närheten, då hade jag haft de som stöd iaf.
Jag känner mig jätteorolig över hur det ska gå med A när han ska sova hos pappan, eftersom han väldigt sällan vaknar av hans skrik. Men det är något jag får vänja mig vid.
Jag fattar inte hur allt ska lösas, jag får panik bara jag tänker på det, men förhoppningsvis känner jag mig lugnare imorgon efter mötet.
/Jolanta som känner sig ensam och rädd
Jag har ljugit för kompisar och sagt att det är bra mellan oss för att jag inte orkade höra att de tycker att vi skulle flytta ifrån varandra, jag visste det ju innerst inne själv, men hoppades nog att det skulle bli bättre.
Det blev inte bättre, vi bara bråkar och bråkar. Om hunden, om att vi aldrig gör något, om om om.
Det senaste bråket blev det sista, jag fick nog. Jag sa att jag tyckte vi skulle flytta till varsin lgh, och sambon höll med efter en dels ältande. Det är några dagar sen vi bestämde oss, och inom mig känner jag ett lugn som jag inte kännt på länge, samtidigt som jag känner en panik över hur jag ska klara att fixa det här.
Allt är kört känns det som. Hela min släkt bor 150 mil härifrån, de enda kompisar som bor kvar här är de i min mammagrupp, de träffar jag 1 g per vecka. Jag har inget jobb att gå tillbaka till och mina dagar börjar ta slut. Jag kommer inte kunna bo kvar i den här lägenheten mest troligt, jag har ingen TV, ingen soffa, matbord osv. Och bara några tusen på sparkontot som ska räcka till allt det.
Imorgon har vi ett inbokat möte hos familjerätten, där ska vi komma överrens om hur allt ska lösas med Arvid. Mitt hopp är att sambon skriver över några av sina pappadagar på mig så jag kan fixa hyran tills Arvid kommer in på dagis och jag kan börja jobba. Jobbet är också åt helvete, jag kommer inte kunna jobba kvällar eftersom det inte finns dagisplats då, vilket begränsar jobbutbudet väldigt mycket. Jag har panik över hur jag ska fixa det här, men jag måste klara det. Det hade varit så mycket lättare om jag hade haft min släkt i närheten, då hade jag haft de som stöd iaf.
Jag känner mig jätteorolig över hur det ska gå med A när han ska sova hos pappan, eftersom han väldigt sällan vaknar av hans skrik. Men det är något jag får vänja mig vid.
Jag fattar inte hur allt ska lösas, jag får panik bara jag tänker på det, men förhoppningsvis känner jag mig lugnare imorgon efter mötet.
/Jolanta som känner sig ensam och rädd
Senast ändrad:
lite avstånd.
