Flytta hemifrån

[Elisha]

Jag flyttade hemifrån när jag var 19, året efter studenten, för att jobba utomlands. Har sen bott hemma i perioder efter det tills jag slutligen köpte egen lägenhet vid 22, sen dess har jag inte varit tillbaka. Eller jo, hela familjen (jag, man, två barn) inackorderad oss i mammas 3a en kort period när vi sålt lägenheten men inte fått tillträde i villan. Det var tufft!

 

[TinyWiny]

Jag blev utslängd som trettonåring och var hemlös i fyra år. Flyttade sedan ihop med dåvarande pojkvännen som sjuttonåring. Vilken känsla det var att ha en dörr att stänga, en säng att sova i, en dusch jag fick nyttja, något jag kunde kalla för mitt hem med allt vad det innebär.

Dramatiskt? Ja, som trettonåring är det ganska traumatiskt att bli dödshotad av de som ska se till ens bästa även om jag aldrig hade haft någon fantasi om att de brydde sig om mig. Det är också traumatiskt att inte ha någonstans att ta vägen en kall vintrig novemberkväll även om jag var van att klara mig själv sedan länge och där hade jag nog ändå en fantasi om att samhället skulle hjälpa mig. Så fel jag hade. Socialens förslag var att åka till dåvarande pojkvännen och bo där när jag hade blivit utkastad Jag kunde inte bli LVUad av diverse påhittade idiotiska skäl och om föräldrarna inte går med på placering så blir man hemlös även om man råkar vara tretton år.

 

[Sleepy]

Jag blev utslängd som trettonåring och var hemlös i fyra år. Flyttade sedan ihop med dåvarande pojkvännen som sjuttonåring. Vilken känsla det var att ha en dörr att stänga, en säng att sova i, en dusch jag fick nyttja, något jag kunde kalla för mitt hem med allt vad det innebär.

Dramatiskt? Ja, som trettonåring är det ganska traumatiskt att bli dödshotad av de som ska se till ens bästa även om jag aldrig hade haft någon fantasi om att de brydde sig om mig. Det är också traumatiskt att inte ha någonstans att ta vägen en kall vintrig novemberkväll även om jag var van att klara mig själv sedan länge och där hade jag nog ändå en fantasi om att samhället skulle hjälpa mig. Så fel jag hade. Socialens förslag var att åka till dåvarande pojkvännen och bo där när jag hade blivit utkastad Jag kunde inte bli LVUad av diverse påhittade idiotiska skäl och om föräldrarna inte går med på placering så blir man hemlös även om man råkar vara tretton år.

Hoppsan. Vilken tuff start på livet. Var höll du hus under de där åren? Gick du i skolan?

 

[Marita73]

Jag blev utslängd som trettonåring och var hemlös i fyra år. Flyttade sedan ihop med dåvarande pojkvännen som sjuttonåring. Vilken känsla det var att ha en dörr att stänga, en säng att sova i, en dusch jag fick nyttja, något jag kunde kalla för mitt hem med allt vad det innebär.

Dramatiskt? Ja, som trettonåring är det ganska traumatiskt att bli dödshotad av de som ska se till ens bästa även om jag aldrig hade haft någon fantasi om att de brydde sig om mig. Det är också traumatiskt att inte ha någonstans att ta vägen en kall vintrig novemberkväll även om jag var van att klara mig själv sedan länge och där hade jag nog ändå en fantasi om att samhället skulle hjälpa mig. Så fel jag hade. Socialens förslag var att åka till dåvarande pojkvännen och bo där när jag hade blivit utkastad Jag kunde inte bli LVUad av diverse påhittade idiotiska skäl och om föräldrarna inte går med på placering så blir man hemlös även om man råkar vara tretton år.

Jisses

 

[Fraggel_Tess]

Jag brukar säga det är min fjordhäst som gjorde att jag flyttade. Sommaren när jag skulle fylla 19 år köpte jag en minishetland (Flinga) som sällskap till min gamla fjorddam som hade haft får som sällskap de senaste åren. Kan meddela att det var som tecknad film när en häst jagar en annan häst och tänderna är ca en meter framför hästen som jagar...Hon vill rakt inte ha en minishettis till kompis. Vi försökte ett antal ggr...och kär som jag blivit i denna lilla ponny redan så hade min pojkvän gård och hagmark så jag köpte en shettis till som stått på samma ställe som min Flinga. På den vägen är det till sensommaren flyttade jag till Fraggelberget. Fjorddamen fick gå med sina älskade får tills hon 2005 var 28 år och fick en trotjänaravlivning hemma på gården efter fått en hel del krämpor det sista.

 

[Hyacinth]

Jag flyttade när jag var 16, hoppade av gymnasiet och började om på ny utbildning som var mindre själsdödande än samhällsvetenskapliga. Hade en superfin etta på 45 kvm, åkte oftast hem på helgerna . Det var tämligen odramatiskt, det som var synd var att mina ätstörningar kunde blomma ut rejält. Jag köpte ju hellre cigg och rioja än limpa om vi säger så.

 

[Egonson_]

Flyttade ca 8 km bort när jag var 24. Nu sju år senare, bor jag hela 2 mil hemifrån Inga problem alls, valde själv att flytta när jag hittade lämpligt boende.

 

[kamomillo]

Flyttade hemifrån när jag var 13, till ett elevhem 12 mil hemifrån.
Högstadiet fanns inte närmare.
Tufft, som ensambarn skulle jag dela rum med 2 "kompisar" från måndag morgon till fredag eftermiddag.
Jag längtade efter min hund Puck, efter mamma och pappa och min säng. jag längtade efter min fula tapet, att kunna stänga en dörr, och efter mat som jag var van vid.
Men de gick!
Efter åren i skolan flyttade jag hem en kort tid, träffade min blivande man som 17åring och flyttade till hans hus. Ett rep objekt, men de gick.....
Här bor vi än, 34 år senare.
Min flytt var nog värst för mamma, pappa jobbade periodvis utomlands, så hon va den som blev mest ensam.

* Jenny *

 

[TinyWiny]

Hoppsan. Vilken tuff start på livet. Var höll du hus under de där åren? Gick du i skolan?

Ja men ändå ser jag idag det som något av det bättre av allt som hände. Övergreppen i hemmet var så många och så grova och jag undrar hur länge till jag hade överlevt om jag blivit kvar. När jag var ensam var det såklart tufft och riskerna för en trettonårig hemlös tjej är stora men jag upplevde ändå att jag var säkrare då än när jag bodde i biofamiljen.
Jag sov om jag hade tur någon natt då och då hos kompisar och annars i trappuppgångar eller andra nattöppna ställen. En sommar hade jag turen att få bo hos en kompis nästan hela tiden och även hos den pojkvännen jag sedan flyttade ihop med sov jag hos när hans föräldrar tillät. Jag visste aldrig på morgonen var jag skulle sova nästa natt och det var det jag uppskattade allra mest när jag och dåvarande flyttade ihop i egen lägenhet.
Ingen visste hur det egentligen var. Jag sa inte ens till pojkvännen hur illa det var. Han och kompisarna förstod väl att det var struligt men jag sa liksom aldrig rakt ut att jag var hemlös utan fortsatte med fasaden att allt var bra.
Ja jag gick i skolan. Iallafall ibland. Även om jag avskydde skolan så blev den någon slags trygg punkt så även om jag inte alltid var på lektionerna så hängde jag ofta där ändå. Det var ju där kompisarna och pojkvännen fanns.
Jag fick barnbidraget insatt på mitt konto så det var de pengarna jag hade att leva för. Jag hoppade av gymnasiet efter en kort tid, jobbade där jag fick jobb i ett år för att sedan börja gymnasiet igen och gå klart när vi flyttade ihop.

 

[Skjøldur]

Jag gick gymnasiet på Nordviksskolan och bodde på elevinternatet från söndagskväll till fredagseftermiddag, åkte hem på helgerna. Hemma var en liten gård med mjölkkor 3 mil från Ö-vik. Enkelt, tryggt och ofta rätt tråkigt - särskilt om vintrarna. Inga bussförbindelser på kvällarna, och inte många turer på helgerna. För mig var det självklart att jag skulle flytta hemifrån och klara mig själv så snart som möjligt. Mina godhjärtade föräldrar sa att jag var välkommen hem igen om jag behövde det. Sista gången jag bodde hemma, det var bara två månader, så var jag nitton. Jag sommarjobbade, reste och jobbade som volunteer, jobbade på en gård på Island och köpte Blesa, flyttade till Värmland och fick hit henne och sen har livet rullat på.

 

[voltis]

Träffade min nuvarande sambo när vi var 18, båda gick på gymnasiet och bodde hemma (dock på varsin sida av sthlm).
Vi sov över hos varandra nästan varje natt, och när hans mamma flyttade ifrån pappan (efter ngt år) så var jag mer och mer hos honom.
När sedan hans pappa inte ville bo kvar i det stora radhuset så fick vi köpa det (billigt!) av honom. Kunde inte tacka nej och vi blev då sambos, som 20 åringar.
Rätt odramatiskt, klart mina föräldrar saknade men de tyckte nog det var liite skönt också, och det var bara en flytt på ca 4 mil

Vi bor fortfarande kvar efter 18 år! (firar 20 år ihop i vår).

 

[Thera]

Jag var 24 år. Bodde hemma och hade hästar och pluggade på universitetet som ligger rätt nära, så det var perfekt.

Enda nackdelen var att det inte gick några nattbussar hem från campus på vardagarna, så man missade lite av studentlivet i veckorna. Kanske lika bra det iofs..

 

[Sar]

Ja men ändå ser jag idag det som något av det bättre av allt som hände. Övergreppen i hemmet var så många och så grova och jag undrar hur länge till jag hade överlevt om jag blivit kvar. När jag var ensam var det såklart tufft och riskerna för en trettonårig hemlös tjej är stora men jag upplevde ändå att jag var säkrare då än när jag bodde i biofamiljen.
Jag sov om jag hade tur någon natt då och då hos kompisar och annars i trappuppgångar eller andra nattöppna ställen. En sommar hade jag turen att få bo hos en kompis nästan hela tiden och även hos den pojkvännen jag sedan flyttade ihop med sov jag hos när hans föräldrar tillät. Jag visste aldrig på morgonen var jag skulle sova nästa natt och det var det jag uppskattade allra mest när jag och dåvarande flyttade ihop i egen lägenhet.
Ingen visste hur det egentligen var. Jag sa inte ens till pojkvännen hur illa det var. Han och kompisarna förstod väl att det var struligt men jag sa liksom aldrig rakt ut att jag var hemlös utan fortsatte med fasaden att allt var bra.
Ja jag gick i skolan. Iallafall ibland. Även om jag avskydde skolan så blev den någon slags trygg punkt så även om jag inte alltid var på lektionerna så hängde jag ofta där ändå. Det var ju där kompisarna och pojkvännen fanns.
Jag fick barnbidraget insatt på mitt konto så det var de pengarna jag hade att leva för. Jag hoppade av gymnasiet efter en kort tid, jobbade där jag fick jobb i ett år för att sedan börja gymnasiet igen och gå klart när vi flyttade ihop.

Du är en riktig överlevare!

 

[TinyWiny]

Du är en riktig överlevare!

Tack!

 

[Ramona]

Jag flyttade aldrig hemifrån på riktigt. Jag började sova hos min dåvarande pojkvän när jag var ca 18 år och sov bara hemma sporadiskt. Efter studenten fick jag jobb och började jobba och då gjorde vi slut och jag sov hos föräldrarna i några månader innan jag åkte till Irland. På Irland bodde jag i 8 år. Hade fortfarande "alla" mina grejer hemma hos päronen och har faktiskt fortfarande en hel del grejer där, trots att de flyttat ett par gånger sen jag egentligen flyttade ut.