Flytta hemifrån

[escodobe]

Attityden.

Ja jag hade absolut aldrig köpt den hunden om den inte hade levererats till dörren med en säck mat och "snälla kan du passa den här några dagar"...

Sa jag inte att jag var en rätt obstinat tonåring.

Jag vet inte hur det gick till när pappa flyttade hemifrån som ung, men han köpte mitt argument om att "Jag kan inre bo med mamma längre" eftersom han flyttade ut när jag var åtta

Min mamma flyttade ju till England som aupair i tonåren och blev ju kvar där i många år, så hon hade inte mycket att säga till om när det gällde flyttande

 

[purity_666]

Året efter studenten kom jag in på universitet och flyttade till ny stad. Det var mest jag som var dramatisk, grät och mådde skit innan jag landade. Varje gång jag hälsade på hos föräldrarna grät jag när jag skulle tillbaka. Men det ordnade sig.
Bodde hemma över sommarloven då jag sommarjobbade i hemstaden också.

Efter examen har jag blivit kvar här och det är över 10 år sen.

 

[Daff]

Till skillnad från de flesta andra här bodde jag kvar hemma länge.

Hösten efter gymnasiet flyttade jag till Norge och arbetade men mådde inte så bra så jag flyttade hem igen efter ett halvår. Sen trivdes jag väldigt bra med att bo hemma, hade några yngre syskon så fanns alltid någon att hänga med och hade nära till stallet. När jag var 21-22 började mina syskon prata om att flytta så då fick jag också fart, hyrde en lägenhet i stan över en sommar och flyttade sedan 15 mil bort för att plugga. Efter det har jag bott hemma någon sommar men får ganska snabbt klåda i hela kroppen av att bo med mamma och pappa.

Jag tror inte alls att det var särskilt dramatiskt när jag flyttade, inte heller att jag bodde hemma länge. Jag hade jobb men tror faktiskt inte att jag betalade något men jag var å andra sidan duktig på att spara så jag slösade inte bort allt.

Jag mådde som sagt inte jättebra efter Norge och det hade känts väldigt jobbigt om jag hade behövt bo själv så jag är jätteglad att jag hade möjlighet att bo kvar hos mina föräldrar.

 

[TheRedLightning]

Hur gick det till när du flyttade hemifrån? Var det drama, trauma, blev du utslängd?

Jag packade mina saker och flyttade, var inte mer spännande än så. Flyttade då ihop med mitt ex.

 

[Heulwen]

Flyttade ihop med min dåvarande pojkvän/numera man när jag var 20 år. Vi skaffade lägenhet tillsammans då han flyttade hemifrån samtidigt, han var 19. Helt odramatiskt. Förutom att jag skrev på något samboförord som hans föräldrar propsade på så jag inte skulle få hälften om vi separerade.

Väldigt skönt att komma hemifrån då jag bodde på ganska liten yta med min mamma som jag älskar men aldrig skulle vilja bo ihop med igen.

 

[Amha]

Min mamma tyckte att det var väldigt jobbigt hon ville bestämma väldigt mycket över mig fram tills jag flyttade när jag var ~20-21. När jag skulle gå i säng inför jobbet osv och kund bli tvärsur när jag inte ville dela hennes dygnsrytm. Det var SKÖNT att lämna henne men hon gillade nog inte helt att tappa kontrollen dock lyckades hon hålla sig i skinnet och styra upp sina känslor nästan själv förutom en mindre fight ett par timmar innan jag lastade sista hästen och drog som avslutades med "ja, det kanske är dags att du flyttar hemifrån" eller nåt sånt.

Lämnade henne 25 mil bort. Passade mig perfekt. Jag kände att vår relation behövde att jag fick stå på egna ben på riktigt utan att morsan hängde hos mig lite nu och då. Vi pratade inte på 2 veckor när jag flyttade, sen ringde hon och kollade om jag levde och sen gick det ytterligare ett par veckor osv innan vi började prata nästan dagligen.

 

[Oldie]

Flyttade när jag var 15 helt odramatiskt. På den tiden ansågs man som vuxen när man gått ut 9:an. 90% av klassen började jobba direkt, industrin skrek efter arbetskraft, du fick börja jobba direkt.. Jag gick dock vidare till gymnasiet föräldrarna flyttade till annan ort och jag hittade en 1:a + kök på rivningskontrakt (70m2)där jag bodde när jag pluggade. Hyran var 176 kronor i månaden inkl värme o varmvatten. Dusch fanns gemensamt i källaren.

 

[Sleepy]

Lämnade henne 25 mil bort. Passade mig perfekt. Jag kände att vår relation behövde att jag fick stå på egna ben på riktigt utan att morsan hängde hos mig lite nu och då.

Ja alltså en del relationer behöver ju att ungdomen bryter sig loss, när föräldrarna har svårt att släppa taget. Bra med några mil emellan då.

Jag vet att jag blev så förvånad när jag blev sambo med mina barns pappa, han var då tjugofem - och hans mamma sprang där hela tiden och sydde upp gardiner och stoppade matlådor i frysen etc. Högst irriterande, tyckte jag.

 

[Amha]

Ja alltså en del relationer behöver ju att ungdomen bryter sig loss, när föräldrarna har svårt att släppa taget. Bra med några mil emellan då.

Jag vet att jag blev så förvånad när jag blev sambo med mina barns pappa, han var då tjugofem - och hans mamma sprang där hela tiden och sydde upp gardiner och stoppade matlådor i frysen etc. Högst irriterande, tyckte jag.

Ja. Det är skitjobbigt. Nu har jag inte riktigt dragits med det problemet själv men partner har en förälder som gärna ville vara delaktig i saker runt oss och jag tror att partner uppskattade det, åtminstone delvis. Det var jag som fick säga ifrån att jag inte klarade av det. Jag menar, när jag ville ha en häst som 11-åring sa mina föräldrar att det bara var att ringa på annonser. Jag hade xxxxx:- att spendera. Efter det var det bara "varsågod och lär dig!" Jag har ju hela tiden förberetts på att bli vuxen och att en (urgullig och välmenande som jag tycker väldigt mycket om) förälder ska hjälpa till med massa saker jag själv har fått ta i själv sedan flera år kändes inte riktigt bekvämt helt enkelt

 

[Sleepy]

Ja. Det är skitjobbigt. Nu har jag inte riktigt dragits med det problemet själv men partner har en förälder som gärna ville vara delaktig i saker runt oss och jag tror att partner uppskattade det, åtminstone delvis. Det var jag som fick säga ifrån att jag inte klarade av det. Jag menar, när jag ville ha en häst som 11-åring sa mina föräldrar att det bara var att ringa på annonser. Jag hade xxxxx:- att spendera. Efter det var det bara "varsågod och lär dig!" Jag har ju hela tiden förberetts på att bli vuxen och att en (urgullig och välmenande som jag tycker väldigt mycket om) förälder ska hjälpa till med massa saker jag själv har fått ta i själv sedan flera år kändes inte riktigt bekvämt helt enkelt

Ja det är så jag alltid sett min föräldraroll; att bygga en stadig grund med stegvis ökat ansvar åt barnen, så att de skulle få med sig en trygghet i att de klarar sig. Annars skulle ju stegen bli för stora när de skulle flyga ur boet. Det kan ju vara tufft ändå många gånger.

 

[Raderad medlem 68338]

Flyttade hemifrån efter gymnasiet för att plugga på universitetet. Det var helt odramatiskt och mina föräldrar stöttade mig på alla sätt och vis!

 

[Marita73]

Jag hade en kille som min mamma inte gillade när jag var 16 år. Lät honom sova över och vi vaknade vid halv fem av att mamma kom in i rummet och bad mig dra åt helvete. Flyttade in hos honom och när jag kom för att hämta mina saker var alla låsen bytta i huset. Fick tag på dem med hjälp av polisen till slut.

 

[Petruska]

Jag hoppade av gymnasiet när jag var 16 år, och flyttade ihop med tre något äldre kompisar i en trea. Jobbade i fastighetssköteriet i ett bostadsområde i andra änden av stan. Hade råd med häst, men i princip INGET därutöver.

Flytten var inte det minsta dramatisk, och vad gällde skolgången trodde nog mina föräldrar att det skulle lösa sig med tiden. Vilket det också gjorde.

 

[Minsans]

Jag flyttade utomlands direkt efter studenten då jag behövde komma bort hemifrån så fort som möjligt. Bodde och jobbade först i Belgien och sen i Spanien. Sedan kom jag hem till Sverige och bodde på en gård där jag jobbade. Sen träffade jag min pojkvän och vi köpte lägenhet. Skulle aldrig kunna flytta hem eller ens till samma stad jag växt upp i.

 

[Sleepy]

Jag hade en kille som min mamma inte gillade när jag var 16 år. Lät honom sova över och vi vaknade vid halv fem av att mamma kom in i rummet och bad mig dra åt helvete. Flyttade in hos honom och när jag kom för att hämta mina saker var alla låsen bytta i huset. Fick tag på dem med hjälp av polisen till slut.

Oj. Det var ett tufft uppbrott. Bra med andra kontakter när föräldrarelationen spårar ur.

 

[LadyCovergirl]

Jag var 18 år gammal och hade tagit studenten. Flyttade ca 30 mil för att plugga. Tog med först en av hästarna och ett halvår senare ytterligare en. Inga konstigheter öht.

Bodde först i en trea tillsammans med en annan tjej. Letade under tiden efter egen lägenhet och efter ca ett halvår fick jag en lägenhet i området jag ville bo i.
Jag ser det som naturligt att flytta hemifrån runt 18-årsåldern/studenten och tror att det är sunt för både barn och föräldrar.

 

[Mia_R]

Pendlade till gymnasiet första terminen i ettan, fick sedan på nåder hyra en lgh med en kompis andra terminen när vi var 16 år. Samma höst det året flyttade mamma och syrran 100 mil och jag blev ensamm kvar. Jag har varit självförsörjande sedan dess, drog mig runt på de bidrag som fanns att få + sommarjobb, slutade gymnasiet och hade fixat jobb som först i klassen och jag tror faktiskt på hela skolan redan innan avslutningen.

Bott i barack, olika lägenheter och nu i eget hus, flyttade aldrig hem igen efter att jag flyttade som 16-åring. Trivs med att klara mig själv, har tät kontakt med mamma över telefon och periodvis kommer hon och hälsar på hos mig i några veckor i taget.

Det jag kommer ihåg var att det var jobbigt i början att de bodde så långt bort, jag grät varje gång vi pratades vid på telefonen och sen varje gång jag skulle åka tillbaka om jag varit och hälsat på. Värst var dock att mamma brukade hämta mig på stationen och gråta över att jag skulle åka igen om en vecka.

 

[Terese]

Jag spontanflyttade till Tyskland direkt efter studenten och bodde där i ett år. När jag skulle tillbaka till Sverige var det inte aktuellt att flytta hem till mamma, utan jag fick tag i en egen lägenhet. Helt odramatiskt.

 

[Araminta]

Jag flyttade från föräldrahemmet till Berlin som 21 åring. Det gick lite i steg och jag hade kvar prylar hos föräldrarna samt bodde hemma under ett par månader under första året. Levde nomadliv och bodde kollektivt i tre år innan jag flyttade tillbaka till Sverige för att plugga och köpte mina första egna möbler.

Möjligen stort första steg men det var väldigt odramatiskt.

 

[Monifa]

Såg min chans att fly som 16 åring. Landade på internatskola och bodde där tills jag började trean då det blev egen lägenhet. Åkte typ aldrig hem med ursäkten att hästen skulle ha sitt. Sen har jag inte flyttat hem