Flytta hemifrån

[Sleepy]

Hur gick det till när du flyttade hemifrån? Var det drama, trauma, blev du utslängd?

Själv hann jag inte, då mina föräldrar flyttade före mig (jobb på annan ort) så jag bodde kvar själv på 8 rok från jag var 16. Efter gymnasiet blev det egen lägenhet och egen försörjning.

 

[Jenka]

Flyttade två månader efter studenten för att plugga i annan stad.

 

[Teilani]

Ja det var lite drama, men min mamma är väldigt dramatisk och lider av separationsångest. Mycket skönt att flytta hemifrån och ville aldrig tillbaka. Jag var väl 20 år tror jag, hade kommit in på högskola mer än 100 mil hemifrån.

 

[Jossan_92]

Flyttade som 19 åring när jag fick ett vikariat på drygt ett år, hade bott kvar hemma ett tag till om det inte varit för en rörig separation mellan mina föräldrar ett år tidigare som gjorde att jag behövde komma hemifrån.
Inget direkt drama när jag sa att jag skulle flytta, tvärtom! Fick mycket stöd med flytthjälp osv

 

[GoLightly]

Jag tog studenten när jag var 18 och ett par månader senare flyttade jag för att plugga på annan ort. Det var väldigt odramatiskt även om mina föräldrar tyckte att det var lite jobbigt att det började bli dags för oss barn att flytta ifrån dem.

 

[Raderad medlem 6459]

Som 20-åring flyttade jag fem timmar bort för att plugga på universitetet. Tog hästen med mig .

Fullkomligt odramatiskt.

 

[escodobe]

Hur gick det till när du flyttade hemifrån? Var det drama, trauma, blev du utslängd?

Själv hann jag inte, då mina föräldrar flyttade före mig (jobb på annan ort) så jag bodde kvar själv på 8 rok från jag var 16. Efter gymnasiet blev det egen lägenhet och egen försörjning.

Jag började nog flytta mentalt när jag började på Dingle, naturbruk med internat.
Då var jag inte hemma mycket på sådär 1.5 år. Sen bodde jag rent tekniskt hemma i ett par år. Men det minns jag knappt, jag var mest hemma hos mina pojkvänner eller kompisar.
Sen när jag var 18 eller 19 så råkade jag skaffa en hund. Min mamma totalvägrade och sa att jag inte fick skaffa hund så länge jag bodde hemma.
Så jag tog hunden och gick. Jag, hunden och min dåvarande bodde runt ett par månader. För pengar hade vi inga, jag pluggade . På gymnasiet och killen praktiserade. Vi bodde ömsom På killens praktikplats, i en soffa i en kompis etta och i en annan lägenhet som en bekant i princip övergivet, vi städade i tre dagar innan man ville gå på golvet utan skor...
Tillslut insåg mina föräldrar att jag menade allvar, och min pappas medelålderskris gjorde att han nog ville ha en ursäkt att flytta till sin replokal och jag tog över hans lägenhet.
Vi levde på luft, vatten, den billigaste pastan och kärlek tills jag fick åldern inne för CSNlån.

 

[DarkInNight]

Flyttade på deltid när jag var 16 och började gymnasiet på annan ort.
Flyttade direkt efter gymnasiet till en etta, trivdes inte, flyttade hem igen till föräldrarna men det var ju helt hopplöst drygt så jag köpte en lägenhet efter dryga halvåret.

Så ungefär vid 20 års åldern hade jag flyttat ut ordentligt

 

[Sleepy]

Jag tog studenten när jag var 18 och ett par månader senare flyttade jag för att plugga på annan ort. Det var väldigt odramatiskt även om mina föräldrar tyckte att det var lite jobbigt att det började bli dags för oss barn att flytta ifrån dem.

Påminner mig om en fråga jag fick av någon i min närhet när mina barn flyttade över halva landet för att börja universitetet; om jag inte tyckte det var jobbigt? Förstod faktiskt inte frågan först; varför skulle jag? Jo, för det skulle väl bli så ensamt..?

Obegriplig tanke för mig. Mina barn har ju aldrig funnits till för att jag skulle slippa vara ensam. Hela själva idén har ju varit från början att göra mitt bästa för att de skulle växa upp till kloka, självständiga vuxna och stå på egna ben. Även om jag självklart alltid kommer att finnas där för dem, när och om de behöver mitt stöd. Någonstans på vägen gick ju relationen alltmer över ifrån mamma-barn till en mer jämbördig relation mellan vuxna. Som det ska vara, tänker jag.

 

[MiniLi]

Jag flyttade till Umeå för att läsa på universitet. Jättelångt bort men det var helt odramatiskt. Var nog 19-20 år då.
Hoppade av efter en termin och kom hem igen, bodde hos mamma och pappa men det tog inte lång tid innan de initierade att vi skulle köpa en bostadsrätt åt mig. Kändes väl rätt för alla parter.
Jag har alltid varit väldigt självständig och det har mina föräldrar bara gillat läget kring, ingen dramatik alls.

 

[Lager]

Min mamma flyttade före mig för att arbeta i en annan stad, hon betalade hyran tills jag gått ut gymnasiet. Sedan flyttade jag till studentlägenhet. Då hade jag bott ensam i två år så det blev ingen större skillnad utöver att jag fick högre lön på helgjobben och fick studiemedel.

Det var däremot en stor lättnad att ha full kontroll det egna kontot med alla inkomster och utgifter.

 

[BobberiBoo]

Samma dag som jag tog studenten, är född tidigt på året så jag var 19, så packade jag och flyttade till Nord Irland. Efter fem månader flyttade jag hem till pojkvännen i sverige igen. Min mamma förvandlas till ren ondska när hon tycker det är dax att flytta ut för nåt av barnen så vi pratade inte på nästan två månader innan jag stack. Det var fördelen med att bo i en stuga på tomten, man slapp prata och träffa nån. Handlade mat själv av lön från jobb.

 

[Sleepy]

Sen när jag var 18 eller 19 så råkade jag skaffa en hund.

Min mamma totalvägrade och sa att jag inte fick skaffa hund så länge jag bodde hemma.
Så jag tog hunden och gick.

Attityden.

 

[Sleepy]

Det var däremot en stor lättnad att ha full kontroll det egna kontot med alla inkomster och utgifter.

Just känslan av självständighet, eller hur? Så skönt. Lite som när en hade tagit körkort och körde iväg med bilen solokvist. Känslan.

 

[rickie]

Jag flyttade precis innan jag fyllde 18 hjälpte till i ett stall och ägare hade flera hus i stan och fick en etta m kokvrå på 25 kvadrat ledig som jag fick. Från hon frågade om jag vill tills jag flyttat in tog det ngr dagar. Mina föräldrar fick skriva på kontraktet tillsammans m mej för jag hade en månad till att jag fyllde 18.
Mina föräldrar tyckte det var bra, men de fick gliringar fr omgivningen. Jag tog ett extra jobb för att klar hyran som var 499kr Det var väldigt länge sedan

 

[GoLightly]

Påminner mig om en fråga jag fick av någon i min närhet när mina barn flyttade över halva landet för att börja universitetet; om jag inte tyckte det var jobbigt? Förstod faktiskt inte frågan först; varför skulle jag? Jo, för det skulle väl bli så ensamt..?

Obegriplig tanke för mig. Mina barn har ju aldrig funnits till för att jag skulle slippa vara ensam. Hela själva idén har ju varit från början att göra mitt bästa för att de skulle växa upp till kloka, självständiga vuxna och stå på egna ben. Även om jag självklart alltid kommer att finnas där för dem, när och om de behöver mitt stöd. Någonstans på vägen gick ju relationen alltmer över ifrån mamma-barn till en mer jämbördig relation mellan vuxna. Som det ska vara, tänker jag.

Mina föräldrar var inte heller rädda för att bli ensamma, snarare tyckte de att det var lite vemodigt att det var början på slutet för tiden med hemmaboende barn. Men däremot saknar de mig ibland, jag saknar dem med, vi har skitkul ihop när vi träffas även om det inte blir så ofta längre eftersom jag bor långt bort. Men vi vill inte bo tillsammans för det .

 

[Lager]

Just känslan av självständighet, eller hur? Så skönt. Lite som när en hade tagit körkort och körde iväg med bilen solokvist. Känslan.

Självständighet, och att det var en del problem med betalningarna en period som jag inte kunde göra något åt som gymnasist med mesliga 900 kr i månaden på kontot utöver lite extrajobb. Så jag fick en massa påminnelser och inkassokrav som jag mest bara kunde vidarebefordra till min mamma, som hon inte betalade förrän det var försent... det blev avgift på avgift i många fall. Fick låna pengar av mormor till hyran vid några tillfällen vilket orsakade en massa rabalder.

 

[Sleepy]

Självständighet, och att det var en del problem med betalningarna en period som jag inte kunde göra något åt som gymnasist med mesliga 900 kr i månaden på kontot utöver lite extrajobb. Så jag fick en massa påminnelser och inkassokrav som jag mest bara kunde vidarebefordra till min mamma, som hon inte betalade förrän det var försent... det blev avgift på avgift i många fall. Fick låna pengar av mormor till hyran vid några tillfällen vilket orsakade en massa rabalder.

Tungt. Då förstår jag att det var en befrielse att få helhetsgreppet sen.

 

[Hemligast]

Jag var 16 när jag flyttade ca 100 mil för att börja gymnasiet med tillhörande internat. Flyttade tillbaka till hemstaden men bara mellanlandade hos föräldrarna innan jag blev sambo.
Helt odramatiskt att flytta var det, mina föräldrar visste att jag inte tänkte gå gymnasiet på hemorten då det inte fanns någon linje av intresse.

 

[gul_zebra]

Jag var 21 och flyttade hela 150 meter bort Allt som hände var att mamma och systrar flyttade till en mindre lägenhet 50 meter härifrån.
No drama eller nånting, fick hjälp med att släpa möbler och fixa hemförsäkring och så var det inget mer med det. Hade dessförinnan bott på internat i gymnasiet så att inte bo hemma var i sig inget främmande för någon part.