Hur mycket är egentligen värt att offra för kärlek?
Är 38 år, har varit tillsammans med min pojkvän i ett år. Han bor 1 timmes bilfärd bort och kan inte flytta då han har sina barn varannan vecka (12 och 15 år). Jag KAN flytta, men vill inte. Har bott i annan stad samt utomlands under 10 års tid men valde för sex år sedan att flytta hem till byn där jag är född och uppvuxen. Har min familj och vänner här.
Köpte ett hus, renoverat det mesta och älskar huset, även om det är på tok för stort för en person (tanken var att jag och mitt ex skulle bilda familj här). Har fast tjänst på annan ort (pendlar 6 mil enkel väg, åt helt fel håll motför var min pojkvän bor), men jobbet är välbetalt med 34 semesterdagar per år och mina kollegor helt fantastiska. Ett liknande jobb på orten där min pojkvän bor finns knappt och skulle man få en tjänst skulle lönen vara ca 10 000 mindre i månaden, plus med sämre förmåner.
Några av er kanske läst min tråd där jag blev oplanerat gravid och min pojkvän ville att jag skulle göra abort eftersom vi inte bodde ihop. Tyvärr var det ett utomkvedshavandeskap, men jag hade aldrig klarat av att göra abort.
Jag drömmer om en familj och ett barn. Min pojkvän? Osäker. Han har sagt att han vill vara med mig för alltid och om det krävs ett barn så får det vara så. Det var dock något han sa innan jag faktiskt blev gravid och ville jag skulle boka tid för abort. Min känsla säger att han är klar med barn, men att han inte vill förlora mig. Men jag vill ha familj med någon som faktiskt blir glad över ett positivt graviditetstest… Å andra sidan skulle han kunna tänka sig ett barn om vi bodde ihop.
Hur som. Han blir irriterad över att jag inte vill flytta till hans ort. Han förstår inte att jag är otroligt hemmakär och inte vill lämna allt jag byggt upp här. Dessutom introvert och HSP, så jag är extra känslig också.
Där jag bor nu har jag pendlingsavstånd till tre småstäder. Där han bor är det ca 2 timmar enkel väg till närmsta småstad. Jag får lite panik av det, lite lappsjuka.
Dessutom har han ingen släkt där, han flyttade dit söderifrån för 10 år sedan. För mig skulle det vara ologiskt att flytta ifrån familj, skaffa barn, och ingen av oss har släkt där.
Får man känna så som jag gör? Många verkar tycka att ”känner du inte för att flytta är han inte rätt för dig”. Men är det verkligen så? Är det verkligen logiskt att flytta till arbetslöshet och ensamhet? Hur mycket ska man offra för kärleken?
Är 38 år, har varit tillsammans med min pojkvän i ett år. Han bor 1 timmes bilfärd bort och kan inte flytta då han har sina barn varannan vecka (12 och 15 år). Jag KAN flytta, men vill inte. Har bott i annan stad samt utomlands under 10 års tid men valde för sex år sedan att flytta hem till byn där jag är född och uppvuxen. Har min familj och vänner här.
Köpte ett hus, renoverat det mesta och älskar huset, även om det är på tok för stort för en person (tanken var att jag och mitt ex skulle bilda familj här). Har fast tjänst på annan ort (pendlar 6 mil enkel väg, åt helt fel håll motför var min pojkvän bor), men jobbet är välbetalt med 34 semesterdagar per år och mina kollegor helt fantastiska. Ett liknande jobb på orten där min pojkvän bor finns knappt och skulle man få en tjänst skulle lönen vara ca 10 000 mindre i månaden, plus med sämre förmåner.
Några av er kanske läst min tråd där jag blev oplanerat gravid och min pojkvän ville att jag skulle göra abort eftersom vi inte bodde ihop. Tyvärr var det ett utomkvedshavandeskap, men jag hade aldrig klarat av att göra abort.
Jag drömmer om en familj och ett barn. Min pojkvän? Osäker. Han har sagt att han vill vara med mig för alltid och om det krävs ett barn så får det vara så. Det var dock något han sa innan jag faktiskt blev gravid och ville jag skulle boka tid för abort. Min känsla säger att han är klar med barn, men att han inte vill förlora mig. Men jag vill ha familj med någon som faktiskt blir glad över ett positivt graviditetstest… Å andra sidan skulle han kunna tänka sig ett barn om vi bodde ihop.
Hur som. Han blir irriterad över att jag inte vill flytta till hans ort. Han förstår inte att jag är otroligt hemmakär och inte vill lämna allt jag byggt upp här. Dessutom introvert och HSP, så jag är extra känslig också.
Där jag bor nu har jag pendlingsavstånd till tre småstäder. Där han bor är det ca 2 timmar enkel väg till närmsta småstad. Jag får lite panik av det, lite lappsjuka.
Dessutom har han ingen släkt där, han flyttade dit söderifrån för 10 år sedan. För mig skulle det vara ologiskt att flytta ifrån familj, skaffa barn, och ingen av oss har släkt där.
Får man känna så som jag gör? Många verkar tycka att ”känner du inte för att flytta är han inte rätt för dig”. Men är det verkligen så? Är det verkligen logiskt att flytta till arbetslöshet och ensamhet? Hur mycket ska man offra för kärleken?
