Testa att rosta kikärtor då! De är ju större och rostar man själv i ugnen så kan man välja hur knapriga de blir. Tex om du provar med 15 min i 220 grader och ser hur det blir? Bara tänker om du vill ha alternativ ibland kan det vara kul med något som dessutom ger dig lite extra i form av protein
Absolut, får testa!Testa att rosta kikärtor då! De är ju större och rostar man själv i ugnen så kan man välja hur knapriga de blir. Tex om du provar med 15 min i 220 grader och ser hur det blir? Bara tänker om du vill ha alternativ ibland kan det vara kul med något som dessutom ger dig lite extra i form av protein
När jag gick på en första obligatorisk info-träff här i VG fick de igenom både vikt-statistik och hur de fokuserar på tär kontakt första året. De jobbar tätt med patienten om både fysiska förändringar ( kost, hud, näringsbehov, fysiska behov) och det mentala. Enligt Obesitas i Gbg är den täta kontakten och det holistiska tänket avgörande i en lyckad op/viktförändring.
Det ska jag testa!Testa att rosta kikärtor då! De är ju större och rostar man själv i ugnen så kan man välja hur knapriga de blir. Tex om du provar med 15 min i 220 grader och ser hur det blir? Bara tänker om du vill ha alternativ ibland kan det vara kul med något som dessutom ger dig lite extra i form av protein
Nu är det pandemi så kan ju bero på det, men dietisten sa samma sak som jag (att många som kommer till honom känner sig otillräckligt bemötta efteråt), min syster upplevde samma sak också, så det kanske är olika var man opereras hur de gör efteråt. Men bra att det fungerar någonstans! Då blir det nog bra till slut ändå!
Har gått ner från 140 till 112,9. Har en bra bit kvar. Satte målet 70 kg, vill rida på hästar, och då är även 70 kg lite högt enligt en del, men det är nästan 43 kg kvar dit så det är ju omöjligt nog för mig. Egentligen vill jag väga 50, vilket är normal vikt för min längd, men dit hamnar jag aldrig.Vill bara säga att det inte är några problem alls att rida om du väger 70 kg eller mer. Jag tror att många här på buke väger mer och rider? Jag väger runt 75 och skulle inte ha några problem att rida ett vanligt halvblod.Kände för att uppdatera, om någon är nyfiken.
Har gått ner 27 kg totalt nu, och väger mig en gång i veckan. Tanken är att inte väga mig så ofta, men det är svårt att låta bli. Har ingen egen våg som tur är, då hade jag vägt mig varje dag, antar jag. Arbetar så smått på att förändra tankarna där, om vikt och vägning. Tänker att efter 6 månader ska jag väga mig en gång i månaden.
Pendlar i vikt känns det som. Ena veckan kan jag gå ner 100 gram, nästa vecka 2 kg, sedan väga exakt samma, för att gå upp 200 gram och ner 1,5 kg osv. Det är svårt att följa mönster. Tror dock jag kan börja se mönster ändå, tex mens och ägglossningsveckorna är tillfällen när jag antingen går upp eller står stilla, därpå "rasar" det av mig.
Jag har också blivit mer hungrig, men det är ju 100-150 gram som är okej att äta så ibland har jag ätit 130-140 gram, och det är också då vikten inte rört på sig alternativt stigit. Motionen är på samma nivå hela tiden. Så nu har jag dragit ner till 100 gram igen, istället för två knäckemackor till frukost och kvällsmat blir det en osv. Det är ju ändå bara tre timmar till nästa mål så jag dör ju inte av hunger precis, rent teoretiskt.
Hungern är ju märklig, det står så mycket om att hungern ofta förändras vid en operation, men min har verkligen inte gjort det. Så här strax 5 månader efter operation kan jag säga att min hunger är som tidigare, som den var före operationen, inte före jag lärde mig äta normalt med flera mål om dagen. Innan jag lärde mig äta flera gånger om dagen kände jag inte av hunger på samma sätt, och den försvann efter en kort stund om jag inte åt. Sedan började jag äta 6 gånger om dagen och hungern blev oerhört tydlig, oerhört drivande och påtaglig. Efter operationen har jag känt att den har blivit ännu lite värre, jag blir absolut mätt, men 3 timmar senare är jag hungrig igen och då med besked. Och om jag inte äter mår jag riktigt dåligt och får dessutom ont i magen av hungern. anledningen till att jag ökade portionerna var att jag inte riktigt kände mig mätt på 100 gram heller så hungern kom tidigare, blev alltså skarpt och jobbigt att vänta till nästa mål för att få äta. En mycket märklig känsla som jag måste lära mig att hantera.
Äter ändå mer protein än tidigare och tänker på att få i mig just det, det är ju mer mättande också. Ibland tappar jag humöret av någon dum kommentar, som häromdagen när vi hade kycklinggryta. Jag höll på att väga upp mina 100 gram och petade ut lite extra kyckling och tog betydligt mindre ris och 18 åriga sonen (som ändå är insatt i min situation egentligen) sa "trist att du sorterar ut och tar det bästa ur grytan och lämnar resten åt oss, rätt ofint liksom", vilket fick mig att istället ta mer ris, ingen kycklinggryta alls utan bara lite sås på risen, vilket i sin tur gjorde att han sa att jag var löjlig. Vilket jag var, men ibland orkar jag inte riktigt med att bli sådär synad och kommenterad liksom. Livet kretsar så mycket om att äta rätt och välja rätt och göra rätt så när det blir kommentarer, från vem det än är, känns det som om energin bara tar slut. Ibland skulle jag bara vilja skita i allt och inte äta, som förr. Eller äta något totalt onyttigt när jag känner för det, som förr. Nu testar jag onyttigt ibland, men ytterst sällan och i sådana pyttemängder och med ett så gräsligt dåligt samvete att jag inte vet vad som är värst, samvetet, sötsuget eller att inte "få lov" att äta något gott. Det känns lite som att operationen är som ett kontrakt med mig själv om att jag ska äta nyttigt och hälsosamt och vara nyttig och hälsosam. Där ingår inte något ohälsosamt. Samvetet knackar på rejält när jag bryter mot mitt "kontrakt". Eftersom vikten är så spretig finns ingen rum för att slarva något heller.
Nå, jag har ätit kycklinggryta till lunch och middag i dag för tredje dagen i rad + att två barn åt till middag första dagen så nog fanns det så det räckte, vilket är rätt vanligt här, matlådor för att mat blir över
Ett ganska tydligt problem jag nu upptäckt är att kläder faktiskt är för stora. Det finns ju en positiv aspekt i det också förstås, men samtidigt vill jag ju inte köpa nya kläder nu, jag vill gå ner mer, måste gå ner mer, då kommer de kläderna vara för stora sedan, verkligen ett slöseri med mina pengar och naturens resurser. Ibland tänker jag att det är synd att jag inte kan sy för då hade jag sytt om kläderna så de blev mindre, så himlans svårt kan det ändå inte vara..... men jag har ingen symaskin och sy var det värsta jag visste i skolan, så nepp, inget jag ger mig på. Jag fortsätter gå i mina förstora kläder så ingen ser att jag gått ner i vikt typ, inte ens jag själv! Jag märker det på att byxorna glider ner, eller att tröjan hänger snett och vint på kroppen, jag får dra den rätt så ofta nu. Glidande byxor är dock värre, hela formen har ändrats där ju, det är en helt ny kropp som jag måste vänja mig vid, och jag hinner inte ens med förrän den ändrats igen, kläder som passade passar inte längre.
Jag tänkte dock att min kondis borde ha blivit bättre, men istället känner jag att orken inte är sådär bra som den var tidigare, jag blir fysiskt trött fortare. Mycket märklig känsla, med vikten försvann kondisen lite också. Det borde vara tvärtom. Jag borde orka mer, känna mer energi osv, istället känner jag av hundpromenaderna mycket mer än tidigare, jag är TRÖTT efter dem, kroppen är slut. Borde den inte vara nöjd över att inte släpa runt på 27 kg till som förr? Då betedde den sig inte sig så här barnsligt efter en promenad.!! Det kanske blir bättre, jag hoppas det i alla fall, känner mig rätt ur form av att pusta av samma saker som jag orkade med förr utan problem.
En annan märklig förändring jag noterat är att både mensen och humöret är mer svajjigt än förut. Kraftigare mens, mer mensvärk och humörsvängningar som märks tydligare. Undrar om det har något med min PCOS att göra, att den förändras i takt med viktnedgången? Undrar ibland hur det kommer att sluta! Minnns är jag var tonåring att jag hade jävlig mensvärk och tydlig ägglossningsvärk- och humör då också.
Ska till dietisten på vc nästa vecka och hoppas att viktnedgången är ok. Han var inte riktigt nöjd från början, det gick upp och ner redan då och jag har liksom aldrig rasat som andra, men det har ju givit resultat även om jag inte verkar följa någon rätt och riktig mall så nu är det nog lugnt!
Hade jag haft råd att äga häst hade jag inte själv varit orolig över vikten som sådan. Red min travare fram tills jag vägde 88 kg, sedan slutade jag. Inte för att jag på något vis märkte att hon inte orkade utan för att jag inte ville att andra skulle tycka synd om henne och ha åsikter om att det var djurplågeri att feta jag red henne (istället klagade folk på att hon inte reds... folk är fan aldrig nöjda). Nu har jag inte råd att äga utan får rätta mig efter andra ägare som vill ha medryttare och där har jag sett flera annonser med viktgräns 70 kg, på stor häst.
Så rätt förvånande, och fasen så irriterande! Jag har dock märkt att det infaller mest de dagar jag jobbar på plats, maten är ju densamma, men intrycken är ju annorlunda. Jag rör mig hyfsat lika ändå under en arbetsdag hemma och på plats, men hemmadagarna har jag mindre intryck och mer ork på promenaderna. Men det får "forskas" lite mer på, kan inte svära på att det är så, men tycker mig ana ett mönster bildas ändå.Jag har tappat en hel del vikt (inte att jämför med dig!) pgamin njursvikt och dialys.Hade jag haft råd att äga häst hade jag inte själv varit orolig över vikten som sådan. Red min travare fram tills jag vägde 88 kg, sedan slutade jag. Inte för att jag på något vis märkte att hon inte orkade utan för att jag inte ville att andra skulle tycka synd om henne och ha åsikter om att det var djurplågeri att feta jag red henne (istället klagade folk på att hon inte reds... folk är fan aldrig nöjda). Nu har jag inte råd att äga utan får rätta mig efter andra ägare som vill ha medryttare och där har jag sett flera annonser med viktgräns 70 kg, på stor häst.
Jag får i mig det jag borde klara mig på tror jag. Det är ju uträknat att man ska kunna leva så här tänker jag? Att det är vad kroppen behöver fast fördelat ofta per dag. Jag kan inget om det, följer bara rekommendationerna, och har märkt när jag står mitt ute i skogen att jag är TRÖTT och känner att det är långt hem, en känsla jag inte är van vid att känna på det jag normalt går.
Tråkigt med din njursvikt!
Kroppen behöver vänja sig vid din nya vikt. Du tappar kroppsmassa och fettprocent. Klart att det är en omställning, inte bara för din hjärna. Din viktuppgång gick väl saktare än denna viktnedgång?Något jag också märkt av i viktnedgången är hur frusen jag är numera, på riktigt frusen- jag är en varmblodig person, sedan jag föddes, och föddes ju inte fet så även om man är varmare med hull, så har jag alltid varit varm av mig. Nu fryser jag konstant! Viktnedgångens fel var det någon som sa, så tramsigt, jäkla kropp liksom!!!
Nej verkligen inte lätt faktiskt, men jag får erkänna att det är lättare matmässigt än vad jag oroade mig för. Det är drygt och frustrerande då och då, men jag vet ju att jag har haft tur också och känner hunger och inte har haft några direkta komplikationer, så att äta så ofta går liksom av sig själv. Det har hänt några gånger att jag glömt ett mål, det straffar sig rätt omedelbart. Skulle simma med en kollega och när jag stod utanför och väntade insåg jag att jag glömt ta med mig något att äta, tur i oturen blev det inställt så att jag fick gå hem igen och kunde äta hemma, men då kände jag nästan lite panik! Hade kommit ihåg att packa allt och tänkt att jag INTE skulle glömma en proteinbar heller-vilket jag ju gjorde! Annars har jag alltid det i min väska, det och vatten.
Och tänk om det känns som om jag har gått ner mycket (27 kg är ju några kg liksom) och så när jag provar kläder har jag bara minskat en storlek? Det skulle vara rätt knäckande faktiskt. Är det inte bättre att inte veta då och istället vänta 43 kg till? Har alltid tyckt att det är jobbigt att köpa kläder just pga min vikt. Hur klär man sig som fet? Så att det ser bra ut liksom. Därför blir det alltid typ jeans, t-shirt och munkjacka. Bekvämt, men kanske inte särskilt originellt. Ju mer jag vägt desto enklare har det varit med kläder på sätt och vis- den stilen och inget annat, ser inte klok ut i något, men det sitter bäst i alla fall.Alltså 100 gram mat är ju pyttelite hur mycket du än prioriterar protein tänker jag. Kroppen är ju knappast nöjd med det egentligen utan du tappar även muskler och kondisen kommer såklart även den bli lidande av den lilla mängden. Det är fullt normalt när man svälter, vilket ju rent krasst är det du gör.Kände för att uppdatera, om någon är nyfiken.
Har gått ner 27 kg totalt nu, och väger mig en gång i veckan. Tanken är att inte väga mig så ofta, men det är svårt att låta bli. Har ingen egen våg som tur är, då hade jag vägt mig varje dag, antar jag. Arbetar så smått på att förändra tankarna där, om vikt och vägning. Tänker att efter 6 månader ska jag väga mig en gång i månaden.
Pendlar i vikt känns det som. Ena veckan kan jag gå ner 100 gram, nästa vecka 2 kg, sedan väga exakt samma, för att gå upp 200 gram och ner 1,5 kg osv. Det är svårt att följa mönster. Tror dock jag kan börja se mönster ändå, tex mens och ägglossningsveckorna är tillfällen när jag antingen går upp eller står stilla, därpå "rasar" det av mig.
Jag har också blivit mer hungrig, men det är ju 100-150 gram som är okej att äta så ibland har jag ätit 130-140 gram, och det är också då vikten inte rört på sig alternativt stigit. Motionen är på samma nivå hela tiden. Så nu har jag dragit ner till 100 gram igen, istället för två knäckemackor till frukost och kvällsmat blir det en osv. Det är ju ändå bara tre timmar till nästa mål så jag dör ju inte av hunger precis, rent teoretiskt.
Hungern är ju märklig, det står så mycket om att hungern ofta förändras vid en operation, men min har verkligen inte gjort det. Så här strax 5 månader efter operation kan jag säga att min hunger är som tidigare, som den var före operationen, inte före jag lärde mig äta normalt med flera mål om dagen. Innan jag lärde mig äta flera gånger om dagen kände jag inte av hunger på samma sätt, och den försvann efter en kort stund om jag inte åt. Sedan började jag äta 6 gånger om dagen och hungern blev oerhört tydlig, oerhört drivande och påtaglig. Efter operationen har jag känt att den har blivit ännu lite värre, jag blir absolut mätt, men 3 timmar senare är jag hungrig igen och då med besked. Och om jag inte äter mår jag riktigt dåligt och får dessutom ont i magen av hungern. anledningen till att jag ökade portionerna var att jag inte riktigt kände mig mätt på 100 gram heller så hungern kom tidigare, blev alltså skarpt och jobbigt att vänta till nästa mål för att få äta. En mycket märklig känsla som jag måste lära mig att hantera.
Äter ändå mer protein än tidigare och tänker på att få i mig just det, det är ju mer mättande också. Ibland tappar jag humöret av någon dum kommentar, som häromdagen när vi hade kycklinggryta. Jag höll på att väga upp mina 100 gram och petade ut lite extra kyckling och tog betydligt mindre ris och 18 åriga sonen (som ändå är insatt i min situation egentligen) sa "trist att du sorterar ut och tar det bästa ur grytan och lämnar resten åt oss, rätt ofint liksom", vilket fick mig att istället ta mer ris, ingen kycklinggryta alls utan bara lite sås på risen, vilket i sin tur gjorde att han sa att jag var löjlig. Vilket jag var, men ibland orkar jag inte riktigt med att bli sådär synad och kommenterad liksom. Livet kretsar så mycket om att äta rätt och välja rätt och göra rätt så när det blir kommentarer, från vem det än är, känns det som om energin bara tar slut. Ibland skulle jag bara vilja skita i allt och inte äta, som förr. Eller äta något totalt onyttigt när jag känner för det, som förr. Nu testar jag onyttigt ibland, men ytterst sällan och i sådana pyttemängder och med ett så gräsligt dåligt samvete att jag inte vet vad som är värst, samvetet, sötsuget eller att inte "få lov" att äta något gott. Det känns lite som att operationen är som ett kontrakt med mig själv om att jag ska äta nyttigt och hälsosamt och vara nyttig och hälsosam. Där ingår inte något ohälsosamt. Samvetet knackar på rejält när jag bryter mot mitt "kontrakt". Eftersom vikten är så spretig finns ingen rum för att slarva något heller.
Nå, jag har ätit kycklinggryta till lunch och middag i dag för tredje dagen i rad + att två barn åt till middag första dagen så nog fanns det så det räckte, vilket är rätt vanligt här, matlådor för att mat blir över
Ett ganska tydligt problem jag nu upptäckt är att kläder faktiskt är för stora. Det finns ju en positiv aspekt i det också förstås, men samtidigt vill jag ju inte köpa nya kläder nu, jag vill gå ner mer, måste gå ner mer, då kommer de kläderna vara för stora sedan, verkligen ett slöseri med mina pengar och naturens resurser. Ibland tänker jag att det är synd att jag inte kan sy för då hade jag sytt om kläderna så de blev mindre, så himlans svårt kan det ändå inte vara..... men jag har ingen symaskin och sy var det värsta jag visste i skolan, så nepp, inget jag ger mig på. Jag fortsätter gå i mina förstora kläder så ingen ser att jag gått ner i vikt typ, inte ens jag själv! Jag märker det på att byxorna glider ner, eller att tröjan hänger snett och vint på kroppen, jag får dra den rätt så ofta nu. Glidande byxor är dock värre, hela formen har ändrats där ju, det är en helt ny kropp som jag måste vänja mig vid, och jag hinner inte ens med förrän den ändrats igen, kläder som passade passar inte längre.
Jag tänkte dock att min kondis borde ha blivit bättre, men istället känner jag att orken inte är sådär bra som den var tidigare, jag blir fysiskt trött fortare. Mycket märklig känsla, med vikten försvann kondisen lite också. Det borde vara tvärtom. Jag borde orka mer, känna mer energi osv, istället känner jag av hundpromenaderna mycket mer än tidigare, jag är TRÖTT efter dem, kroppen är slut. Borde den inte vara nöjd över att inte släpa runt på 27 kg till som förr? Då betedde den sig inte sig så här barnsligt efter en promenad.!! Det kanske blir bättre, jag hoppas det i alla fall, känner mig rätt ur form av att pusta av samma saker som jag orkade med förr utan problem.
En annan märklig förändring jag noterat är att både mensen och humöret är mer svajjigt än förut. Kraftigare mens, mer mensvärk och humörsvängningar som märks tydligare. Undrar om det har något med min PCOS att göra, att den förändras i takt med viktnedgången? Undrar ibland hur det kommer att sluta! Minnns är jag var tonåring att jag hade jävlig mensvärk och tydlig ägglossningsvärk- och humör då också.
Ska till dietisten på vc nästa vecka och hoppas att viktnedgången är ok. Han var inte riktigt nöjd från början, det gick upp och ner redan då och jag har liksom aldrig rasat som andra, men det har ju givit resultat även om jag inte verkar följa någon rätt och riktig mall så nu är det nog lugnt!
Jag tittar mer på totalen nu än tidigare. Det är något som har tagit tid att lära mig, och det är lite kvar gissar jag innan jag är i hamn. Visst skulle det vara bättre att bara fokusera på maten till en början, men så fungerar det inte, så enkelt är det inte. Att förändra ett helt tankemönster går inte över en natt, och det är mycket som har förändrats som jag måste förhålla mig till nu. Att väga mig mer sällan kommer senare, en gång i månaden är ändå rätt sällan bara ett halvår efter en operation, tycker jag. Det är dessutom vågen som skvallrar om jag går upp i vikt, och om jag gör det tycker jag något är fel, och något som behöver förändras, det är en fördel att kunna förändra det före jag gått upp för mycket.
Ibland äter jag lite fort så att säga....
Jag antar att din gissning är rätt!Kroppen behöver vänja sig vid din nya vikt. Du tappar kroppsmassa och fettprocent. Klart att det är en omställning, inte bara för din hjärna. Din viktuppgång gick väl saktare än denna viktnedgång?
Min gissning är att det blir bättre.
Ingen aning, hur vet man det? Har jod i salt och äter ägg väldigt ofta! Med salt, mycket salt...
