Fertilitetsundersökning ensamstående

Jag vaknade precis med en olustig känsla. För några dagar sen så började jag följa ett konto på Insta av en tjej som är adopterad. Hon är mycket kritisk till adoption och skriver om rotlösheten, identitetskomplexiteten, att ha både föräldrar och biologiska föräldrar, inte känna tillhörighet osv. Så vaknade jag nu och tänkte.. är det egoistiskt av mig att skaffa ett barn som aldrig får veta vem "pappa" är? Jag lägger personligen ingen vikt vid hur det har gått till biologiskt, föräldrar är dom som agerar föräldrar. Men tänk om barnet inte tycker så? Tänk om barnet, tonåringen och senare den vuxna individen känner rotlöshet och frustration över att inte veta? Jag förstår ju att det funkar likadant när samkönade par skaffar barn, och jag har aldrig någonsin varit kritisk till att varken ensamatående eller samkönade skulle få skaffa barn. Jag har helt enkelt aldrig ens tänkt på det här förrän nu. Någon som vill hjälpa mig att reda ut mina tankar?

Hur mycket får man veta om spermadonatorn? Får man veta exempelvis etnicitet? Yrke?
Det är svårt att säga för jag tror det beror på många faktorer. det finns ju massor som av någon anledning är ensamstående och där barnen inte känner eller i vissa fall ens vet så mycket om en av föräldrarna utan att det blir en sämre uppväxt (i vissa fall kanske det blir en bättre). Det är nog svårt att jämföra en adoption och det du vill göra. I en adoption är det oftast att föräldrarna av någon anledning valt/blivit fråntagen möjligheten att inte ta hand om barnet, anledningen kan mycket väl vara god, men jag tror en känsla av att vara bortvald kan finnas och en undran om hur livet blivit om de valt annorlunda. I ditt fall har du valt att skaffa barnet, spermadonatorn har valt att donera sin sperma i syftet att ett barn ska komma till världen. Barnet är älskat och önskat. I mitt huvud är det olika förutsättningar. Dock tror jag det är viktigt att det finns både manliga och kvinnliga förebilder i barnets närhet, särskilt när man är ensamstående på det här sättet som du blir. Men detta är bara mina tankar, jag har ingen erfarenhet av något scenario eller några undersökningar till stöd.
 
För att det du nyss frågade står på typ alla sidor gällande spermiedonation. Tabdet inte dom kritik, jag är uppriktigt intresserad eftersom det lät så konstigt att dra igång en så stor grej utan att läsa det mest basic.

Det lät bara otrevligt att du gjorde ett antagande att jag inte googlat. Det klart jag har det. Jag har läst mer idag om hur spermiedonation går till, innan har jag läst mest om hur utredningen för att få donation går till och hur det fungerar för ensamstående. Där står det ganska lite information, och eftersom landstinget sa att informationen inte var uppdaterad och att jag skulle boka in en tid så siktade jag på det i stället. Trodde som sagt att jag skulle få mer information den här veckan, vilket jag inte fick. Ja, det kan tyckas dumt att jag inte visste om hur det fungerar. Men nu vet jag, det är därför jag frågar. Den "stora grejen" som du refererar till är hittills ett läkarbesök :p Jag ser den här utredningen som en tid att samla information och få möjlighet att ställa frågor, inte bara dom om mig utan tvärtom också. Det är ju inte så att jag blivit inseminerad utan att veta om dom här sakerna, utan jag har precis börjat utreda.
 
Det är svårt att säga för jag tror det beror på många faktorer. det finns ju massor som av någon anledning är ensamstående och där barnen inte känner eller i vissa fall ens vet så mycket om en av föräldrarna utan att det blir en sämre uppväxt (i vissa fall kanske det blir en bättre). Det är nog svårt att jämföra en adoption och det du vill göra. I en adoption är det oftast att föräldrarna av någon anledning valt/blivit fråntagen möjligheten att inte ta hand om barnet, anledningen kan mycket väl vara god, men jag tror en känsla av att vara bortvald kan finnas och en undran om hur livet blivit om de valt annorlunda. I ditt fall har du valt att skaffa barnet, spermadonatorn har valt att donera sin sperma i syftet att ett barn ska komma till världen. Barnet är älskat och önskat. I mitt huvud är det olika förutsättningar. Dock tror jag det är viktigt att det finns både manliga och kvinnliga förebilder i barnets närhet, särskilt när man är ensamstående på det här sättet som du blir. Men detta är bara mina tankar, jag har ingen erfarenhet av något scenario eller några undersökningar till stöd.

Jag tänker lite som du också. Men jag kan uppleva att det är svårt att sätta mig in i situationen eftersom jag själv har två biologiska föräldrar närvarande i mitt liv. Då är det så svårt att relatera till hur det skulle vara att inte ha det. Skulle man undra om man är lik sin pappa? Om man har ärvt några egenskaper? Det känns positivt iaf att få veta att barnet i vuxen ålder får möjligheten att ta reda på vem det är. Då känns det iaf inte som att hen blir berövad på möjligheten att veta om hen vill.
 
Jag vaknade precis med en olustig känsla. För några dagar sen så började jag följa ett konto på Insta av en tjej som är adopterad. Hon är mycket kritisk till adoption och skriver om rotlösheten, identitetskomplexiteten, att ha både föräldrar och biologiska föräldrar, inte känna tillhörighet osv. Så vaknade jag nu och tänkte.. är det egoistiskt av mig att skaffa ett barn som aldrig får veta vem "pappa" är? Jag lägger personligen ingen vikt vid hur det har gått till biologiskt, föräldrar är dom som agerar föräldrar. Men tänk om barnet inte tycker så? Tänk om barnet, tonåringen och senare den vuxna individen känner rotlöshet och frustration över att inte veta? Jag förstår ju att det funkar likadant när samkönade par skaffar barn, och jag har aldrig någonsin varit kritisk till att varken ensamatående eller samkönade skulle få skaffa barn. Jag har helt enkelt aldrig ens tänkt på det här förrän nu. Någon som vill hjälpa mig att reda ut mina tankar?

Hur mycket får man veta om spermadonatorn? Får man veta exempelvis etnicitet? Yrke?
Jag tänker att det är väldigt stor skillnad på att ha blivit bortadopterad (från barnets perspektiv - bortvald) eller att tex ha haft en förälder som övergivit och att inte ha haft en förälder alls.
Det du beskriver här ang rotlöshet osv handlar kanske främst om just att ha blivit av med något. Det gäller ju inte på samma sätt i ditt fall.
 
Idag ska jag på hss-undersökning. Har låg smärttröskel så är rädd för att det ska göra så himla ont :o :nailbiting:
 
Idag ska jag på hss-undersökning. Har låg smärttröskel så är rädd för att det ska göra så himla ont :o :nailbiting:

Se det som en utmaning! :D
Just smärta är ju något som antagligen kommer vara ganska närvarande under perioder av både graviditet och förlossning.

Jag fick tipset att ”utforska” smärtan i stället för att slåss mot den eller bli rädd för den. Typ ”Det gör ont!” och sen gå in i det med ”Hur ont gör det?”, ”Hur gör det ont?”, ”På en tiogradig skala, var är vi då?” osv i stället för att låsa vid och loopa ”Det gör ont! Det gör ont! Det gör ont!”
 
Se det som en utmaning! :D
Just smärta är ju något som antagligen kommer vara ganska närvarande under perioder av både graviditet och förlossning.

Jag fick tipset att ”utforska” smärtan i stället för att slåss mot den eller bli rädd för den. Typ ”Det gör ont!” och sen gå in i det med ”Hur ont gör det?”, ”Hur gör det ont?”, ”På en tiogradig skala, var är vi då?” osv i stället för att låsa vid och loopa ”Det gör ont! Det gör ont! Det gör ont!”

Tack! Försöker tänka så också. Min kompis sa bara "Det gör nog ondare att föda barn" och det var både inte en tröst och faktiskt en tröst samtidigt :D Du utvecklade det lite bättre än henne.
 
Min undersökning var ett fiasko. Hade migrän och spydde 2 gånger i gynstolen p.g.a. smärtan. Gyn fick panik och fick dra ur katetern varje gång. :laugh:

Vilken förbaskad tur att jag inte har migrän då! :laugh:

KL

Dom frågade om jag brukar ha mensvärk, och sa att beroende på hur svår mensvärk jag brukar ha så kan jag ta 1 Ipren, 2 Ipren eller 2 Ipren och 1 Alvedon. Eller var det 2 Alvedon och 1 Ipren? :nailbiting: Jag brukar inte ha mensvärk men som människa med låg smärttröskel och förmåga att spänna mig under undersökningar så tänker jag inte chansa. Det blir 3 piller.
 
Vilken förbaskad tur att jag inte har migrän då! :laugh:

KL

Dom frågade om jag brukar ha mensvärk, och sa att beroende på hur svår mensvärk jag brukar ha så kan jag ta 1 Ipren, 2 Ipren eller 2 Ipren och 1 Alvedon. Eller var det 2 Alvedon och 1 Ipren? :nailbiting: Jag brukar inte ha mensvärk men som människa med låg smärttröskel och förmåga att spänna mig under undersökningar så tänker jag inte chansa. Det blir 3 piller.

Alltid en Ipren och/eller två Alvedon. Aldrig två Ipren.
 
Varför? Jag tar alltid två Ipren om jag har ont i huvudet. Enda som gör att det går över snabbt. Någon annan värk har jag aldrig så ev huvudvärk är enda om jag tar värktabletter för.

För att det inte finns några bevis för att dubbel dos ger bättre smärtlindring men det finns bevis för att dubbel dos ger ökad risk för biverkningar.

(Kan tillägga att jag pratar om de vanliga 400 mg-tabletterna som man köper receptfritt. Jag vet att det finns Ipren i 800 mg också, men då tror jag det är i depåtablettform så det är inte rakt av överförbart till att ta två vanliga 400 mg).
 
För att det inte finns några bevis för att dubbel dos ger bättre smärtlindring men det finns bevis för att dubbel dos ger ökad risk för biverkningar.

(Kan tillägga att jag pratar om de vanliga 400 mg-tabletterna som man köper receptfritt. Jag vet att det finns Ipren i 800 mg också, men då tror jag det är i depåtablettform så det är inte rakt av överförbart till att ta två vanliga 400 mg).

Aha äh jag är ju frisk i övrigt så kommer fortsätta med det :)
 
Undersökningen gick bra! Det kändes lite som mensvärk, men inte så farligt alls, och äggledarna ser väldigt bra ut tydligen. Det känns bra!

Dock måste jag göra ett nytt ultraljud. Läkaren upptäckte någonting som såg ut lite som en spricka i livmodern. Jag skulle göra undersökningen efter mens och den slutade i söndags. Sedan blödde jag lite på nytt igår, så jag ringde kliniken i morse och frågade om jag borde skjuta fram den eller göra den ändå. Men dom sa att jag kunde göra den ändå. Nu sa dock min läkare att hon trodde att det hon sett på ultraljudet kunde bero på att mensen inte var helt över, och ville därför göra ett nytt ultraljud efter nästnästa mens (nästa är mitt i julledigheten) i slutet av januari. Jag känner mig inte allt för orolig, eftersom hon lät ganska övertygad om att den lilla "sprickan" var att jag inte blött ut allt som skulle ut ännu. Det som känns lite jobbigt är att hon på mitt första ultraljud för 2 veckor sedan zoomade in på någonting i livmodern några gånger, som såg ut just som en spricka. Jag märkte att hon tittade noggrant men sa ingenting. Jag försöker dock att inte övertänka det utan bara vänta till slutet av januari. Jag vet ju inte alls vad hon sett, och jag vet inte ens vad det skulle innebära. Så jag ska försöka mitt bästa att inte oroa mig :)
 

Liknande trådar

Hundhälsa Vi i vår familj har under hösten hamnat i en fasansfull situation, som gjort och gör mig så upprörd och ledsen. Den 20:de september i år...
14 15 16
Svar
311
· Visningar
26 066
Övr. Barn Jag börjar bli såpass gammal att det börjar bli osannolikt att jag skulle hinna skaffa barn med en partner. Jag måste ju då först hitta...
2 3 4
Svar
60
· Visningar
7 139
Kropp & Själ Jag har en vän som ganska plötsligt fått problem med hjärtsvikt. Har passerat 50 med några år. Hen har de vanliga symptomen med väldig...
Svar
8
· Visningar
1 390
Senast: moiran
·
Övr. Barn Jag vill börja med att be dig som upptäcker att du känner mig antingen slutar läsa eller berättar för mig att du läser... Det är ingen...
17 18 19
Svar
369
· Visningar
33 215
Senast: ako
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp