Får jag be för dig?

[Saeta]

Detta är kanske ett ickeproblem för väldigt många. Men jag skulle behöva lite input på hur jag ska hantera det. Jag har en relativt ny vän (vi känner varandra inte jättebra men har "känt" varandra i ca 2 år) som för några månader sen frågade om hen fick be för mig. Hen sa att jag skulle säga till om jag kände mig ledsen eller bara behövde lite uppmuntran, eller om jag hade ont någonstans. Då skulle hen antingen be för mig via telefon eller ja, på avstånd.

Jag är icketroende och skulle nog kalla mig själv ateist, eller agnostiker. Och detta vet hen om. På hens fråga om hen får be för mig så har jag svarat att hen absolut får göra det om hen vill det. Men problemet kom när hen frågade om jag kände hens bön. Nej! Jag har inte känt någon bön, vilket jag svarade så trevligt jag kunde. Hen sa att jag skulle säga till nästa gång om jag kände något.

Som sagt, kanske ett ickeproblem i den här allt för problematiska världen. Hen är väldigt troende och jag respekterar såklart hens tro. Jag vill verkligen inte såra. Men eftersom vi ändå inte känner varandra sådär superbra så vet jag inte heller hur jag ska hantera det. Hur hade ni gjort? Har ni varit med om något liknande?

 

[Singoalla]

Detta är kanske ett ickeproblem för väldigt många. Men jag skulle behöva lite input på hur jag ska hantera det. Jag har en relativt ny vän (vi känner varandra inte jättebra men har "känt" varandra i ca 2 år) som för några månader sen frågade om hen fick be för mig. Hen sa att jag skulle säga till om jag kände mig ledsen eller bara behövde lite uppmuntran, eller om jag hade ont någonstans. Då skulle hen antingen be för mig via telefon eller ja, på avstånd.

Jag är icketroende och skulle nog kalla mig själv ateist, eller agnostiker. Och detta vet hen om. På hens fråga om hen får be för mig så har jag svarat att hen absolut får göra det om hen vill det. Men problemet kom när hen frågade om jag kände hens bön. Nej! Jag har inte känt någon bön, vilket jag svarade så trevligt jag kunde. Hen sa att jag skulle säga till nästa gång om jag kände något.

Som sagt, kanske ett ickeproblem i den här allt för problematiska världen. Hen är väldigt troende och jag respekterar såklart hens tro. Jag vill verkligen inte såra. Men eftersom vi ändå inte känner varandra sådär superbra så vet jag inte heller hur jag ska hantera det. Hur hade ni gjort? Har ni varit med om något liknande?

Förlåt. Men jag är också ateist eller agnostiker (har inte bestämt mig) så jag kan inte låta bli att fnissa lite. Jag hade sagt att jag inte är troende, och inte tror att jag kommer känna något av vännens böner eftersom jag inte tror att det fungerar så. Men att är glad att vännen bryr sig så pass mycket om mig att hen vill göra det och att hen självklart får göra det om hen vill.

 

[tanten]

Hu så obehagligt.

Jag är ateist. Inte någon minsta lilla agnostisk tvekan. N'r jag fick cancer var det ett par människor som sa att de skulle be för mig. Jag tog väldigt illa upp. Markerade rätt kraftigt att be det fick de göra om de ville det men att jag inte ville bli inblandad.

Vänskapen har bestått. De förstod.

För mig blev det ett övertramp. De stampade på min övertygelse och det kändes inte OK.

Du har kanske mindre benfasta åsikter om guds existens så jag vet inte hur du ska tackla det. Men kanske kan du ta det från din synvinkel? att du inte tror och att de får gör sm de vill men inte förvänta att du ska medverka? Och med medverka menar jag bekräfta känslor etc. .

 

[mandalaki]

Jag har en vän som ett par gånger, när jag haft det risigt, har berättat att han bett för mig. Jag är helt oreligiös, lämnade kyrkan typ 1990, men uppskattar varmt att han gör något som är menat att vara fint för mig. Jag förstår inte varför det skulle vara ett problem.

 

[Saeta]

Förlåt. Men jag är också ateist eller agnostiker (har inte bestämt mig) så jag kan inte låta bli att fnissa lite. Jag hade sagt att jag inte är troende, och inte tror att jag kommer känna något av vännens böner eftersom jag inte tror att det fungerar så. Men att är glad att vännen bryr sig så pass mycket om mig att hen vill göra det och att hen självklart får göra det om hen vill.

Haha ja men ellerhur. Jag fnissade lite medans jag skrev det här. Det låter ju så otroligt märkligt samtidigt som jag såklart är glad att vännen vill mig väl. :P

 

[Alos]

Håller med @mandalaki . Förstår inte riktigt varför man skulle ta illa upp. För mig är det samma som att någon skriver/säger "tänker på dig", eller "varma tankar härifrån" eller liknande.

Jag har ingen tro och skulle inte ta illa upp utan bli glad för omtanken. Men som TS skriver hade jag varit ärlig i om personen frågat mig om jag känt något eller liknande.

 

[Saeta]

Hu så obehagligt.

Jag är ateist. Inte någon minsta lilla agnostisk tvekan. N'r jag fick cancer var det ett par människor som sa att de skulle be för mig. Jag tog väldigt illa upp. Markerade rätt kraftigt att be det fick de göra om de ville det men att jag inte ville bli inblandad.

Vänskapen har bestått. De förstod.

För mig blev det ett övertramp. De stampade på min övertygelse och det kändes inte OK.

Du har kanske mindre benfasta åsikter om guds existens så jag vet inte hur du ska tackla det. Men kanske kan du ta det från din synvinkel? att du inte tror och att de får gör sm de vill men inte förvänta att du ska medverka? Och med medverka menar jag bekräfta känslor etc. .

Gud (haha) så skönt att dom förstod! I ditt fall kan jag tycka att det var otroligt respektlöst. Alltså, för en icketroende så är det ju väldigt märkligt att en bön ska kunna bota cancer. Det vet väl vem som helst att det inte går. Så jag förstår verkligen din reaktion. Och bra att dom förstod och accepterade!

Jo men det låter klokt. Jag tror inte på att det finns en gud, och bibeln är en sagobok osv. Jag tror liksom inte på något av det där. Men jag har inget emot folk som väljer att tro. Inte så länge det inte går ut över andra på ett negativt sätt. Men det låter bra, ska försöka säga något liknande

 

[astronaut]

Har en vän som också är troende. Inget problem för mig. Hon har frågat någon gång om hon får be för mig men jag sade "nej, det känns så fel med tanke på att jag själv inte är troende men om du vill får du väl be för min syster om du nu vill". Var inga sura miner där! Hon är för övrigt den jag vänder mig till om jag får konstiga funderingar om just religion och tro. Hon tar tacksamt nog inte illa upp heller!

 

[Saeta]

Jag har en vän som ett par gånger, när jag haft det risigt, har berättat att han bett för mig. Jag är helt oreligiös, lämnade kyrkan typ 1990, men uppskattar varmt att han gör något som är menat att vara fint för mig. Jag förstår inte varför det skulle vara ett problem.

Problemet var väl mest det jag sa om att hen ville ha en slags bekräftelse och jag inte visste hur jag skulle tackla det utan att såra eller liknande. Vi känner ju inte varandra sådär jättebra.

 

[tuaphua]

Jag är inte troende och har lite svårt att köpa mkt i en del religioner.
Men jag respekterar att andra känner på annat vis.

Hade någon velat be för mig hade jag främst sett det som att den vill göra ngt fint för mig som den tror på.
Jag hade nog dock inte velat medverka i det själv.

De får gärna be för mig och tro på vad de vill. Men jag skulle inte orka spilla tid på att aktivt delta i något som jag inte vill/tror på.
Så jag hade vänligt försökt tacka för att de bryr sig. Men försökt förklara att jag vill göra annat med min tid.

Det har funkat fint mellan mig och de få troende jag umgåtts nära med.

 

[Saeta]

Håller med @mandalaki . Förstår inte riktigt varför man skulle ta illa upp. För mig är det samma som att någon skriver/säger "tänker på dig", eller "varma tankar härifrån" eller liknande.

Jag har ingen tro och skulle inte ta illa upp utan bli glad för omtanken. Men som TS skriver hade jag varit ärlig i om personen frågat mig om jag känt något eller liknande.

Jag tar absolut inte illa upp. Vill någon be för mig så varsågod!

 

[Singoalla]

Jag är förundrad över att folk frågar om lov först innan dom ber för någon

 

[Alos]

Sorry! Kanske otydligt men det var menat till @tanten som skrev att hen tar illa upp

 

[Kattennizze]

Detta är kanske ett ickeproblem för väldigt många. Men jag skulle behöva lite input på hur jag ska hantera det. Jag har en relativt ny vän (vi känner varandra inte jättebra men har "känt" varandra i ca 2 år) som för några månader sen frågade om hen fick be för mig. Hen sa att jag skulle säga till om jag kände mig ledsen eller bara behövde lite uppmuntran, eller om jag hade ont någonstans. Då skulle hen antingen be för mig via telefon eller ja, på avstånd.

Jag är icketroende och skulle nog kalla mig själv ateist, eller agnostiker. Och detta vet hen om. På hens fråga om hen får be för mig så har jag svarat att hen absolut får göra det om hen vill det. Men problemet kom när hen frågade om jag kände hens bön. Nej! Jag har inte känt någon bön, vilket jag svarade så trevligt jag kunde. Hen sa att jag skulle säga till nästa gång om jag kände något.

Som sagt, kanske ett ickeproblem i den här allt för problematiska världen. Hen är väldigt troende och jag respekterar såklart hens tro. Jag vill verkligen inte såra. Men eftersom vi ändå inte känner varandra sådär superbra så vet jag inte heller hur jag ska hantera det. Hur hade ni gjort? Har ni varit med om något liknande?

Nämen fy bubblan. Jag har nära anhöriga inom pingströrelsen och de håller ju på och ber hela tiden. Om de frågade mig den frågan hade de fått en rak höger. De har aldrig frågat heller. Snacka om integritetsinvadering! Och då är jag ändå troende själv fast i svenska kyrkan.

 

[Lager]

Detta är kanske ett ickeproblem för väldigt många. Men jag skulle behöva lite input på hur jag ska hantera det. Jag har en relativt ny vän (vi känner varandra inte jättebra men har "känt" varandra i ca 2 år) som för några månader sen frågade om hen fick be för mig. Hen sa att jag skulle säga till om jag kände mig ledsen eller bara behövde lite uppmuntran, eller om jag hade ont någonstans. Då skulle hen antingen be för mig via telefon eller ja, på avstånd.

Jag är icketroende och skulle nog kalla mig själv ateist, eller agnostiker. Och detta vet hen om. På hens fråga om hen får be för mig så har jag svarat att hen absolut får göra det om hen vill det. Men problemet kom när hen frågade om jag kände hens bön. Nej! Jag har inte känt någon bön, vilket jag svarade så trevligt jag kunde. Hen sa att jag skulle säga till nästa gång om jag kände något.

Som sagt, kanske ett ickeproblem i den här allt för problematiska världen. Hen är väldigt troende och jag respekterar såklart hens tro. Jag vill verkligen inte såra. Men eftersom vi ändå inte känner varandra sådär superbra så vet jag inte heller hur jag ska hantera det. Hur hade ni gjort? Har ni varit med om något liknande?

Jag hade svarat artigt. Ser inte helt varför det är något att ta illa vid sig för? Jag är ju inte inblandad s a s, och hade vännen frågat skulle jag svarat det jag kände. Ex Allt kändes som vanligt.

Jag har en väninna som skickar skyddsänglar när någon behöver stöd. Jag lägger mig inte i hela frågan kring om änglar finns och i så fall varför hon kan kommendera runt dem, utan tackar henne för att hon gör i sina ögon är god sak för mig.

Bön och meditation är snarlika så jag förstår mycket väl att människor som ber mår bra av att be. Så länge jag inte hamnar i någonslags böneskuld så.

 

[Sel]

Jag hade vänligt men bestämt sagt tack, men nej tack. Människor får ha sin tro ifred, jag vill inte vara delaktig.
Lika lite som jag vill att folk försöker sig på healing eller någonting annat som jag tycker känns främmande. Det skulle helt enkelt göra mig lite obekväm och störd, särskilt om människan börjat fråga efter bekräftelse, det låter både gränsöverskridande och, förlåt, lite knäppt.

 

[vallhund]

Folk får tro på vad dom vill, så länge de inte blandar in mig.
För många år sedan fick jag veta att jag hade livmodercancer, enligt buke var det en feldiagnos eftersom den inte satte metastaser.
Någonstans däremellan blev jag akutopererad med buller o bång. Skrapning pga massiv blödning o cellförändringar ledde till hysterektomi, äggstockarna rök då cellförändringarna tydde på cancer.
5 år senare blev jag friskförklarad.

 

[Lena Furberg]

Jag har fått den frågan och jag tackade ja, lite glad över omtanken. Så länge jag inte själv behöver göra nåt så får andra gärna be för mig om de vill.

Det känns varmt och vänligt när det inte kräver motprestation eller att jag ska låta mig "frälsas" eller nåt.

När vi fick akut avliva vår katt för några veckor sedan, frågade vi veterinären om det inte var svårt att så ofta avliva djur? Hon svarade att hon tror att deras själar lever vidare och att det var viktigt för henne. Jag vet inte riktigt exakt varför, men oavsett vad jag själv tror så blev jag glad och tröstad av hennes svar.

 

[SaraXX]

Jag har fått frågan och sagt okej. Jag tror inte själv men kan tänka mycket om någon bekant har det tufft. Hoppas att det reder upp sig, hålla tummarna.
Vilket i min värld är ungefär samma sak.
Så:
- Får jag hålla tummarna för dig?
- Ja.
- Kände du något?
- Nej.

 

[Korven]

Vill nån be för mig eller skicka healing kan man ju inte göra nåt åt det. Jag skulle säga om du vill så ok