Familjemönster och dess betydelse

[iNHALE]

Jag tror också helt att det handlar om samhällsnormer. Idén om den klassiska kärnfamiljen och allt utanför det är väldigt främmande. Vi växer upp med den och tar den med oss in i våra egna vuxenliv.

Jag har två halvsyskon som jag inte har någon kontakt med. Min halvsyster väljer jag aktivt att inte ha någon kontakt med trots att hon gör vissa kontaktförsök ibland ffa runt jul och nyår. Min halvbror visar inga tecken på att vilja bibehålla någon kontakt så då blir det helt enkelt så. Jag har inga direkta känslor kring det här med kärnfamilj och skulle utan problem kunna kapa bort familjemedlemmar ur mitt liv om jag ansåg det befogat. Men jag tror det beror på hur jag är uppväxt. Mina halvsyskon är dubbelt så gamla som mig och har aldrig bott med oss. Min mamma avskyr allt som rör den sidan av släkten och det har nog till viss del smittat av sig på mig. Mina mostrar, farbröder och kusiner var det åratal sedan jag träffade. Hela vår släkt är på det hela taget präglad av distans och sporadisk kontakt. Det är nästan 15-20 år sedan jag träffade någon i min släkt förutom mina föräldrar.

Min sambos släkt är helt tvärt om. Folk träffas ofta, det är släktmiddagar ett par gånger om året, man håller kontakten och umgås på ett helt annat sätt. Jag kan tycka det är mysigt men skulle inte vilja ha det så med min egen släkt så som den ser ut nu med de individerna den består av. Eventuellt mammas sida av släkten men absolut inte pappas sida näver bäver...

 

[Gry]

Jag har accepterat fullt ut att min uppväxtfamilj är oerhört dysfunktionell. Jag har inga krav eller förväntningar på den lilla släkt jag umgås med. Jag är färdigrehabiliterad där. Min pappa är riktigt otäck så han har jag ingen kontakt med. Mina syskon är skadade av uppväxten och därmed också vår relation. Min mamma har behov av att umgås och där är mkt sjukt i den relationen. Jag försöker ta tre steg tillbaka och betrakta situationen och härda ut men det är svårt ibland.
Min livsuppgift är att kompensera det här sjuka och försöka bilda en egen familj som är sundare. Det har gått ganska bra ändå. Men visst ser man att vissa roller går igen på ett osunt sätt. Offerkoftan tex kan komma fram ibland vilket är väldigt svårt för mig att hantera. Och mina barn är på gott och ont väldigt medvetna om att vår släkt är väldigt konstig och att det finns så mkt mer sammanhållning och trygghet för andra. Min önskan var att vi i vår familj skulle få det tillsammans men resultatet är tyvärr att barnen känner att vi är annorlunda (men bra ändå som familj). Vi har varit familjehem i många år och delat med oss av det vi har, vilket har förstärkt annorlunda-känslan för barnen. Men det har också givit dom en känsla av solidaritet, att man ska dela med sig och en väldigt hög förmåga att hantera allt ifrån normalstörda till extremt skadade människor. Jag har väldigt fina barn, faktiskt.

Det är väldigt svårt att bryta mönster.

 

[athena_arabians]

Jag träffar praktiskt taget aldrig min släkt (det är på begravningar typ). Det är lite sorgligt men jag orkar inte med en massa drama och skit. Hade jag haft barn hade jag ansträngt mig mer för att ha en relation, jag har känt mig väldigt rotlös en stor del av mitt liv eftersom jag inte vetat något om min farfar (bokstavligen inget, inte ens hans namn). Pappa är död så det är försent att fråga honom (återigen, hade jag haft barn hade jag frågat för deras skull). Det jag vet om honom har jag tagit reda på själv under de senaste åren.

Mina upplevelser har lärt mig att blodsband behöver inte vara så viktiga i praktiken.

 

[Avalbane]

Här undrar jag lite vad det gör att du får höra att du inte bryr dig? Skulle min syster yttre de orden skulle jag bara svara att då är vi två, för det här med kontakt ska ju inte vara från bara ett håll utan från båda. Så om den andra personen inte engagerar sig, så varför ska du? Om den andra personen tycker att du inte bryr dig så borde den kanske börja bry sig själv?

Mellan mig och min syster var det krystat länge, sedan släppte jag det och det rann helt enkelt ut i sanden. Visst skitsnack har förekommit, men jag har inte brytt mig. Hade hon velat ha det annorlunda hade hon agerat annorlunda. Eller öppnat käften och pratat om det med mig.

Man ska inte känna att man måste umgås eller ha kontakt med sin familj, tycker jag.
Jag har däremot en syster som jag inte är släkt med, men som alltid kommer vara min syster, tack vare buke, trots att vi av olika anledningar inte träffats på flera år och inte pratar med varandra särdeles ofta, men hon är min syster, trots inga blodsband finns.

För min del gör det inget vad andra säger.
Det jag mest har stört mig på är att jag aldrig hört det direkt från henne. Precis som du skriver är vi två. Istället har jag hört det från yngre syskon. Sen hur mycket av deras personliga åsikt som ligger i det, vad vet jag.

. Jag försökte länge hålla kontakten. När jag precis flyttade hördes vi oftare än vad vi gjort tidigare. Sen försökte jag ringa och ringa. Men var ingen som svarade eller ringde upp. Däe och då kände jag mig tjatig som var den enda som försökte. Så jag släppte det.

(Kontakten blev mycket sämre efter att jag valde att flytta till pappa permanent, efter ett tags varannan vecka flyttande. Då var jag ca 12 år.)

 

[Sleepy]

I och med min utbildning studerar jag nu familjemönster och det har fått mig att reflektera över min egna familj. Varför känner man sig så bunden till att man ”måste” tycka om sig egen familj?

Har ett oerhört starkt band till min mamma vilket jag är tacksam för.Men har en bror som jag aldrig haft en särskild jämnlik relation med. Jag har alltid visat mer engagemang till honom än vad han gjort mot mig. Han har aldrig visat intresse för att skapa en relation med mina barn. Han har nu fått eget barn och jag känner att jag vill ha en relation med den lilla människan - men hans ointresse för mina barn är fortfarande ett faktum och inget jag kan ändra. Hade min bror vart en person som inte var familj hade jag förmodligen inte haft en relation till honom då vi har väldigt olika värderingar och tankar, om det mesta. Men ändå känner jag ett behov att hålla relationen vid liv samtidigt som det tömmer mig på energi, för han anstränger sig inte på det sätt jag gör.

Varför känner man ett måste att ha relation med sin familj? Jag har vänner som känns som mer familj än vad han gör.
Hur tänker ni kring familjemönster och dess betydelse?

En väl fungerande familj kan vara en styrka, en trygghet. Men det finns inte någon anledning att hålla fast i de relationerna om de inte fungerar; den kontakten och tryggheten kan skapas med andra människor i ens liv. Det är nog på ett sätt en mognadsfråga att kunna se på familjemedlemmar med viss distans och ett kritiskt öga och kanske inse att relationen inte är bra. Om en har vitt skilda värderingar, inte blir behandlad väl eller att relationen på annat sätt inte fungerar så är det bättre att klippa banden och söka sig till andra människor.

 

[farin]

Jag kan se att jag har svårt för vissa saker som jag upplever att personer i min födelsefamilj också hade svårt för. Jag har aktivt reflekterat över hur jag vill leva mitt liv och behöver ofta fundera på om jag gör som jag önskar eller om jag trillat ner i gamla hjulspår.
Om min bror hade levt hade jag mest troligt inte ansträngt mig för att ha en relation med honom, han behandlade inte mig ok när han levde. Övriga hade jag haft en relation med, men mamma mer för att "man ska" än för att den gav något. Pappa däremot saknar jag