Hej!
Jag är ny här och brukar aldrig skriva på forum så ingen aning om hur det funkar, ber om ursäkt om jag gör allt tokfel.
Men hur som helst - jag skulle inte säga att det är fel, punkt. Ibland kan livet och prioriteringar sätta givna föredömen ur spel och att lyssna på den allmänna uppfattningen på ett forum hur det bör vara är nog vanskligt.
Jag, kvinna, reser rätt mycket, och jobbar mer än min man. Jag är borta runt 2 veckor i taget (men inte så regelbundet som en sjöman) efter båda barnen i tur och ordning fyllt ett. Barnen mår bra, däremot reagerade båda starkt på flytt, långt mer traumatiskt utan jämförelse. Pappan jobbar 80%, han tar huvudansvaret, vi har pratat mycket om det och jag har ett helt annat jobbfokus än honom. Om vi båda reste skulle det vara problem - nu har de en trygg person i vardagen. Jag skulle känna mig krympt som person utan barn och utan mitt väldigt specialiserade jobb. Jag väljer båda - på "bekostnad" av min man, som ju trivs att lunka på. Just nu måste han gå ned i tid för attt de mår bra av korta dagar. Priset för det är mycket litet fritid för mig, när jag kommer hem vill ju pappans ledig tid. Jag älskar att vara ensam ibland hur mycket jag än älskar min man, men det får jag ju på resorna. Om några år kan det vara annorlunda och de kan lösa vissa saker själva, även om jag förstår det med tonårsperspektivet. Blir det trubbel då kan det nog vara svårt.
Jag tror att det viktigaste är att ni pratar om era prioriteringar, hur ni väljer om/när det blir svårt. En måste säkert nedprioritera jobbet, eller förändra. Så länge ni vet vem det är och hur ni gör så kan det nog bli bra. Måste barn lämnas ute ur den feministiska ekvationen? Jag höll med Nina Lekander i lördagens (tror jag det var) DN - båda måste få finnas, om man vill.
En vän har en sjöman till man - barn nr 1 är fyra år och de har en strålande anknytning, vad jag ser. Hon har ett fritt jobb där hon kan ta igen förlorad tid de veckor han är hemma. Barn nr två föddes med sjukdom som gör vardagen svår. Då behöver det tänkas om.
En kollega har en pappa som sjöman, hon verkar ha starkt band till honom -iofs kanske lite idolisering av den som inte var där... nåväl, det är väl bara anekdoter men jag undrar om inte barn kan få vara en del av livet, även om det ser annorlunda ut?
Vänner räcker inte alltid är min erfarenhet, ha släkt eller någon du har ett "avtal" med nära som ställer upp oavsett och kan vara där snabbt. Och man måste nog bli ok med att be folk om hjälp.
Ok, alledes för långt, men mest av allt känner jag att alla de i samhället som jobbar för att få det att funka och inte jobbar 8-16:42 måste kunna få ha familj så länge barnen ges tid & trygghet av någon/några stabilt? Jag tycker du ska prata med honom, så mycket och djupt som möjligt! Jag tror det finns mängder av andra saker som kan göra en till olämplig förälder, än om man jobbar omväxlingsvis borta.