Familj med någon som är borta mycket?

[stjarnhimmel]

Jag tror det var detta jag tänkte på, men jag kanske missuppfattade hur du menade?

Men jag hör just detta ibland, att mannen (oftast...) NÄR han väl är hemma ska vara totalt "närvarande" till skillnad från en vanlig vardaglig daglig närvaro. Som en slags kompensation. Det gäller fö vilken förälder som helst, inte bara män.....

Precis som det finns föräldrar som inte är speciellt "närvarande" i sina barns liv fast de bor tillsammans med dem hela tiden. Men det är ju en annan story.

Precis.
Och de som säger att de tror på kvalitet istället för kvantitet.
Eller när han är där så är han verkligen där.

Problemet är att jag tycker det utgår från ett vuxenperspektiv.

 

[Petruska]

Hmmm.
Jag har varit ensamförälder i större delen av min unges liv.
För att jag var grymt egoistisk och valde det.
Jag ville inte mer, inte en dag till med barnets far, vilket självfallet inte var min tanke från början.

Jag inser att jag och alla andra föräldrar som inte lever med barnets andra förälder/har barnet växelvis/varannan helg/när det passar, i den här tråden anses som dåliga föräldrar.
Utsätter barnen för otrygghet, separationsångest, osv.

Så känns det i alla fall när man läser vad som skrivits...
Jag har konstant utsatt min unge för att inte träffa sin förälder mer än som bäst 60 dagar om året.
Numera är det kanske 14 dagar om året.

Jag tror att det viktigaste är att barnet känner sig älskat och önskvärt.

Tja, det är väl i så fall pappan som har fallerat.

 

[stjarnhimmel]

Hmmm.
Jag har varit ensamförälder i större delen av min unges liv.
För att jag var grymt egoistisk och valde det.
Jag ville inte mer, inte en dag till med barnets far, vilket självfallet inte var min tanke från början.

Jag inser att jag och alla andra föräldrar som inte lever med barnets andra förälder/har barnet växelvis/varannan helg/när det passar, i den här tråden anses som dåliga föräldrar.
Utsätter barnen för otrygghet, separationsångest, osv.

Så känns det i alla fall när man läser vad som skrivits...
Jag har konstant utsatt min unge för att inte träffa sin förälder mer än som bäst 60 dagar om året.
Numera är det kanske 14 dagar om året.

Jag tror att det viktigaste är att barnet känner sig älskat och önskvärt.

Varför träffar barnet bara andra föräldern 14 dagar om året? Dvs har hen valt bort barnet. Då är det ju den föräldern som jag tycker är problemet om hen inte vill träffa sitt barn.

 

[hoppsann]

Varför träffar barnet bara andra föräldern 14 dagar om året? Dvs har hen valt bort barnet.

Deras relation är ansträngd i dag. På samma grunder som den blev det för mig.

 

[hoppsann]

Tja, det är väl i så fall pappan som har fallerat.

Fast den föräldern ville inte separera. Jag tog barnet och drog, dessutom en bit bort. Vilket ur barnets perspektiv var ytterst egoistiskt av mig.
Hade jag stannat, hade barnet fått träffa sina bägge föräldrar, nästan varje dag.

 

[stjarnhimmel]

Deras relation är ansträngd i dag. På samma grunder som den blev det för mig.

Så tråkigt.
Jag tror det många vänder sig mot i denna tråden är att medvetet skaffa barn när den ena föräldern är borta mkt.
Sen vet vi alla att saker händer i livet såsom separationer dödsfall etc. Och just därför tycker jag det är bra att ha så bra förutsättningar som möjligt från början. För tråkiga saker kommer hända de flesta.

 

[TinyWiny]

Hmmm.
Jag har varit ensamförälder i större delen av min unges liv.
För att jag var grymt egoistisk och valde det.
Jag ville inte mer, inte en dag till med barnets far, vilket självfallet inte var min tanke från början.

Jag inser att jag och alla andra föräldrar som inte lever med barnets andra förälder/har barnet växelvis/varannan helg/när det passar, i den här tråden anses som dåliga föräldrar.
Utsätter barnen för otrygghet, separationsångest, osv.

Så känns det i alla fall när man läser vad som skrivits...
Jag har konstant utsatt min unge för att inte träffa sin förälder mer än som bäst 60 dagar om året.
Numera är det kanske 14 dagar om året.

Jag tror att det viktigaste är att barnet känner sig älskat och önskvärt.

Det är inte egoistiskt att sluta leva med någon man inte mår väl av att leva med. Det är att sätta det viktigaste främst. Inget barn borde någonsin tvingas leva i en familj där föräldrarna inte är bra för varandra oavsett om det handlar om att kärleken bara har falnat eller allvarlig misshandel. Inget barn mår bra av att leva med sådana spänningar i sin hemmiljö.

Jag anser inte alls att man är någon dålig förälder för att man inte lever med barnets andra förälder. Då hade jag ansett att jag själv var en dålig förälder och det anser jag inte. Jag har varit ensam med mina sedan ena barnet var drygt 2,5 år och andra barnet var nio månader. Saker händer i livet som man omöjligt kan ha kontroll över och då får man göra det bästa i den situationen som är. Det är att planera utifrån att spela med barnets välmående genom ständiga separationer, att veta redan innan barnet ens finns att barnet ständigt kommer utsättas för separationer som jag vänder mig emot.

 

[Petruska]

Fast den föräldern ville inte separera. Jag tog barnet och drog, dessutom en bit bort. Vilket ur barnets perspektiv var ytterst egoistiskt av mig.
Hade jag stannat, hade barnet fått träffa sina bägge föräldrar, nästan varje dag.

Alltså, jag tycker väl mest att du drar uppmärksamheten till dig själv här, av för mig lätt obegripliga skäl.

Men naturligtvis är var och en ansvarig för sitt eget föräldraskap. Även män. Ingen är ansvarig för någon annans föräldraskap. Inte ens kvinnor.

 

[hoppsann]

Så tråkigt.
Jag tror det många vänder sig mot i denna tråden är att medvetet skaffa barn när den ena föräldern är borta mkt.
Sen vet vi alla att saker händer i livet såsom separationer dödsfall etc. Och just därför tycker jag det är bra att ha så bra förutsättningar som möjligt från början. För tråkiga saker kommer hända de flesta.

Helt enig!
Kändes bara så trist när det målades ut om barns separationsångest och rätt att träffa sina föräldrar varje dag osv.
Man kan inte vara nog varsam när man väljer förälder till sina barn. Jag trodde t.ex. att jag var det. Men icke.

 

[stjarnhimmel]

Det är att planera utifrån att spela med barnets välmående genom ständiga separationer, att veta redan innan barnet ens finns att barnet ständigt kommer utsättas för separationer som jag vänder mig emot.

Exakt. Det är exakt så jag tänker också.
Och då handlar det inte bara om separationer. Säg att någon har en relation med missbruk, bråk eller annat. Då hade jag också tyckt att det inte var bra att planera bra där heller eftersom det är dåliga förutsättningar redan från början.
Sen kan man senare befinna sig i en relation med bråk missbruk etc och då får man göra det bästa man kan utifrån det.

 

[hoppsann]

Det är inte egoistiskt att sluta leva med någon man inte mår väl av att leva med. Det är att sätta det viktigaste främst. Inget barn borde någonsin tvingas leva i en familj där föräldrarna inte är bra för varandra oavsett om det handlar om att kärleken bara har falnat eller allvarlig misshandel. Inget barn mår bra av att leva med sådana spänningar i sin hemmiljö.

Jag anser inte alls att man är någon dålig förälder för att man inte lever med barnets andra förälder. Då hade jag ansett att jag själv var en dålig förälder och det anser jag inte. Jag har varit ensam med mina sedan ena barnet var drygt 2,5 år och andra barnet var nio månader. Saker händer i livet som man omöjligt kan ha kontroll över och då får man göra det bästa i den situationen som är. Det är att planera utifrån att spela med barnets välmående genom ständiga separationer, att veta redan innan barnet ens finns att barnet ständigt kommer utsättas för separationer som jag vänder mig emot.

Som du säger finns det inga garantier för relationer. Du har klarat det fantastiskt!

Jag känner flera sjömansfamiljer som fungerar otroligt bra. Att inte bilda familj har varit otänkbart för dem.
Bra lön och mycket tid att göra saker med barnen när man är hemma (samt mycket god råd till det), har snarare varit ett argument för att jobba på sjön/rigg.
Personligen hade jag tyckt det var värst för den part som ligger ute.

 

[TinyWiny]

Som du säger finns det inga garantier för relationer. Du har klarat det fantastiskt!

Jag känner flera sjömansfamiljer som fungerar otroligt bra. Att inte bilda familj har varit otänkbart för dem.
Bra lön och mycket tid att göra saker med barnen när man är hemma (samt mycket god råd till det), har snarare varit ett argument för att jobba på sjön/rigg.
Personligen hade jag tyckt det var värst för den part som ligger ute.

Nej det finns ju inte det. Tack!

Jag personligen hade trott att min partner skämtade om han hade velat ha barn med mig med det jobbet han har (han ligger ute nio dagar och är hemma fem dagar eller vecka-vecka beroende på hur lång resväg han har) om han då inte samtidigt hade tänkt byta jobb. Det har faktiskt varit ett skämt emellan oss när han började jobba för ett annat företag som hade specialregler för de med barn under arton just för att det är så surrealistiskt för oss. Det är så långt ifrån det liv jag ville ge mina barn så det hade varit helt otänkbart för mig att skaffa barn på de premisserna. Pengar är inte allt. Att alltid finnas för sina barn, att finnas till hands just exakt när de behöver en är så mycket viktigare. Visst kan det vara trevligt att ha pengar i överflöd men aldrig att jag hade valt det på bekostnad av att kunna finnas där för mina barn.

 

[stjarnhimmel]

Som du säger finns det inga garantier för relationer. Du har klarat det fantastiskt!

Jag känner flera sjömansfamiljer som fungerar otroligt bra. Att inte bilda familj har varit otänkbart för dem.
Bra lön och mycket tid att göra saker med barnen när man är hemma (samt mycket god råd till det), har snarare varit ett argument för att jobba på sjön/rigg.
Personligen hade jag tyckt det var värst för den part som ligger ute.

Och det är där som man skiljer sig åt. De tycker det är bra medan jag tycker precis tvärtom.
Jag hade hellre valt en billigare livsstil och ses varje dag istället för det du skriver ovan. Jag tror mer på att ses ofta som en familj istället för att ha råd med dyra aktiviteter eller dyra resor.

 

[Amha]

Jamen exakt. Det är helt obegripligt för mig att ens vilja ha barn om jag reser bort i jobb regelbundet. Först och främst för barnets skull och sedan för att jag aldrig skulle orka. Att resa i jobb är tärande som 17 och jag skulle lätt bli alldeles för trött för att orka vara en bra och närvarande förälder. Det är bara inte optimalt. Vi kvinnor kan ju faktiskt välja här. Jag ville inte ha alls ha barn fram till 28 år sådär eftersom jag ville jobba i stället, jag hade ett jättespännande jobb på den tiden. Sedan bytte jag yrkesinriktning och skaffade barn. Men barn var verkligen inte alls självklart för mig utan mycket väl genomtänkt. Jag hade aldrig pallat ett jobb med resor och sen ta hand om barn ovanpå det. Jag hade varit dödstrött och det förtjänar inga barn, att deras föräldrar är trötta jämt.

Tackar så mycket antalet gånger min yngsta sett mig riktigt pigg går nog att räkna på handens ena fingrar.

/Dödstrött förälder med dödstrött make

 

[Roheryn]

Och det är där som man skiljer sig åt. De tycker det är bra medan jag tycker precis tvärtom.
Jag hade hellre valt en billigare livsstil och ses varje dag istället för det du skriver ovan. Jag tror mer på att ses ofta som en familj istället för att ha råd med dyra aktiviteter eller dyra resor.

Men faktiskt så tror jag inte bara att det har att göra med pengarna, utan även den lediga tid man får. Jag kan ju se på min bror - han har alltid haft långa sommarsemestrar (vilket passat jättebra med barnens sommarlov) och han har alltid haft fyra veckor i taget hemma att göra saker med sina barn, att fixa hemma mm. Barnen har ju visserligen varit i skolan men slutar man skolan vid 14 är det jätteskillnad att ha en förälder hemma jämfört med att båda föräldrarna kommer hem först vid 17-18. Min brors största invändning mot "livet i land" är just att han får mindre tid - mindre tid att uträtta ärenden och fixa hemma, och mindre tid med sina barn...

 

[stjarnhimmel]

Men faktiskt så tror jag inte bara att det har att göra med pengarna, utan även den lediga tid man får. Jag kan ju se på min bror - han har alltid haft långa sommarsemestrar (vilket passat jättebra med barnens sommarlov) och han har alltid haft fyra veckor i taget hemma att göra saker med sina barn, att fixa hemma mm. Barnen har ju visserligen varit i skolan men slutar man skolan vid 14 är det jätteskillnad att ha en förälder hemma jämfört med att båda föräldrarna kommer hem först vid 17-18. Min brors största invändning mot "livet i land" är just att han får mindre tid - mindre tid att uträtta ärenden och fixa hemma, och mindre tid med sina barn...

Fast det är många kvällar man missar.
Man missar mkt vardag

 

[stjarnhimmel]

En sak tycker jag är konstig när man i tråden skriver att barnen inte verkar bry sig om att pappa är borta fyra veckor.
Och det är att man alltså är nöjd med en relation med sitt barn där barnet inte saknar en när man är borta. Man väljer alltså en relation där det inte spelar roll om man är där eller inte...

Flera av de par jag pratat med som separerat säger att det är jobbigt att sakna sina barn och barnen saknar sina föräldrar.
Men här då papporna är borta fyra veckor är det inget problem. Varför inte?

 

[Roheryn]

Fast det är många kvällar man missar.
Man missar mkt vardag

Ja, det är säkert så. Jag skulle inte vilja ha det så själv, men tror att de som väljer att ändå ha det så väljer på andra grunder än pengar. Kanske tycker att tid hemma i större mängd med jämna mellanrum är viktigare än att det blir någon tid varje dag, till exempel...?

 

[Kilauea]

En sak tycker jag är konstig när man i tråden skriver att barnen inte verkar bry sig om att pappa är borta fyra veckor.
Och det är att man alltså är nöjd med en relation med sitt barn där barnet inte saknar en när man är borta. Man väljer alltså en relation där det inte spelar roll om man är där eller inte...

Flera av de par jag pratat med som separerat säger att det är jobbigt att sakna sina barn och barnen saknar sina föräldrar.
Men här då papporna är borta fyra veckor är det inget problem. Varför inte?

Har nån sagt att det är enkelt för pappan som är borta?

 

[stjarnhimmel]

Har nån sagt att det är enkelt för pappan som är borta?

Folk har ju skrivit att det funkar så bra. Och det förvånar mig. Varför är det inte outhärdligt för papporna?