Familj med någon som är borta mycket?

Jamen varför? Jamen varför skaffa barn om man har möjlighet att låta bli om man är trött jämt? Nu gäller inte det ensamstående kvinnor som sliter med dålig ekonomi med dåligt betalda jobb - de har noll val. Nu syftade jag på välutbildade män och kvinnor som har ett val.

Men vilken märklig slutsats. Att du blir trött av att resa i jobbet betyder ju inte att alla blir det? Om det är så att man reser mycket i jobbet och är konstant trött så är det kanske inte bästa läget att skaffa barn nej. Men det är ju ingen som har beskrivit den situationen?

Att man efter att ha skaffat barn hamnar i en situation där man är trött jämt är ju inte ovanligt, iaf de första åren. Och det kan ju bero på massor av anledningar. Det är väl därför man reagerar på ditt påstående att barn förtjänar bättre än trötta föräldrar. Även välutbildade föräldrar med ett val kan visa sig vara jättedåliga på att klara av kort avbruten sömn natt efter natt efter natt vilket innebär konstant trötthet.

Jag ser massa potentiella problem med föräldraskapet om man reser regelbundet och är borta mycket. Men trötthet är inte ett av dom. Det handlar ju mer om hur man är som person vad man blir trött av.
 
Har följt den här tråden ett tag, och tycker väl att det sällan är svart eller vitt...

Personligen skulle jag aldrig skaffa barn med någon som är borta så mycket - men det handlar också om att barn inte har varit SÅ viktigt för mig. Jag hade hellre valt bort barn om inte båda föräldrarna hade varit "all in" och kunnat tänka sig att dela lika, vara där lika mycket etc. Och "risken" att det inte kan bli barn hade aldrig varit en showstopper för mig, om jag trivts i förhållandet i övrigt. Efter 3-6 månader hade jag nog aldrig ens tänkt tanken på barn och blivit ganska stressad om min nyfunna kärlek börjat diskutera saken... Men det är ju jag det!

Jag har ett barn, en dotter som nu är i tonåren. Både jag och hennes pappa reste ibland i jobbet när hon var liten - men inte mycket. Minns fortfarande att hon tyckte det var helt okej när jag reste, men hon var nog åtminstone fem-sex år innan hon klarade att prata med mig i telefon när jag var borta utan att börja gråta.... Så för henne hade det ju varit jättejobbigt om jag (eller hennes pappa) varit borta mycket och regelbundet! Bevisligen var det en STOR grej för henne när mamma var borta några dagar...

Å andra sidan.... Jag har en bror som är utbildad för ett liv till sjöss och han har tre barn (9, 15 och 17). Han jobbade på färja när de två äldsta barnen var riktigt små så då hade han möjlighet att komma hem nästan varje natt, men från det att de var typ 4 och 6 (och för lillebrors del hela livet) så har han jobbat på oljerigg. Borta 2 veckor, hemma 4 veckor. Som jag uppfattar det så har detta funkat bra. Lite jobbigt kring lillebrors födelse och första halvåret, men därefter okej. Min bror har ju dessutom varit hemma nästan dubbelt så länge som han jobbar (med undantag för enstaka möten under de lediga veckorna), så det blir ju ganska mycket "hemma-tid" med ett sådant upplägg! Nu jobbar han iland och tycker att han har gräsligt lite fritid...
 
Med tanke på hur svårt det är att ha ett jämställt förhållande med barn när båda partnerna bor i samma hus på heltid, så tycker jag det är väldigt naivt att tro att det går att få till ens en tillstymmelse till riktigt föräldraskap för parten som är borta såhär mycket. Det gör mig så trött att män tror att det går att vara förälder på såna här usla grunder, att det liksom duger med så lite! Och det gör mig också trött att kvinnor låter män tro det genom att täcka upp, gå ner i tid, serva och fluffa, och vara den enda reella anknytningspersonen för barnen medan de intalar sig att de har ett jämställt förhållande och att mannen är en bra pappa.

Det är klart att barnen överlever! Det är också klart att de med all säkerhet blir fungerande vuxna, och att de har det helt ok. Men två primära föräldrar på riktigt, det har de inte.
 
Med tanke på hur svårt det är att ha ett jämställt förhållande med barn när båda partnerna bor i samma hus på heltid, så tycker jag det är väldigt naivt att tro att det går att få till ens en tillstymmelse till riktigt föräldraskap för parten som är borta såhär mycket. Det gör mig så trött att män tror att det går att vara förälder på såna här usla grunder, att det liksom duger med så lite! Och det gör mig också trött att kvinnor låter män tro det genom att täcka upp, gå ner i tid, serva och fluffa, och vara den enda reella anknytningspersonen för barnen medan de intalar sig att de har ett jämställt förhållande och att mannen är en bra pappa.

Det är klart att barnen överlever! Det är också klart att de med all säkerhet blir fungerande vuxna, och att de har det helt ok. Men två primära föräldrar på riktigt, det har de inte.
:up:
 
Det kanske kan fungera jätte bra, men det kan nog vara väldigt svårt också. Som några redan har skrivit är det nog inte optimalt för anknytningen för barnet. Och på grund av detta kan det också vara svårt att få pappan att göra sin del när han sedan kommer hem. Om barnet inte känner sig trygg med pappan kommer han kanske inte kunna hitta på saker själv med barnet (iaf inte den första tiden) och du får ändå dra hela lasset med barnet för att barnet bara vill vara med dig. Sedan finns det säkert en risk för att pappan är trött och "behöver" lugn och ro när han kommer hem, så du kommer inte kunna be honom göra storkok eller städa huset när han kommer hem. Sedan vill han kanske ha lite egentid med sin hobby osv. Jag kanske låter väldigt negativ nu, men jag själv blev ganska chockad och överväldigad över hur påfrestande det var att ha ett spädbarn, så jag hade nog blivit knäckt om pappan hade varit borta i fyra veckor. Dessutom är det lätt att hamna i en situation där man tar hand om allt ändå "för pappan jobbar så mycket". Lätt att säga innan att man inte kommer gå med på det, men desto svårare i det verkliga livet. För mig i alla fall.

Så jag tror att mannen får fundera på hur ni ska lägga upp erat liv om ni vill ha barn. Han kan inte bara säga att det löser sig utan att kunna säga hur det ska lösa sig. Tycker jag i alla fall.
 
Jag undrar också lite kring tanken att pappan ska vara "extra närvarande" under de perioder han är hemma. Jag menar, hur närvarande betyder det? Att han ska tillbringa all vaken tid med barnet/barnen? Enbart sysselsätta sig med dem? Det skulle bli märkligt, tror jag, och förmodligen i längden ganska omöjligt. Tröttsamt för alla parter, dessutom. Borta flera veckor och sen tillsammans non stop när han plötsligt kommer hem?

Jag tror snarare att ett normalt umgänge där föräldrarna är närvarande på ett naturligt och engagerat sätt är vad man ska sträva efter. En "extrem närvaro" under några veckor i stöten känns väldigt konstlat och skulle kanske inte heller fungera för familjelivet och äktenskapet i stort.
 
Jag undrar också lite kring tanken att pappan ska vara "extra närvarande" under de perioder han är hemma. Jag menar, hur närvarande betyder det? Att han ska tillbringa all vaken tid med barnet/barnen? Enbart sysselsätta sig med dem? Det skulle bli märkligt, tror jag, och förmodligen i längden ganska omöjligt. Tröttsamt för alla parter, dessutom. Borta flera veckor och sen tillsammans non stop när han plötsligt kommer hem?

Jag tror snarare att ett normalt umgänge där föräldrarna är närvarande på ett naturligt och engagerat sätt är vad man ska sträva efter. En "extrem närvaro" under några veckor i stöten känns väldigt konstlat och skulle kanske inte heller fungera för familjelivet och äktenskapet i stort.

Och hur gör man när barnet kommit upp i förskoleålder? Ska barnet vara borta från förskolan fyra veckor i stöten?
 
Och hur gör man när barnet kommit upp i förskoleålder? Ska barnet vara borta från förskolan fyra veckor i stöten?
Ja precis. Så att pappan kan ta igen den förlorade tiden. Så funkar det ju fasen inte.

Jag tror att det var @stjarnhimmel som skrev det så enkelt och bra: "De allra flesta barn vill träffa sina föräldrar varje dag."

Så är det ju. Att det inte alltid är möjligt innebär ju inte att det inte är vad barnet vill. Men det verkar alldeles för brutalt att bygga in fyra veckors frånvaro redan från början.
 
Jag undrar också lite kring tanken att pappan ska vara "extra närvarande" under de perioder han är hemma. Jag menar, hur närvarande betyder det? Att han ska tillbringa all vaken tid med barnet/barnen? Enbart sysselsätta sig med dem? Det skulle bli märkligt, tror jag, och förmodligen i längden ganska omöjligt. Tröttsamt för alla parter, dessutom. Borta flera veckor och sen tillsammans non stop när han plötsligt kommer hem?

Jag tror snarare att ett normalt umgänge där föräldrarna är närvarande på ett naturligt och engagerat sätt är vad man ska sträva efter. En "extrem närvaro" under några veckor i stöten känns väldigt konstlat och skulle kanske inte heller fungera för familjelivet och äktenskapet i stort.
Det där undrar jag också över.
Ett barn går ju i regel på dagis och sen i skolan. Och när barnet blir lite större kan det ha egna aktiviteter på kväll eller helg samt att de vill träffa kompisar och leka.
Så på en vardag- då träffar man ändå barnet en stund på morgonen och sen på kvällen. Mindre tid om barnet har aktiviteter eller är iväg.
Och den tiden ska då täcka upp för tiden man är borta?
 
Dessutom, hur vanligt är det att man kommer hem från resor - vare sig det är jobb eller fritid - kanske trött, lite splittrad, huvudet ganska full att det som förevarit under resan och så vidare - och så genast går in i något läge av "extra närvarande"? Min erfarenhet av både mig själv och andra människor är snarare den omvända, det tar lite tid att landa.

Förutom då att den antydda "extrema närvaron" verkar kräva mentala kapaciteter som jag inte riktigt vet vilka de är. Tänker jag mig att jag är barnet, känns det som att jag hade haft min pappa inpå mig hela tiden även när jag hade annat att göra. Tänker jag mig att jag är den vuxne blir det istället rätt tomt.

Dessutom kräver väl "extrem närvaro" att man känner varandra rätt väl, att man läser av varandras finaste små signaler och sådant. Och det gör man ju helt enkelt inte på en tex tvååring som man inte har träffat på en månad. Det funkar inte så.
 
Dessutom, hur vanligt är det att man kommer hem från resor - vare sig det är jobb eller fritid - kanske trött, lite splittrad, huvudet ganska full att det som förevarit under resan och så vidare - och så genast går in i något läge av "extra närvarande"? Min erfarenhet av både mig själv och andra människor är snarare den omvända, det tar lite tid att landa.

Förutom då att den antydda "extrema närvaron" verkar kräva mentala kapaciteter som jag inte riktigt vet vilka de är. Tänker jag mig att jag är barnet, känns det som att jag hade haft min pappa inpå mig hela tiden även när jag hade annat att göra. Tänker jag mig att jag är den vuxne blir det istället rätt tomt.

Dessutom kräver väl "extrem närvaro" att man känner varandra rätt väl, att man läser av varandras finaste små signaler och sådant. Och det gör man ju helt enkelt inte på en tex tvååring som man inte har träffat på en månad. Det funkar inte så.

Nja, jag tror att det är annorlunda om man har två "liv" sas. Utan att försvara något (känns lite absurt att behöva poängtera det). Jag är trött och splittrad när jag rest, för jag bor på hotell, måste prestera, hitta i nya städer osv. Han har ju sitt andra hem ombord med i princip samma människor och sina egna saker.
 
Det kanske kan fungera jätte bra, men det kan nog vara väldigt svårt också. Som några redan har skrivit är det nog inte optimalt för anknytningen för barnet. Och på grund av detta kan det också vara svårt att få pappan att göra sin del när han sedan kommer hem. Om barnet inte känner sig trygg med pappan kommer han kanske inte kunna hitta på saker själv med barnet (iaf inte den första tiden) och du får ändå dra hela lasset med barnet för att barnet bara vill vara med dig. Sedan finns det säkert en risk för att pappan är trött och "behöver" lugn och ro när han kommer hem, så du kommer inte kunna be honom göra storkok eller städa huset när han kommer hem. Sedan vill han kanske ha lite egentid med sin hobby osv. Jag kanske låter väldigt negativ nu, men jag själv blev ganska chockad och överväldigad över hur påfrestande det var att ha ett spädbarn, så jag hade nog blivit knäckt om pappan hade varit borta i fyra veckor. Dessutom är det lätt att hamna i en situation där man tar hand om allt ändå "för pappan jobbar så mycket". Lätt att säga innan att man inte kommer gå med på det, men desto svårare i det verkliga livet. För mig i alla fall.

Så jag tror att mannen får fundera på hur ni ska lägga upp erat liv om ni vill ha barn. Han kan inte bara säga att det löser sig utan att kunna säga hur det ska lösa sig. Tycker jag i alla fall.

Det är inte aktuellt att han är borta första året isf. Jag tror också han får fundera på det, och jag med innan vi tar det här vidare (inte barnaskaffandet, utan relationen..)
 
Nja, jag tror att det är annorlunda om man har två "liv" sas. Utan att försvara något (känns lite absurt att behöva poängtera det). Jag är trött och splittrad när jag rest, för jag bor på hotell, måste prestera, hitta i nya städer osv. Han har ju sitt andra hem ombord med i princip samma människor och sina egna saker.
Fast det måste ju ändå bli så att när han kommer hem så har han inte koll på att det är friluftsdag i skolan imorgon och att ett barn behöver ett eller annat som det ska ha med sig till förskolan och när det är matteprov. Sådant märkte jag att jag låg fullständigt efter med varje gång jag hade varit borta en vecka eller så när mina barn var yngre. De sa till min sambo "fixar du det där åt mig" och han svarade "ja, det kan jag göra om du gör det där andra" och jag fattade så klart ingenting för jag hade inte varit där de senaste dagarna så jag visste inte vad "det där" och "det där andra" var.

Och sedan blir det ju troligen likadant fast tvärtom innan han reser igen. De sista dagarna han är hemma är det ingen mening för barnen att vända sig till honom med sådant som behöver hållas koll på efter att han har åkt igen.

Jag tror helt enkelt att det där med "extra närvarande" när man är hemma är självbedrägeri.
 
Fast det måste ju ändå bli så att när han kommer hem så har han inte koll på att det är friluftsdag i skolan imorgon och att ett barn behöver ett eller annat som det ska ha med sig till förskolan och när det är matteprov. Sådant märkte jag att jag låg fullständigt efter med varje gång jag hade varit borta en vecka eller så när mina barn var yngre. De sa till min sambo "fixar du det där åt mig" och han svarade "ja, det kan jag göra om du gör det där andra" och jag fattade så klart ingenting för jag hade inte varit där de senaste dagarna så jag visste inte vad "det där" och "det där andra" var.

Och sedan blir det ju troligen likadant fast tvärtom innan han reser igen. De sista dagarna han är hemma är det ingen mening för barnen att vända sig till honom med sådant som behöver hållas koll på efter att han har åkt igen.

Jag tror helt enkelt att det där med "extra närvarande" när man är hemma är självbedrägeri.

Och var har jag skrivit att han skulle vara "extra närvarande"? Antingen är man närvarande eller så är man frånvarande. Jag tänker att de flesta föräldrar är högst frånvarande större delen av barnens liv rent fysiskt, iaf om man inte har lyxen att kunna vara hemma. Han kommer kunna vara en närvarande förälder halva året och en högst frånvarande halva. Och fortfarande- jag vet inte om det räcker.
 
Min sambo hade en pappa som jobbade borta och kom hem på helgen. Det är först nu i vuxen ålder (han är 37) som han kommit underfund hur mycket det har påverkat honom. Han tyckte söndagar var jättejobbiga och det är först nu som han kan acceptera viss typisk söndagsmat.
 
Och var har jag skrivit att han skulle vara "extra närvarande"? Antingen är man närvarande eller så är man frånvarande. Jag tänker att de flesta föräldrar är högst frånvarande större delen av barnens liv rent fysiskt, iaf om man inte har lyxen att kunna vara hemma. Han kommer kunna vara en närvarande förälder halva året och en högst frånvarande halva. Och fortfarande- jag vet inte om det räcker.

Jag håller med om att det där med att vara "extra närvarande" blir märkligt. Men sen tycker jag också att det är skillnad på att vara frånvarande och att vara frånvarande. Visst är föräldrar som jobbar kontorstider frånvarande rent fysiskt från sina barn dagtid. Men samtidigt är det en väldigt skillnad på att veta att man kommer träffa sin förälder varje kväll, och att om man exempelvis blir sjuk i skolan kommer föräldern och hämtar. Och att veta att jag kommer inte träffa min förälder förrän om en månad.
 
Och var har jag skrivit att han skulle vara "extra närvarande"? Antingen är man närvarande eller så är man frånvarande. Jag tänker att de flesta föräldrar är högst frånvarande större delen av barnens liv rent fysiskt, iaf om man inte har lyxen att kunna vara hemma. Han kommer kunna vara en närvarande förälder halva året och en högst frånvarande halva. Och fortfarande- jag vet inte om det räcker.
För barnen gör det dock väldigt stor skillnad om man ses med korta mellanrum eller långa. Det är ganska välbelagt.

Vardagstryggheten är mycket viktigare för barn än återseendets lycka efter separationer.
 
är det inte en viss skillnad på att vara frånvarande av "egen vilja" hela livet och att vara extremt närvarande halva tiden?

Jag tror det var detta jag tänkte på, men jag kanske missuppfattade hur du menade?

Men jag hör just detta ibland, att mannen (oftast...) NÄR han väl är hemma ska vara totalt "närvarande" till skillnad från en vanlig vardaglig daglig närvaro. Som en slags kompensation. Det gäller fö vilken förälder som helst, inte bara män.....

Precis som det finns föräldrar som inte är speciellt "närvarande" i sina barns liv fast de bor tillsammans med dem hela tiden. Men det är ju en annan story.
 
Hmmm.
Jag har varit ensamförälder i större delen av min unges liv.
För att jag var grymt egoistisk och valde det.
Jag ville inte mer, inte en dag till med barnets far, vilket självfallet inte var min tanke från början.

Jag inser att jag och alla andra föräldrar som inte lever med barnets andra förälder/har barnet växelvis/varannan helg/när det passar, i den här tråden anses som dåliga föräldrar.
Utsätter barnen för otrygghet, separationsångest, osv.

Så känns det i alla fall när man läser vad som skrivits...
Jag har konstant utsatt min unge för att inte träffa sin förälder mer än som bäst 60 dagar om året.
Numera är det kanske 14 dagar om året.

Jag tror att det viktigaste är att barnet känner sig älskat och önskvärt.
 

Liknande trådar

Juridik & Ekonomi Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;) Jag är i 30-års ålder och lever...
2 3
Svar
49
· Visningar
5 145
Skola & Jobb Någon som är mer insatt än vad jag är nu för tiden? Om det är ok för PA att jobba dygn, och om det får fortsätta vara ok? Jag har i...
2
Svar
23
· Visningar
1 954
  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
34 287
Senast: Snurrfian
·
R
Hästmänniskan Jag har ridit sen jag var 4, började rida varje dag 2015 och har en egen häst sen 2020. Har senaste året tyckt att det varit jobbigt...
Svar
8
· Visningar
2 178

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp