Ett barn som far illa...tror jag...

[rozie]

Sv: Ett barn som far illa...tror jag...

Alla tappar förmågan att visa sitt bästa Jag någon gång. Men jag hoppas att dina långa ramsor inte innebär att kalla barnen dumma i huvudet ......

 

[tessiem]

Sv: Ett barn som far illa...tror jag...

*KL*

Det är (faktist) tillåtet att vara mänsklig även som förälder.

Man SKA inte skrika (tjena, försök att prata lugnt och logiskt med två asförbannade ungar)
Man SKA inte svära (nej antagligen inte men det gör man ibland ändå)
Man får inte tappa tålamodet (nej man ska tydligen vara robot)

Jag både svär,skriker & blir vansinnig. Förminskar dock (så gott som) aldrig mina barn och nedvärderar dem inte.

Mina barn svär också ibland. Vilket inte upprör mig jättemkt. De får säga dumjävel mamma när det är riktigt arga..för jag tror på att de behöver få säga det ibland. Efteråt kan vi prata om att folk kan bli ledsna när man säger elaka saker. Men jag tror INTE på att inte visa sina känslor inför barnen.

Det är okej att vara arg på dem, de vet att jag älskar dem ändå.

 

[Fillifjonkan]

Sv: Ett barn som far illa...tror jag...

Skönt att det är fler än jag som tappar besinningen ibland.
jag brukar inte heller kalla mina barn för elaka saker men vad jag tänker, det hör de inte. Jag blir fort arg men det går också fort över och då knallar jag dit, ber om ursäkt och säger att jag älskar dem. Va f-n, man är bara människa trots allt.

 

[dressyrtant]

Sv: Ett barn som far illa...tror jag...

*kl*
Jag undrar försynt om kopur och rozie har barn?

Självklart ska man hjälpa barn som verkligen far illa.
MEN som så många har påpekat så slutar man inte vara människa när man får barn. Och fastän man vill vara den kramiga och gosiga och bullbakande mamman och allt det där hela tiden, så går det bara inte.

Det är också självklart skillnad på vad man säger till barnen. Och som många redan har påpekat ska man inte förnedra eller förlöjliga dem. Om de ska tillrättavisas ska det göras sakligt.

Men det är ju bara så att ibland blir man arg. Och beroende på situation måste saker lösas även om man är arg. Hemma kan man själv gå till ett annat rum och vara arg en stund el dyl. Ute bland folk kan man inte lämna barnet när man blir arg, utan allt måste lösas pronto.

Jag tror att alla föräldrar vill sina barn väl (även de som inte är som de ska och gör fel). Att börja anmäla småsaker kan göra en normal familj till en problemfamilj bara pga stressen med anmälningen. En utredning är alltid ett stort stressmoment.

Jag vet av erfarenhet, för jag har blivit anmäld ett antal ggr utan orsak (har en person som har förföljt mig på de mest fantasirika sätt). Och fastän jag vet att jag inte har gjort nåt fel, och fastän utredningen visar att allt är som det ska känner man sig utpekad, stämplad osv.

Det finns helt enkelt olika sätt att uppfostra barn, det finns olika ljudnivåer i olika familjer osv.
Jag anser det bättre att ett barn får tydliga gränser än att de lämnas vind för våg och inte vet vad som är irriterande/fel/störande beteende. Är man själv sen irriterad, så kan det hända både att orden inte alltid är perfekta ur pedagogisk synvinkel eller att ljudnivån inte är den mildaste.

Jag vet om föräldrar som aldrig har varit arga innan de har fått barn. När de väl har fått barn har de i stort sett blivit chockade över att de kan bli så provocerade.
Så så länge man inte har barn själv, är det nog svårt att föreställa sig hur det är.

I all välmening.

 

[Fillifjonkan]

Sv: Ett barn som far illa...tror jag...

Skönt att du också är en människa .

 

[dressyrtant]

Sv: Ett barn som far illa...tror jag...

Jo jag tror att det är viktigt att vi inte kräver av oss själva och våra medmänniskor att allt ska vara perfekt hela tiden.
För det första är det här med vad som är "perfekt" inte det samma hos någon människa, vem du än frågar. Vi har alla olika kriterier för vad som är perfekt.
Och för det andra så är inte människor ofelbara. Inte någon av oss. Inte någonsin.
Så att få anmälningar på sig för att man inte är perfekt hela tiden är nog för att tippa nån över gränsen, tror jag. Vi kan inte ha de förväntningarna på andra helt enkelt. Inte på oss själva heller.

En annan dimension är denna: Hur stressande är det att växa upp som barn i en familj där allt förväntas vara perfekt hela tiden?

 

[mik]

Sv: Ett barn som far illa...tror jag...

Där känner jag igen mig....

Min dotter vet att jag älskar henne även om/när jag är arg. Självklartkan man få dåligt samvete ibland om man blir arg för något som kanske inte var så farligt.

Jag blir precise lika "arg" på min dotter om jag är borta, på stan eller hemma. Annars tror jag att de lär sig att putta på gränserna när maninte är hemma.

Tex har jag vid ett par tillfällen burit illvrålande unge ut ur varuhus om hon inte gjort som jag sagt. Då får man en del konstiga blickar kan jag säga. En gång (hon var 2 år) skrek även ungen "förlåt mamma, förlåt", men då var det försent. Det blev raka vägen hem och bums i säng (det var på kvällen). Anledningen var att hon låg på golvet och simmade inne på Kap**l och jag hade sagt till henne 2 ggr at resa sig upp. Till sist sa jag om du inte reser dej så tar jag dej under armen och åker hem och bums i sängen. Hon låg kvar och hem åkte vi. Hon har aldrig efter det gjort så, hon vet att om mamma säger en sak så blir det så!! Situationen såg nog inte så rolig ut i betraktarens ögon....

 

[tessiem]

Sv: Ett barn som far illa...tror jag...

*KL*

Måste förövrigt säga att föreståndaren på vårat dagis tackade min svägerska och mig när vi på en Cope-kurs sa rent ut hur svårt det var att vara pedagogisk och hur fel vi gjort ibland, då blev det en givande diskussion istället för den sedvanliga förljugna "präktigaste, mest pedagogiska och bästa mamman tävlingen".

Om man aldrig blir arg på barnet så skuldbelägger man automatiskt barnets ilska.. och som dressyrtant skrev: hur stressande är det inte att växa upp i en familj där allt är "perfekt"?

 

[Fillifjonkan]

Sv: Ett barn som far illa...tror jag...

bra att du stod på dig även om du var på stan, många hade nog gett upp och mutat barnet istället. Heder åt dig!

 

[Kosmostanten]

Sv: Ett barn som far illa...tror jag...

Sådär har jag också gjort...lämnat butiken med en illvrålande unge och åkt raka vägen hem, utan att handla. Och jag håller med dig, det är enormt viktigt att vara konsekvent ÄVEN när det är obekvämt...man har igen det tusenfalt senare då barnen lär sig att mamma faktiskt menar vad hon säger. En trygghet för dem också!

 

[Allimac76]

Sv: Ett barn som far illa...tror jag...

jag försvarar absolut inte ett sådant beteende från föräldrar, naturligtvis ska man som mamma o pappa vara lugn, stabil, pedagogisk och förstående mot sina änglar, men..... ibland så går det inte, likadant som om man kan bli arg på sin sambo/man, kompis, mamma så kan man bli irriterad på sina ungar, tyvärr, sånt är livet och jag tror inte barn tar skada av det om det inte handlar om upprepad nedpsykning el mobbning. det är alltid lätt att dömma när man står brevid och särskilt om man inte har egna barn, lika söta som de kan vara lika jäkliga kan de oxå vara tror nog barn kan ta lite skäll, tillsägelse om den är relativt befogad, det finns ju värre saker i världen tycker iaf jag.

Tyvärr så är det så att vissa saker kan etsa sig fast hos barnet länge. Som förälder måste man försöka undvika att kalla sitt barn sådant man inte bör.

 

[Allimac76]

Sv: Ett barn som far illa...tror jag...

*kl*
Det är också självklart skillnad på vad man säger till barnen. Och som många redan har påpekat ska man inte förnedra eller förlöjliga dem. Om de ska tillrättavisas ska det göras sakligt.

Jag håller med dig helt.
Då jag studerade skulle jag skriva en uppsats, och intervjuade olika människor. En kvinna hade kallats parasit av sin mamma då hon var i tonåren. Hon själv har inget minne av att förtjänat det, men fortfarande i medelåldern hade hon problem med att tro på att någon kunde tycka om henne. Hon kunde börja stortjuta och minnas situationen då hennes mamma sade detta till henne.

 

[doglover]

Sv: Ett barn som far illa...tror jag...

Absolut det lät riktigt vidrigt

Skulle aldrig falla mig in att behandla min son så respektlöst.

 

[doglover]

Sv: Ett barn som far illa...tror jag...

Där känner jag igen mig....

Min dotter vet att jag älskar henne även om/när jag är arg. Självklartkan man få dåligt samvete ibland om man blir arg för något som kanske inte var så farligt.

Jag blir precise lika "arg" på min dotter om jag är borta, på stan eller hemma. Annars tror jag att de lär sig att putta på gränserna när maninte är hemma.

Tex har jag vid ett par tillfällen burit illvrålande unge ut ur varuhus om hon inte gjort som jag sagt. Då får man en del konstiga blickar kan jag säga. En gång (hon var 2 år) skrek även ungen "förlåt mamma, förlåt", men då var det försent. Det blev raka vägen hem och bums i säng (det var på kvällen). Anledningen var att hon låg på golvet och simmade inne på Kap**l och jag hade sagt till henne 2 ggr at resa sig upp. Till sist sa jag om du inte reser dej så tar jag dej under armen och åker hem och bums i sängen. Hon låg kvar och hem åkte vi. Hon har aldrig efter det gjort så, hon vet att om mamma säger en sak så blir det så!! Situationen såg nog inte så rolig ut i betraktarens ögon....

Det såg nog inte så roligt ut, men jag hade gjort samma sak!

Hejja!