Nu ska tråkig tant (nä, inte
@tanten, men jag är också en tant) komma med en annan kommentar:
Om man blåser på med häftigare, och häftigare, och häftigare... julklappar (
obs, inte 30-40-50-60-70 årspresenter, utan just JULKLAPPAR), så blir det till slut extremt svårt att leva och vara i den familjen/kretsen där komplicerade och ibland dyrbara julklappar förekommer.
Någon/några i familjen kanske har begränsat med fantasi, tid eller pengar för att arrangera eller köpa den häftiga julklappen, samtidigt som förväntningarna hos vissa mottagare av presenter ökar. Till slut uppstår ett slags inflationssituation, och tävling, där pressen på att hitta föremål som julklappar, eller skapa nästa häftiga upplevelse skapar stress och frustration, och kanske känslor av att inte duga till, och julen blir otrevlig, istället för mysig och välkomnande.
Ta ett steg tillbaka, vad vill ni i familjen egentligen med julen?
Ska gåvor och "exotiska" upplevelser vara centralt, eller är det att träffas, umgås och äta god mat som är viktigast? Kan "alla" i familjen vara med i julracet på lika villkor? Kommer någon/några som fick ett par strumpor och inte den häftiga upplevelsen sitta och vara ledsna? Eller kommer den som GAV ett par strumpor, att känna sig "billig"?
Vår familj (inklusive frånskilda föräldrar, gamla mormödrar, och kusiner, vi träffs alla på julafton) har sedan ett antal år minimerat julklappar. Enkla saker som en pocketbok, ett par trisslotter eller biobiljetter, en julgrupp (blomma), hemgjort godis, inramade bilder på barn, barnbarn eller djur, eller löften om t.ex. hundvakt vid behov är den nivån som vi försöker hålla oss till för personer över "leksaksåldern". Och absolut inte mer en ett "paket" per givare/mottagare.
Till barn i "leksaksåldern", koordinerar vi inom familjen med föräldrarna, så att det blir några få, men väldigt önskade (och då menar jag
väldigt önskade) paket, eller koordinerande kompletteringar av lego, eller liknande.
Vi satt nämligen fast i ett "träsk" där allt dyrare och häftigare julgåvor skulle tas fram, mycket stress och mycket tid, och också en hel del pengar. Några i släkten ville till slut inte vara med i julfirandet längre, de såg det där med klapparna som för mentalt jobbigt och ekonomiskt tärande.