Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Jag valde att lämna din pappa för han jobbade borta -istället för att vara arbetslös- på veckorna så att ni nu istället kan träffa varannan helg och vissa semesterveckor istället?
En veckovis bortavarande pappa väljer oftast inte själv att vara borta det gör samhället och ekonomin i familjen.
Att diskvalificera en pappa i det läget och hellre leva ensam tycker jag är hårt.
Jag vet inte var du bor men gissar att du bor i en storstadsregion? Kanske är det där skillnaden i våra synsätt finns?
I en stad har du möjlighet att byta arbetsplats och ändå bo kvar, den möjligheten finns sällan i vår värld, glesbygden.
Felformulerat.
Det heter: Din pappa valde att inte ägna sig åt dig och mig, vilket vårt förhållande inte höll för.
Dessutom är jag rätt intresserad av vad man lär barnen, och jag vill under inga omständigheter lära mina barn att män/pappor är såna som är borta på jobbet och mammor/kvinnor är såna som är hemma och passar barn.
De signalerna ser jag som katastrofala, oavsett om barnen är flickor eller pojkar.
Jag vill minnAs att petruska uppmanade en inne på S att ta ett jobb 35 mil bort. Vilket innebar veckopendling.(mån-tors) Men jag kan ha fel där.Men det omvända är ok?
Att mamman jobbar borta men pappan är hemma?
Kan inte tolka det annorlunda än att genusperspektiv genomsyrar de flesta av era åsikter!
Självklart är det ultimata att man har båda föräldrarna hemma. Inte bara för barnets skull!
Men om någon av föräldrarna under en period i barnets liv jobbar borta där alternativet kanske är arbetslöshet så anser ni att det är BÄTTRE för barnet att man låter det träffa den andra föräldern ÄN mer sällan!!!
Men som sagt, om det nu var en kvinna som hade blivit arbetslös och var tvungen att ta ett arbete 30 mil bort pga de nya reglerna.
Är det lika ok att pappan vänder på det och kallar den som arbetar för svikare och därför avbryter förhållandet med argument som att "Din mamma valde att inte ägna sig åt dig och mig"
Kanske din egenupplevda rotlöshet gör att du har de åsikter som du har?
Vi som har överlevt -och gjort det bra- med föräldrar som periodvis har arbetat borta har kanske en annan synvinkel?
Vid vilken ålder tycker du att det är ok att en av föräldrarna arbetar borta på veckorna?
Men det omvända är ok?
Att mamman jobbar borta men pappan är hemma?
Kan inte tolka det annorlunda än att genusperspektiv genomsyrar de flesta av era åsikter!
Men om någon av föräldrarna under en period i barnets liv jobbar borta där alternativet kanske är arbetslöshet så anser ni att det är BÄTTRE för barnet att man låter det träffa den andra föräldern ÄN mer sällan!!!
Är det lika ok att pappan vänder på det och kallar den som arbetar för svikare och därför avbryter förhållandet med argument som att "Din mamma valde att inte ägna sig åt dig och mig"
Kanske din egenupplevda rotlöshet gör att du har de åsikter som du har?
Vi som har överlevt -och gjort det bra- med föräldrar som periodvis har arbetat borta har kanske en annan synvinkel?
Vid vilken ålder tycker du att det är ok att en av föräldrarna arbetar borta på veckorna?
Undra jag om tex. Enyas barn hålle med dig. Det finns faktiskt barn som hellre träffar sin pappa 2-3 ggr i veckan i stället för varannan helg.
Hur tycker du att alla kvinnor som jobbar på sjön skall göra? Ska dom med avstå från att skaffa barn?
Dessutom är jag rätt intresserad av vad man lär barnen, och jag vill under inga omständigheter lära mina barn att män/pappor är såna som är borta på jobbet och mammor/kvinnor är såna som är hemma och passar barn.
De signalerna ser jag som katastrofala,
Men det omvända är ok?
Att mamman jobbar borta men pappan är hemma?
Nej. Varför skulle det vara det?
Ja, men det är ju ditt VAL. I våran familj så diskuterar vi oss faktiskt fram till saker och ting. Det är inte så att det ligger en lapp på köksbordet där det står. ''Är i canada kommer om 3 veckor'' Vi kommer ju fram till detta valet själva. Jag vet att våra barn uppskattar att deras pappa var borta kortare perioder 2-3 veckor. Annars så skulle dom knappast minnas hur kul vi hade när vi båda kunde vara hemma i 4 månader med våra barn. Jag skulle aldrig vilja ha mina barn på dagis 7-18 och bara träffa dom på helgerna så som många har det. Men är man lite finurlig och klurig så kan man ha både ett bra jobb och barn. Tror inte att många skulle ge upp sitt drömjobb bara för att man sover i en annan säng 2-3 nätter i veckan.Själv har jag valt bort ett yrke innan jag fick barn, just för att jag insåg att det inte skulle kunna kombineras med barn på ett för barn bra vis.
Efter att jag fick barn har jag valt bort flera attraktiva jobbgrejer av barnskäl - det handlar om utlandsvistelser och liknande. Jag valde bort detta med lätt hjärta, för jag vill vara med mina barn. Även om lönen blir hälften så stor på det viset.
En man som valde annorlunda är inte pappamaterial i min familj, nej.
Varför det skulle vara någon direkt fördel med en hemmamamma undgår mig. Det permanentar väl än mer de lärdomar jag vill att man undviker - inte bara är pappa på jobb, mamma lever sitt liv i hemmet, typ.
Jag väljer att inte besvara din förolämpning.
Men VART ligger det katastrofala i att veckopendla då?M a o så vill du inte, under några omständigheter, lära dina barn att en förälders arbete kan innebära veckopendling, det ger dom katastrofala signaler?
Skriv det istället då!
För mig är det precis tvärtom!Jag kommer från en familj som är så spridd att jag inte har någon plats jag kan se som min hembygd, jag har inte ens ett entydigt hemland, och jag har två modersmål. Min familj (om man räknar de närmaste släktingarna) sammanlagt har fyra modersmål, med engelska som gemensamt språk. Vi bor i fem olika länder, i två världsdelar. Det har sett ut så i flera generationer.
Att bo kvar på platser som inte kan försörja mig, är alltså en ganska konstig sak för mig att förvänta sig av livet. Man får väl flytta.
det skriver jan under på helt och hållet!Vad lärde jag mig av min uppväxt, jo att det måste vara ett givande och tagande för att få relation och familj att fungera, att komunikation är enormt viktigt och att man måste ta en rejäl strid i skolan för att hävda att man inte ljuger när man säger att det är pappa som har sytt gympapåsen och bakat bullarna.
Det är ingen drömsituation med en veckopendlande förälder, men att få det till att det är ett stort svek, det klivet är enormt långt, eller oxå har vi olika syn på vad svek innebär.
Jag förstår inte hur vissa av er läser inläggen. Det TS frågade efter är nåt i stil med "fixar man att vara ensamstående i veckorna när man har en nyfödd".
Själv skulle jag aldrig välja att ge upp min del av min familj och jag skulle bli oerhört besviken på min man om han hellre prioriterade ett jobb före sin familj. Det skulle vara absolut sista lösningen där flytt, nedgång i standard, etc absolut skulle vara alternativ som kom före.