Ensam..

[ekra]

Jag vägrar tro att vissa människor inte är skapta för relationer/attraherar någon. Jag trodde länge att jag nog är en sådan. Men när jag ser mig omkring ser jag Människor av alla former med alla typer av personligheter som hamnar i olika relationer.

Vill man inte ändra på något så får man kanske leta längre eller förbli ensam.

Men jag insåg för egen del att för mig handlar det mer om att bli medveten om hur jag beter mig och vad jag gör än att jag skulle vara en ointressant kroniskt oattraktiv person.

Jag har verkligen tagit till mig "If you always do what you always did you will always get what you always got".

Jag har malt på med detta i säkert ett tiotal trådar på buke under 2014. Men jag fick ett så bra wakeuppcall att jag vill dela med mig.

Jag var väldigt deprimerad och kom fram till att det till största delen berodde på att jag kände att jag tappat mig själv. Jag var olycklig för att jag varit singel och till och med okysst i över tio år. Men så tog jag itu med de jobbiga tankarna och lyckades se mönster. Jag har många gånger blivit totalt passiv och avvisande när någon är intresserad, ibland inte förstått signalerna för att jag inte haft självkänslan och framförallt inte rört mig i miljöer där jag träffar nya människor.

Jag analyserade hur jag tror andra uppfattar mig, hur jag vill bli uppfattad och hur jag skall komma dit, och det har hjälpt mig massor!

Gamla rädslor har minskat, jag har bättre självkänsla och jag tror nu på möjligheten att få uppleva kärleken.

 

[ekra]

Jag är 35år och har under ungefär tio år haft olika depressioner på grund av livskriser kan man nog kalla det i efterhand. Jag blev så van vid att vara ensam och att jag upplevde mig som icke tilldragande att jag liksom själv uppfyllde det. Jag slutade flirta och gav upp utan att ha försökt bara för att säga något exempel.

Nu är jag tillfreds med mig själv och håller på att göra Slut med det eländiga jag som jag levt med så länge. Det är säkert inte alla som i grunden har de självkänsleproblem som jag jobbar med. Men säkert en hel del. Jag ser det inte som att jag ändrar på mig för någon annans skull än min egen och det mest attraktiva jag själv vet är personer som är trygga i sig själva och utstrålar det. Jag hade inte Heller gått fram och lagt in en stöt på mig när jag var i min avtrubbade smått avvisande state of mind.

Man får det man sänder ut. Om man inte vågar visa intresse kan man inte räkna med att någon förstår att man är intresserad. Och om man inte bryter sina gamla vanor kommer de gamla mönstren att upprepa sig.

 

[Myrten]

Fast det fina i den kråksången är ju att man själv bestämmer hur social man vill vara. Det är bara att gå utanför dörren och börja öva, om man saknar kompetensen och/eller vill kolla av nya potentiella vänner.

Som singel (och även som gift) var/är jag rätt osocial. D v s jag är ytterligt socialt kompetent när jag väljer det, och har lätt för att hitta nya bekantskaper. Men jag väljer gärna bort sociala sammanhang när jag har möjlighet.

En sliten sanning är att det är svårt att få nya vänner om man är ensam i sin egen soffa, underförstått att det gäller ju att träffa nya människor för att hitta nya vänner och bekanta.

Jag håller helt med om att man måste träffa människor för att få nya vänner. Det skrev jag också inledningsvis, att det kan vara bra att söka sig till nya miljöer där det finns ett flöde av nya människor = potentiella nya vänner.

Däremot håller jag verkligen inte med om att det bara är att gå utanför dörren! Det är inte heller "bara" att välja hur social man är. Om man har den förmågan - visst, det är ju jättebra. Men om man inte har den? Ok, till viss del går det absolut att träna upp, men det kan vara förknippat med ganska mycket obehag om man egentligen tycker det är jobbigt att ta kontakt med nya människor. Det finns ju andra strategier man kan välja, som att försöka hitta sammanhang där man i lugn och ro kan lära känna nya personer. Och säkert en hel del andra strategier som inte jag känner till eftersom jag har min egen och är nöjd med den.

 

[Houdinie]

Jo, det kan bli bättre. Men inte för alla.
Vissa människor är inte skapta så att de attraherar en partner. Varken med yttre eller inre egenskaper.
När jag var yngre trodde jag att det på något sätt var ett eget val att leva ensam. Att man avvisat intresserade potentiella partners. Det tror jag inte längre.

det finns en majoritet av människor som går in och ut ur relationer. Andra har inga relationer alls.

Jag vet många människor som är fantastiska personer, som är vackra och begåvade och behagliga. Men som inte attraherar någon. Inte på det viset.

För egen del får jag ofta komplimanger. Av kvinnor. Men inte av män. En enda gång i livet har en man sagt att jag är vacker. Han var helt nykter. En enda man har någonsin varit kär i mig.

Det finns helt enkelt något hos mig som repellerar. Jag vet inte vad och jag tänker inte göra om mig och min personlighet för att intressera män.

Man får rida den häst man har. Jag är jag och mitt liv är ensamt.

Jag känner igen mig i det du skriver. En enda man var en kort stund intresserad av mig, men det gick över innan jag ens hunnit fatta det. Jag hatar när folk säger att "det finns någon för alla", för helt uppenbart gör det inte det.

Så, hur hanterar jag ensamheten? Tja, jag vet ju inget annat...

 

[TheRedLightning]

@tanten @Magiana @Myrten en partner kan jag leva utan. Men det jag saknar är vänner!

Du anar inte vad jag själv känner igen mig i det där. Enda sen jag var liten har jag haft väldigt få vänner, vissa var endast "vänner" när det gynnade dom. Så jag har i princip växt upp själv, men är en oerhört social person vilket har gynnat mig i dom jobb jag haft. Har haft och har vänner på jobbet, men de träffar man endast under tiden man jobbar.
När jag var ihop med mitt x så hade vi många gemensamma vänner, men de flesta försvann när det tog slut tråkigt nog. Jag försöker hitta nya vänner, men de växer inte direkt på träd. Har lyckats få några bra vänner via min ridgrupp på ridskolan, dock träffas vi inte så ofta som jag skulle önska.

Jag har skaffat mig många vänner på nätet istället, men det blir aldrig detsamma som att träffa vänner i verkligheten. Det enda jag försöker göra är att träffa nya människor när jag kan och har jag tur så kanske jag träffar dom igen och så kan en kontakt upprättas. Jag inbillar mig att jag själv måste vara lite aktiv för att få vänner, misstänker att det inte går att sitta hemma och tro att vänner ska knacka på dörren.

Så jag tröstar mig med mina underbara arbetskollegor, stallkatten, min häst och vännerna på nätet när jag är hemma istället. Det fungerar så jag tar mig igenom vardagen, för jag tror att en dag så kommer det vända och jag inser att jag har fler vänner än vad jag tror.
Hoppas det är så för dig också.

 

[TheRedLightning]

Jag känner SÅ igen mig, trots att jag bara är en bit över 20-årsstrecket. Jag har också något som repellerar. Framför allt attraherar jag aldrig män i min egen ålder, enbart betydligt äldre män (men det har nog inte så mycket med mig att göra).

Det där känner jag också igen, jag attraherar också äldre män. I och för sig kanske det kan bero på att jag jobbar i ett mansdominerat yrke och stöter ofta på äldre män och jag ska väl erkänna att jag faktiskt tycker om gubbarna, de är så snälla och omtänksamma, har livserfarenhet osv. Det ultimata vore att hitta en kille som har det där som gubbarna har men som är i närheten av min egen ålder. Jag ser bara gubbarna som kollegor, trevliga kollegor som jag gärna umgås med och lär mig av.

 

[ekra]

Det är väldigt lätt att fastna i de negativa tankebanorna så att de liksom uppfyller sig själva. Jag har tex stora delar av mitt liv på allvar trott att folk inte vill hänga med just mig utan att jag får vara med på ett bananskal pga gemensamma vänner.

Det resulterade för mig i att jag sällan tog egna initiativ till att ses eller ens hålla kontakten och det är också ens eget ansvar.

vissa av mina vänner tar aldrig initiativ till att kontakta mig utan jag håller liv i kontakten. Ibland går det år mellan gångerna, men det är ändå genuint trevligt när vi väl hörs eller ses.

Nu vågar jag dra igång saker på egen hand och vet att det uppskattas. Och jag vågar fråga även personer jag inte känner så väl. Många blir väldigt glada över initiativet även om de inte kan komma. Och frågar man tillräckligt många gånger finns det till sist en lucka och man kan ses.

Det är påfrestande för mig ibland eftersom jag har lindrig social fobi samtidigt som jag gillar att umgås. Men det har varit utvecklande att våga göra sådant jag egentligen är rädd för. Rädslan för mig handlar mycket om att bli avvisad och inte omtyckt tror jag.

Men rädslan att bli helt ensam är större.

 

[ekra]

Sorry om jag uppfattas som klämkäck och hurtig men kanske känner någon igen sig i vad jag skriver och kan bli hjälpt. Jag vill inte att någon skall behöva må som jag gjort på grund av min skeva syn på verkligheten omkring mig.

Har ni som känner er som hopplöst icke-partnermaterial på senare tid varit i många situationer där ni kunnat interagera med personer som kanske kan vara partnermaterial för er?

Klyschan att kärleken kommer när man slutar leta är bara delvis sann. Rör man sig mest i sina vanliga kretsar / aktiviteter så händer kanske inte mycket nytt, och de som kan tänkas vara intresserad vet ju inte ens att du finns.

Utgå först och främst från dig själv och dina behov, vad du vill få ut av en relation.

Fundera på vart den typen av folk kan finnas och hur du skall kunna träffa dem. Sprid bland vänner och bekanta att du tröttnat på att vara singel. Bryt gamla mönster. Kanske skaffa nädtejtingkonto.

För mig som till råga på eländet har lite trygghets-issues och blir rädd om det tidigt blir mycket kroppskontakt har nädtejting varit ett lyft för att komma i kontakt med lämpliga killar. Det blev en positiv självförtroendeboost. Dels att våga ta kontakt men också att se att några kontaktar mig utan att jag först kontaktat.

Är man väldigt passiv på dejtingsidorna får man antagligen inte mycket respons, men om man vågar vara framåt händer det mer.

Och får man aldrig någon respons kanske man får byta "angreppssätt" med de man väljer att kontakta.

Jag har bara vågat mig iväg på en dejt än, men fler skall det bli. Det känns som en värld av möjligheter. Lite som att fiska på krogen men mycket bättre eftersom lampan är tänd, folk är nyktra och man vet att de är singlar.

 

[TheRedLightning]

@ekra det ligger mycket i det du skriver. För min egen del avvaktar jag lite innan jag börjar leta på allvar efter någon partner. Tänkte att jag först ska landa i mig själv och hitta vem jag är.
Dels behöver jag bygga på mitt självförtroende, de få killar jag haft kontakt med och som varit på väg mot seriöst har jag blivit sviken osv. Så har väldigt svårt i nuläget att tro att det finns killar där ute som inte sviker.

Min mamma brukar säga att den värsta mobbaren som finns, det är en själv. Jag har konstaterat att det ligger mycket i det där, då jag vet att i mina tankar är jag väldigt hård mot mig själv, tycker jag är ful osv osv. Så vem vet vad framtiden bär med sig, det återstår att se.

 

[ekra]

Vettiga tankar och klok mamma.
Jag är också jätterädd för att bli sårad och "lurad", och det har varit en bidragande orsak till att jag blivit skeptisk och avvaktande mot flirtiga män som jag egentligen tyckt haft "potential" så att säga. Dessutom vill jag numera känna mig helt trygg innan jag har sex med någon, och sånt kan ta lite tid att bygga upp. Blir det tidigt fokus mot sex har jag backat istället för att förklara hur jag känner. Men nu är jag vuxen och medveten om att det är ok att känna såhär och kommer att ta upp det när jag träffar någon jag tycker om.

Jag tror att det bara är att bita ihop och utsätta sig för risken att bli dumpad. Är man sann mot sig själv i sitt val av partner är sannolikheten större att det fungerar i längden. Det är tufft att sätta känslorna på spel och ibland orkar man inte, men om man aldrig vågar prova så hittar man ju definitivt ingen att dela sitt liv med. Om det är det man vill.

 

[ekra]

Vad gäller utseendet så kanske det finns saker du kan göra för att bli mer nöjd med dig själv. Har du kläder du trivs i och känner dig fin i tillexempel? Jag har haft en hel del för stora kläder som suttit sisådär, en del för att dölja min kropp och en del av vana och bekvämlighet. Oavsett kroppsform brukar det vara mer smickrande med kläder i rätt storlek.

Jag har bytt ut så mycket av min garderob som jag haft råd med nu under det senaste året och bestämt att jag bara skall ha kläder som känns som jag och sådant som jag kopplar till andra jobbiga perioder i livet har jag skänkt till klädinsamlingar.

Det var bra för självkänslan.

Jag gick på makeuprådgivning i våras och lärde mig vilka färger jag passar bäst i och överhuvudtaget hur man sminkar sig. Det har jag aldrig varit intresserad av tidigare, men velat lära mig för att ha möjligheten att piffa lite extra ibland. Nu tycker jag att det är kul! Det var lättare än jag trodde.

Det handlar ju inte om att maskera sig utan att förstärka det som man har. Jag tycker att jag ser trevlig ut utan smink också, men det är roligt att kunna lägga en fin makeup.

Också en bra present till sig själv för att öka självkänslan. Jag blev ärligt förvånad över vilken skillnad det blev med en proffsigt lagd makeup. Liksom jag kan också glänsa om jag vill.

Det låter ytligt kanske men för mig har det varit nödvändigt att ändra på mitt utseende för att för mig själv markera nystarten och få mig att tro på mig själv att jag kan skapa en förändring i mitt eget liv. Själv!

En annan personlig revolution var att jag fick halvt motvilligt handgriplig hjälp att prova ut rätt bhstorlek. Det låter banalt men det har öppnat en dörr! Jag har aldrig haft så välsittande bh:ar som nu. Slängde ut mina gamla slitna och skaffade nytt. Brösten som jag tidigare tyckt varit lite trista är nu glada och fina.

Allt detta baserar sig på pengar, men det har för mig varit en nödvändig och mycket lyckad investering i mig själv. Jag tror att många skulle må gott av att göra en remake av sig själv ibland för att slita sig loss från negativa tankefällor och beteenden.

Jag tänkte länge att det blir så konstigt om jag plötsligt börjar sminka mig eller ha en annan typ av kläder, liksom att jag skulle genomskådas eller något. Men det har inte hänt. Det här är jag till skillnad från den deprimerande tjejen som jag håller på att lämna bakom mig.

 

[ekra]

@Houdinie Du kanske också kan känna dig lite stärkt av den tråden. Livet är inte Slut vid 40. Och ibland mår man bra av att må riktigt dåligt. Allt gråtande och ältande jag gick igenom förra året har lett fram till mycket positivt när jag till slut gick till botten med varför jag är som jag är, och mitt liv var som det var. Nu när jag förstår att jag trängt undan en massa känslor ser jag hur jag kan gå vidare och jag vet vad jag vill och hur jag kan jobba mot de målen.

 

[GoLightly]

Det där känner jag också igen, jag attraherar också äldre män. I och för sig kanske det kan bero på att jag jobbar i ett mansdominerat yrke och stöter ofta på äldre män och jag ska väl erkänna att jag faktiskt tycker om gubbarna, de är så snälla och omtänksamma, har livserfarenhet osv. Det ultimata vore att hitta en kille som har det där som gubbarna har men som är i närheten av min egen ålder. Jag ser bara gubbarna som kollegor, trevliga kollegor som jag gärna umgås med och lär mig av.

Hur mycket umgås du med yngre killar? Du skriver att du är väldigt social på jobbet och att du gillar dina äldre kollegor. För mig låter du som en person som det borde vara lätt att bli attraherad av för dina kollegor. De flesta gillar personer som är öppna, sociala och är intresserade av att lyssna på dem.

 

[TheRedLightning]

@GoLightly Inte så mycket, de flesta i min omgivning är medelålders eller mer, de som är yngre är oftast redan upptagna eller allt för mycket "lammkött" (vilket jag inte söker om inte undantaget dyker upp förstås).

@ekra ja, så var det där med pengar. Det enda som kan få en att må dåligt, trots att man egentligen har det rätt bra. Har haft det tufft ekonomiskt, visst jag har gått runt månaden men det har varit att gå på sparlåga. Kan fortfarande inte unna mig något till mig själv än. Dock börjar det se ljusare ut, jag har bara tre saker som måste fixas utöver de räkningar som kommer och det är nya däck till bilen, både sommar- och vinterdäck, vidare måste jag reparera min hästtransport. Sen har jag långsiktig plan på att köpa saker till hemmet som kommer göra att jag får mer ordning här hemma och slipper leva i det tillfälliga stök jag har.
Smink har jag aldrig varit mycket för, jag kör den neutrala looken, gillar folk inte det så är inte jag något för dom, men visst det är väl kul att piffa upp sig någon gång.

Nu i jul fick jag även veta av mamma att när jag var liten så var det klänningar och kläder som man syns i som gällde, men sen hände det något och jag bytte till en klädstil som man försöker "gömma sig i". Troligen hängde det ihop med att jag var mobbad i skolan och ville inte väcka uppmärksamhet, har än idag lite svårt för att våga vara mig själv.
Har i alla fall kommit så långt att jag vågar ha mitt hår utsläppt, under skoltiden var det alltid uppsatt i en hård knut. Det har lyckats gå så långt att jag inte längre bryr mig riktigt hur mitt hår ser ut, kan gå till jobbet med en så kallad "bad hair day" och varken jag eller någon annan bryr sig, vilket är väldigt skönt.

Ska börja prata med en psykolog för att jobba på lite andra problem som jag har, även om jag är social så har jag lite fobier eller vad man ska säga, svårt att förklara.

 

[ekra]

Det är bra att prata med en psykolog ibland när man mår dåligt, skönt med nya infallsvinklar.

Ekonomi är nästan alltid ett problem känner jag också. Ett hett tips är att det går att fynda fräscha och bra kläder på tradera. OM man känner att man vill unna sig något för att förnya sig men inte riktigt har råd. Typ 40kr för fina Esprit-tröjor och 3-400kr för Nudiejeans brukar man kunna hitta för att ta ett par exempel.

 

[TheRedLightning]

@ekra nja är inte direkt i behov av nya kläder även om jag på långsikt vill förnya min garderob lite. Förvisso gjorde jag och mamma ett riktigt kap i en secondhand butik. Hittade ett par sprillans nya byxor där original priser var ca 600kr men priset i secondhand butiken var bara 50kr, rena rama fyndet och de har perfekt passform.

Ja, det där med infallsvinklar är det jag är ute efter också. Kan nog va bra att tänka om ibland.

 

[grodan21]

Är det någon som har tips på hobbys där man träffar folk? Det mesta jag kan komma på är ensam aktiviteter. :/

 

[TheRedLightning]

@grodan21 hm, bra fråga det där. För mig som rider så är ridskolan där jag träffar folk. Sen kanske det även finns sådana där gruppträningar och det kanske är samma personer som går. Annars kan man nog gå någon kurs och träffa människor. Simma kanske och träffa folk i bastun/omklädningsrummet?
Har själv inte tänkt så mycket på det där då jag inte riktigt har tiden själv för att ägna mig åt en hobby till.

 

[Magiana]

Är det någon som har tips på hobbys där man träffar folk? Det mesta jag kan komma på är ensam aktiviteter. :/

Antikskytte med svartkrut? En antik bössa behöver man ingen licens för att ha, men jag minns inte var gränsen går för när det är licensfritt. Det är väl mest gubbar som håller på och så står de där på skjutbanan och snackar medan de laddar och skjuter mot tavlorna.

Det finns säkert fler förslag med det här var vad jag kom på

 

[ekra]

Friluftsfrämjandet brukar ha både kurser och utflykter man kan hänga på. Svenska turistföreningen också.