För att ge mej in lite i debatten. Hade jag kunnat välja hade jag valt en sjuhelsikes massa saker. Barn typ i april, gravid på första försöket, en tjej, födas naturligt utan smärta.
Nu har jag tillhört kategorin av personer som inte haft möjlighet att välja och då blir det lite så att efter ett tag så falnar intresset för att välja detaljerna. Då är huvudsaken att man får något över huvudtaget. När man får, om man får. Istället för att fundera över vilken månad bebisen ska komma går tankarna till vad sjutton gör vi om det inte kommer någon? Hur långt är vi beredda att gå för att få en liten bebis, vilken som helst? Hur mycket har vi råd att betala? Hur länge är det ens möjligt att hålla på? Vad i helskotta sysselsätter vi oss med under tiden?
Jag har full förståelse för de som planerar, önskar och vill något så mycket att man kan tänka sej att pausa. Jag har ju varit där ett tag själv. Så länge dessa personer är ödmjuka och har en förståelse för att alla inte kan/vill/önskar att planera.
Vi kommer nu (om allt går som det ska) få en bebis som kommer nånstans vid jul nyår. Och vi är supertacksamma för att vi blev gravida till slut. ALLA som får veta att bf är 31/12 tycker synd om oss och bebisen. Mitt svar på det är helt krasst "bebisar är ganska svårplanerade! Det blir säkert människa av den här ungen med".
För er som planerar: jag hoppas innerligt att det blir som ni vill!
För er som skiter i planeringen: må bäbisar komma så snart det bara går!
Mvh Miks
Jag var planerad att komma 31/12, men kom 5 januari. Det hade inte betytt nått för mig oavsett om jag fötts året innan eller året efter Oavsett så fyller jag år på en afton