Här finns inga för personliga frågor
Nej det är nog för sent. Jag hade ytte, pytte lite mens den 18-19/12 (jag brukar ha riklig mens i 5-6 dagar annars och här behövdes inte ens trosskydd) och inget mer mens sedan dess. Så jag antar att jag mer eller mindre inte ägglossar längre och har påbörjat (är) i klimakteriet.
Jag hade ett MA (missed abortion) i mitten av september som jag tog väldigt hårt både fysiskt och psykiskt. I vecka 12 upptäcktes det att min graviditet avstannat i vecka 6. Min kropp hade bara inte fattat det.
Jag fick piller för att sätta igång det hela (samma som vid abort) och just att jag var tvungen att "avbryta" det själv tog väldigt hårt på mig.
Dessutom var det väldigt dåligt omhändertagande runt om. Läkare som inte förstod varför jag var så ledsen det var ju "bara en död cellklump". För mig var det ett barn, mitt barn.
När jag fick information om hur det skulle gå till så fick jag ett vanligt uppkopierat litet häfte som var riktad till de som gör abort. Bara det att ordet abort var överstruket. Det stod "Till dig som valt medicinsk abort".
Jag blev helt knäckt av det. Jag hade för sjutton inte valt något och ville inte göra det. Dessutom stod det att man får utprovat preventivmedel och att man skall använda kondom för att inte bli gravid innan. Jag ville ju inget annat än vara gravid.
Tyvärr är sjukvården många gånger väldigt dålig på att ta hand om kvinnor som fått missfall.
Dessutom de mediciner (cytotek) som används skall inte användas om man framför tunga maskiner. Detta visste ingen av den sjukpersonal jag var i kontakt med om utan jag fick ta reda på detta själv (tur att jag tänkte på att kolla i FASS). Jag kör spårvagn och jag får absolut inte under några omständigheter köra under påverkan av något som kan påverka mig som förare. Skulle det hänt tex en olycka där jag är inblandad så kan jag bli åtalad och förlora mitt jobb (i bästa fall). Detta bara rycktes det med axlarna åt från personalen.
Sen var jag på sjukhuset när jag tog tabletterna och trots att jag blödde mycket och nästan svimmade när BM var där så blev jag hemskickad med några extra tjocka blöjor.
Det enda jag gjorde när jag kom hem var att sätta mig i badkaret och spola med vatten för att det blödde konstant. Tack och lov så var min man hemma och ringde efter ambulans när jag började bli okontaktbar (sjäkvklart var det två snygga unga ambulanskillar som kom när jag låg där naken och blodig i badkaret
). Svimmade flera gånger och fick till slut blodtransfusion på sjukhuset. Sjukskriven 4 veckor.
Jag har haft möte med personalen på sjukhuset och de verkar ha tagit åt sig av kritiken och faktiskt ändrat sina rutiner. Både de som rör det känslomässiga och fysiska. Så någon nytta gjorde allt elände ändå.
Eftersom det höll på att sluta så tråkigt så med tanke på att vi faktiskt har tre barn redan som behöver sin mamma så bestämde vi att vi kanske skulle hoppa över ett fjärde barn. Hade jag inte haft några barn alls så hade inte detta stoppat mig på något sätt. Då hade jag försökt igen, och igen, och igen.......
Men då min mens verkade lite konstig efter missfallet (hade bl.a. en cykel en gång på bara 17 dagar) så ville jag kolla upp om allt var okej. Mensen hade dessutom hoppat lite dagar fram och tillbaka redan mellan barn 2-3 (kunde vara allt mellan 24-28 dagar + att jag plötsligt fick spottings (blodblandade flytningar) någon/några dagar innan mens). Jag har alltid haft exakt 27 dagar och aldrig några spottings. Dessutom fortsatte mensen att krångla mellan barn 3-4.
5 december fick jag reda på att mitt AMH är mindre än 0,2 (går inte att mäta lägre).
Men nu när jag har hängt i denna tråden så har suget kommit tillbaka (farlig tråd
) och jag hade nog gärna velat mig på att prova få till en fyra. Men det är nog för sent. I så fall är det äggdonation som gäller och det är inte aktuellt.
Pust det var nog allt! Jisses vilken novell. Sorry för det
